Där jag är

Läget där jag befinner mig i just nu är fullkomligt renoveringsläge.

Om dagen river jag tapet, om natten drömmer jag om dem (och fick en fantastisk romanidé!) 

Att säga att jag inte direkt har tid för att blogga är en rejäl underdrift, jag har knappt tid att gå på toaletten känns det som.  Ändå ville jag kika in med ett hej här på bloggen som har lidit av vår renoveringsflyttkaos.

Men visst är det kul, visst är det häftigt att ha ett alldeles eget  hem! Men visst tar det mycket tid att bara fixa om två ynka väggar! Och visst tar det länge innan vi någonsin beslutar oss för att eventuellt bygga eget hus från start!

Nej, jag lyfter på hatten åt alla som har byggt och renoverat i dagar, månader, kanske år. Hujsigt bra är ni! 

Min man. Vår vägg. Vårt hem.

Dagens finurliga

Dagen idag är måndag, den trettonde veckan under året 2019.

Dagen idag låter grusknaster, ser ut som vårens första dag och smakar batatsoppa.

Äntligen, äntligen är snön på väg bort, äntligen har hoppet — våren — anlänt!

Jag kämpar på med den femte boken i Game of Thrones, och det går segt men också segt är framåt. För tillfället på sid 941 av 1064, kämpa kämpa (påminn mig om varför jag tog mig an den här utmaningen igen?)

Dagen idag umgås jag med Ted och Kaj, dessvärre är kommunikationen oss emellan mer en dialog men inte mig, Ted och Kaj emellan. Det är okej, jag trivs ändå. Jag är inte bitter.

Och jag är glad. Jag mår bra.

För idag är en finurlig dag, idag får vi nycklarna till vårt första hem.

Finurlig min, eller hur?

Starkare tillsammans

När mycket blir för mycket och något bör bantas bort har jag ofta valt bort träningen. 

Och det är ju det sista jag borde. 

Under de här tre månaderna som jag har återhämtat har jag därför sett till att ta hand om de mest basala, livsnödvändiga funktionerna. Bra mat, bra sömn, bra motion.

Och nu känns en dag utan ett pulshöjande eller muskelstärkande träning som att något väsentligt fattas mig. Jag är mycket mer gnällig och rastlös när jag inte har fått svettas bort mina bekymmer under dagen.

Min bästa träningskamu.

Att skriva om träning bär mig emot ibland, för träning kan vara så känsligt för så många; förknippat med skuld, tvång, vikt och kroppsfixering.

Jag vill inte bidra till de känslorna och göra ont värre.

Men det vet jag, att träning kan vara så bra när det endast ger glädje, ork och gott välmående. När det inte görs med syftet att kroppen ska se ut på ett visst sätt (som ifrågavarande kroppen inte alls är byggd för att se ut) utan snarare för att träningen gör gott för kropp, för själ.

Och bäst är det förstås när jag har förmånen att ha man, bror och brorsfru till eminent träningssällskap. 

Med dem får orden ”starkare tillsammans” en fin, bokstavlig innebörd.

Dagen idag, onsdag

Flytten närmar sig och sakteliga töms vårt nuvarande hem på prylar.

Eller töms och töms, snarare paketeras i tidningspapper, försätts i kartonger och göms i bastun som är vårt tillfälliga förråd. Världens mest mångsidiga utrymme, den där bastun.

Och jag roar mig med att hitta på nya grejer att packa ner, skruva ihop och förminska till flyttbart tillstånd.

Varje dag när Samuel kommer hem från jobbet har något föremål försvunnit. Igår var det gardinerna, i dag var det en hylla, imorgon lite kläder.

Ja, det har nästan blivit till en kul lek som jag i hemlighet roar mig åt. Typ som den där leken “vilka föremål saknas i bilden” fast liveversionen i vårt fall.

För jag måste erkänna: fastän det ännu är en och en halv vecka innan vi flyttar är jag ivrig, så ivrig. Det är sällan jag i vuxenålder har upplevt den här nivån av iver!

Jag är som ett barn som ser fram emot en resa till Disneyland— det är rimligt att packa sin kappsäck fastän resan först äger rum om fyra veckor! Det är rimligt!

Färre och färre prylar i vårt hem för varje dag. Det här från vårt Åbohem innan flytt till Vasa december 2016.

I övrigt gläds jag åt solsken och smältande snö. Jag som cyklar mycket har varit så förbajskat led det otacksamma cykelföret med antingen buckliga isvägar eller litervis av slush-liknande snöfenomen på gatorna. Härligt med vårväder!

Och till kännedom: det är tre och en halvvecka tills sista säsongen av Game of Thrones börjar!

Så mycket att se fram emot nu.

Allt gott till er, mina fina läsare!

Jag håller inte med

En kul grej som har cirkulerat i min blogosfär på sistone är att lista upp grejer där man upplever sig ha avvikande åsikt än majoriteten.

Så här är mitt bidrag till trenden: en lista på lite udda saker där jag upplever mig vara i minoritet.

Jag föredrar att utforska vatten ovanpå vatten. Om jag alls ska utforska vatten.

Jag längtar inte efter att dyka eller simma med delfiner. Jag har inte särskilt mycket till övers för havet eller vattendjur och tanken på att dyka i tropiska vatten känns väldigt obehagligt.

Jag älskar körsbärssmak. Vilken produkt som helst blir bättre om den innehåller toner och smaker av körsbär. Jag har haft körsbärsparfymer och körsbärshudsalvor. Jag älskar körsbärsgodis, körsbärsyoghurt, körsbärsläsk, körsbärsglass ja ALLT blir bättre med körsbär i. Och ju mer fejk körsbärssmak desto bättre.

Ju tråkigare pizza desto bättre. En tropicana eller hawaiiana är bäst.

Jag uttalar ordet känguru tjänguru. Jag har förstått att de flesta säger känguru med ett enkelt k-ljud, men faktiskt har vi alla fel (enligt Svenska Akademien i alla fall) för det ska uttalas med ett çäŋ´g-ljud. Kolla själv här.

Jag gillar inte självbiografier. Tycker genren är ett frosseri i det egna, stilen alldeles för redogörande och språket platt och tråkigt.

Jag ogillar grått golv. Personligen skulle jag aldrig välja grått golv till mitt hus. Visst är det stilrent och smakfullt och så, men i mitt tycke blir ett rum kallt och kyligt när golvet är grått.

Jag uppskattar torra ordvitsar och dad-jokes. Ju torrare desto bättre.

Supernöjd om hon får körsbärsglass och torra ordvitsar.

Jag kallar underlakan för grundlakan. Fråga mig inte varför. Jag tror det är något jag har hittat på i en stund av sinnesförvirring och namn-på-lakan-glömska.

Jag blir inte alls hooked i TV-serier. Det finns få serier som jag bara måste se. Jag har egentligen inte alls tålamod med TV-serier, är väldigt kritisk och blir lätt uttråkad. Med undantag för Grey’s Anatomy och Game of Thrones.

Jag skulle aldrig skrolla bort en kväll på telefonen. Precis som med TV-serier blir jag så lätt uttråkad av mina flöden och orkar max fem minuter innan jag lägger bort telefonen.

Jag kallar de där beska trådarna på bananen för “bananådror”. Vet inte varför.

Jag har omvänd höjdskräck. Eller vad vi nu ska kalla det. Jag tycker det är väldigt obehagligt att stå på marken och titta upp på höga skyskrapor eller till exempel vindkraftverk. Då drabbas jag av akut medvetenhet om min litenhet och får yrsel.

Höga byggnader ger mig yrsel och obehagskänslor. Som denna i downtown Boston.

Jag skulle aldrig köpa en produkt med mangosmak. Länge har jag hyst en enorm aversion för mango. Den har jag delvis kommit över nu, men fortfarande skulle det aldrig falla mig in att köpa mangoglass, mangosmoothie eller något annat där mango är huvudingrediensen. Blä!

Jag förstod aldrig grejen med neon och pastellfärg i hårlängderna. Nuff said.

Jag älskar det mesta med lakrits och salmiak. Te, honung, glass, choklad. Mums!

Jag tycker inte att små grodor är söta. Och det här hänger förstås ihop med min grodfobi från tidigare. Små, slemmiga varelser med äckliga ben och ryckiga rörelser. Nej usch, inte söta hur små de än är!

Jag är väldigt sparsam i användningen av smycken. Jag använder förstås mina ringar, ibland en liten klocka och vid festligare tillfällen ett par örhängen. Halsband, armband, scarfar och grejer är inte i min för mig.

Jag tycker låten “I’m Blue” av Eiffel 65 är enormt ångestframkallande. Jag har aldrig gillat den och förstår mig inte på människor som gör det. Redan de första tonerna är obehagliga och sedan fortsätter obehaget i tre och en halv minuter till.

Jag bär hellre blått än lyssnar på det.

Håller du med i något av mina udda grejer?

I vilka avseenden känner du att du rör dig motströms?

Vilka udda grejer gör att du känner dig i minoritet?

Flyttankar

Ja hörni.

Två veckor bor vi kvar i vår mysiga stadslya nära havet men sen blir det flytt. Som ni kanske har kunnat utläsa i några mystiska inlägg ska vi lämna vår tvåa i centrala Vasa i mars, för vi har köpt en radhuslägenhet i ett område en bit utanför Vasa.

I flera år har vi velat flytta och nu blev det av. Äntligen!

Men visst har vi övervägt av och an, för det finns förstås både för- och nackdelar med att bo centralt i jämförelse med lite längre bort från stadskärnan.

Det är ett stort beslut men våra fördelar var många fler. Fortsätt läsa för att se hur vi har resonerat.

Från vår nuvarande lägenhet i centrum av Vasa.

För- och nackdelar med att bo på hyra centralt

Fördelar:
■ Gång- och cykelavstånd till precis allt
■ Följaktligen behövs inte bil till vardags, i alla fall inte två bilar
■ Följaktligen drabbas vi inte nämnvärt av morgontrafiken
■ Butiker är nära (och paniken som uppstår när äggen tar slut under pågående bakning är inget problem)
■ Närheten till havet och strandpromenaden
■ Behöver inte ta “ansvar” på samma sätt eftersom vi inte äger bostaden

Nackdelar:
■ Oljudet! Vi bor relativt nära motorvägen och vid en rätt trafiktung väg
■ Luften är märkt av stadskärna
■ Följaktligen kan jag inte vädra så obehindrat som jag önskar
■ Närheten till centrum kan bli ett problem. “Jag ska bara in och kolla” fungerar sällan när det gäller bokhandlar och andra trevliga affärer
■ Ingen egen gräsplätt eller terrass
■ Dyra kvadrater
■ Ingen terass, följaktligen ingen grill
■ Följaktligen ingen solstol
■ Konstant lite nervös över att något i lägenheten ska “gå sönder” eftersom den inte är vår
■ Inga möjligheter till att vädra korsdrag, alltså blir vår lägenhet stekhet så fort solen tittar fram
■ Ljud i trapphus och av grannar * **

* Fast vi har ett väldigt lugnt höghus och väldigt snälla, lugna grannar.

** Tror till och med att det är jag med mitt sjungande och dansande som har mest ljud i höghuset *ängel-emoji*

Men ändå har vi haft en superkoselig balkong och många koppar kaffe har intagits här.

För- och nackdelar med att bo i eget utanför stadskärnan

Fördelar:
■ Egen terrass och egen gräsmatta
■ Grill
■ Solstol
■ Mer ljudisolerat (dags för soundbar, Samuel?)
■ Härliga grannar (ja våra kära vänner bor i samma radhus, ack lyckan!)
■ Möjlighet att vädra korsdrag
■ Det är vårt eget
■ Vi får uppfylla “inredningsdrömmar” (urk vilket ord)
■ Bokhylla
■ Större lägenhet, mer ytor samt ett extra rum som blir vårt musikrum / bibliotek / arbetsrum / gästrum-rum
■ Vi kan bjuda in större sällskap utan brist på stjärterum
■ Längre bort från stadskärnan blir mindre spontanshopping
■ Härliga naturmiljöer och stigar
■ Tystnaden och lugnet
■ Kaffestunder på terrassen
■ Kvällssol
■ (Förhoppningsvis) En ekonomisk investering

Nackdelar:
■ Längre till stan vilket kräver mer planering i logistikväg
■ Längre arbetsväg
■ Högre bränsleutgifter
■ Morgontrafiken
■ Inga kvartersbutiker

Bor du på hyra?
Funderar du på att köpa eget?
Hur har du resonerat?

Mindy vs. Manchester United

När Samuel och jag gifte oss fick vi två skräddarsydda dynor med text av min mamma.

På den ena stod det “Forever” på den andra stod det “United”. Det kan man tycka är lite lagom klyschigt och det är det absolut, men till saken hör att min man är ett enormt Manchester United-fan så hela dyngrejen var en ordvits som vi hade väldigt roligt åt.

Dynorna, mannen och hans fotbollslag hänger med än idag och präglar vår vardag på ett inte helt obetydligt sätt.

Innan vi gifte oss fick jag höra att det är klokt att välja sina strider, och tidigt konstaterade jag att striden mot Manchester United är en strid jag väldigt ogärna tar. Helst inte alls.

Men egentligen är det inte så mycket till strid över huvud taget, för jag har tidigare skrivit om hur fotbollen har varit en del av min barndom och hur glad jag är över att min Samuel också har det här intresset.

Men visst påverkar det vår vardag.

Matchtiderna påverkar vår schemaläggning och matchresultat vår sinnesstämning.

Lyckligtvis går det väldigt bra för det röda Manchesterlaget nu.

Samuel är nöjd.
Jag är nöjd.

Min Sam, minsann!. År 2013.

Talande tystnad

Det hade varit en lång vecka.

Ovanligt händelsrik, förvånansvärt tröttsam.

När söndagkväll kom låg tröttheten tung över oss på samma sätt som den tjockaste av våra yllefiltar. Vi båda kämpade mot sömnen men vi ville ändå ha en liten, gemensam stund tillsammans.

Men ingen av oss hade några ord kvar längre.

Nu måste du, kära läsare, förstå att orden är mitt liv. Det är orden jag förundras över, leker med och älskar att försjunka mig i. Det är i sårbara och djupa konversationer där orden är genomtänkta och utsökt formulerade som min själ blomstrar, frodas.

Det var så mycket jag ville säga åt honom. Ord av innerlig tacksamhet och djupaste tillit. Ord större än livet.

Men där och då, på en nersutten soffa en söndagkväll hade orden, om inte svikit mig, i alla fall gått och lagt sig för veckan.

Det enda som fyllde rummet var ljudet av en mättad tystnad.

Men jag visste, att han också visste. Att han kände precis detsamma som jag. Att orden som inte uttrycktes ändå var självklara för oss, där och då.

Och innan sömnen hann ikapp mig kom en relativt välformulerad tanke till mitt sinne: “när orden väl har tagit slut får tystnaden tala”

Vilken behaglig tanke, tänkte jag.
Sedan somnade jag.

Han och jag år 2014.

Idag, måndag

Dagen idag andas vår men heter snösmörja, ser ut som solskensfönster och kallas säsongsinfluensa (för mannen, inte mig).

Spellistan för dagen är ambulanssirener utanför fönstret tillsammans med sportlovsbarn på väg till simhallen.

Jag älskade känslan av sportlov som barn. Sällan gjorde vi något extra, men möjligheterna fanns. Alla möjligheter.

Idag, och många dagar framöver, läser jag den fjärde boken i Game of Thrones, Kråkornas fest. Förrädare, riddare och troninkräktare är således mitt eminenta sällskap om dagarna. Vi har det bra tillsammans, trots att jag jämt och ständigt ifrågasätter deras moral. Men dömer gör jag inte.

Idag funderar jag på gränssättning, loppisbord (Ja! Vasabor hepp! kolla in vårt loppisbord nummer 64 på Comboliina) och vår annalkande flytt.

Dagen idag äter jag smoothie med banan, blåbär och havregryn (bästa!) och dricker mitt kaffe hett och starkt. För idag behöver jag just det.

Det är måndag och en ny vecka står för dörren.

Må den bli en bra en, för dig. För mig.

Det är okej

Vanligtvis brukar 1-3 nya bloggidéer ploppa upp i mitt inre dagligen.

Under de här senaste veckorna har jag ändå upplevt - inte en bloggtorka i sig, men en idétorka då det kommer till blogginlägg.

Jag har märkt att frön till blogginlägg kommer när jag interagerar med människor, tar in nya intryck och kommer i kontakt med annorlunda impulser. 

Allt det här har jag haft ovanligt lite av på sistone, i och med att jag har haft en lång återhämtningspaus under hela år tjugohundranitton. 

Jag har alltså satsat på att minska mitt intag av intryck, vilket är bra. Att jag som en följd av det har lite idétorka i bloggväg är en mindre trevlig biverkning. 

Men ändå, är det helt okej, att inte ha så många kreativa inlägg på lut hela tiden. 

Det är helt okej.