Den jag var då

Ett ansikte, som jag inte har sett på åtminstone tio år, vimlade förbi mig i mitt Facebook-flöde.

Ett ansikte på en person som jag umgicks rätt mycket med när jag gick i 7-9:an, men som jag inte egentligen har haft kontakt med sedan dess.

Det är märkligt med relationer som rinner ut i sanden utan varken ordentligt avsked eller återseende.

Båda parter utvecklas med tiden, men åt olika håll.

Du är knappast likadan idag som du var för tio år sedan. Jag vet att jag inte är likadan idag som för tio år sedan.

Senast vi umgicks regelbundet var jag stollig, högljudd, antingen oseriös eller alldeles för allvarlig, skenbart extrovert och lite fanatisk (ja, jag hade en fanatisk period i mina tonår).

Jag tror att jag sårade många med mitt sätt att vara, trots att jag hade goda intentioner. Jag tror att jag fick människor att känna sig otillräckliga medan jag själv gav sken av att vara förmer, lite bättre på olika sätt.

Inte riktigt tio år sedan, men nästan.

Den jag var då, när du och jag umgicks, är inte samma person som jag är idag.

Och jag tänkte att jag ville säga det åt dig, när du spontant dök upp i mitt Facebook-flöde.

Jag gjorde det inte, förstås. För jag vet att andra människor inte går och tänker på mig lika mycket som jag tror att de gör.

Och precis som jag vet att du har utvecklats under dessa tio åren, tror jag att du också förstår att jag också har mognat, ödmjukats, utvecklats med tiden.

Tack gode Gud att det är så, att vi alla utvecklas.

Det är precis som det ska vara.

Snackar skit, lirar boll

Bloggidéerna tryter för tillfället.

Istället för att krysta fram något halvhjärtat tänkte (vågar!) jag publicera ett inlägg som jag skrev i somras men inte hade mage att publicera då.

Inlägget börjar nedan, håll till godo.

En Mindy för må-å-nga år sedan.

Det är för länge sedan jag har sett fotboll live.

Och då menar jag inte fotboll på liganivå, nej jag snackar typ division fem där samtliga matcher är ett slags derby, där den tekniska förmågan inte alltid är på topp och där denna brist kompenseras med andra, så kallade, ”förmågor”.

Nu vet jag med säkerhet att en lägre division inte automatiskt korrelerar med ovan nämnda egenskaper, så jag begränsar mig till att endast tala utifrån dagens match.

Idag har jag nämligen bevittnat fotboll där fula ord och förnedring av motståndaren var en dygd, domaren var en måltavla för allehanda hat och varje fras innehöll åtminstone två svordomar på tre språk.

Men det var inte bara på plan som denna bedrövelse ägde rum.

Nej, också bytesbänken och läktaren stämde in i hatsången, det snackades skit om backen, domaren, målvakten, till och med om spelarnas fruar (!)

Och det var inte bara motståndare som snackade skit om motståndare, nej lagkamrater ställde sina lagkamrater på skottlinjen, ingen låg säkert till.

Det snackades skit om den som potentiellt är din bror, din kollegas pappa, min man.

Jag var uppriktigt bedrövad.

För jag tänker: vi vet aldrig vem vi möter på fotbollsplan idag som vi kommer att gå på arbetsintervju hos imorgon.

Vi vet inte om målvakten som vi snackar skit om är ihop med personen bredvid oss.

Vi vet inte om domarens syster sitter bakom oss på läktaren när vi håller en utläggning om domarens förmodat låga IQ-nivå.

Ja, ja, ja jag vet att sport framkallar adrenalin och väcker något primitivt inom oss.

Vissa kanske inte tycker det är något märkvärdigt med trash talk och att dumförklara varandra, vissa kanske anser att allt det här hör till jargongen.

Men ändå.

Ändå borde vi kunna bete oss hövligt, åtminstone sportsligt, på och bredvid plan.

Det är väl förresten en princip att tillämpa på livet i stort.

Bilden har inget med matchen att göra.

Mindre kritiskt

Så jag är inte den mest okritiska person jag känner.

Kanske är jag miljöskadad (akademiker är fantastisk bra på att hitta den frånvarande å-pricken i en i övrigt utmärkt artikel) eller kanske det bara ligger i min natur (min starka ettavinge, enneagramfans will know) men jag märker att jag automatiskt skannar efter fel och brister.

Inte ändå hos människor.

Nej, jag älskar människan och hennes sprickor och förespråkar sårbarhet i en idealiserad perfektionistvärld. Men däremot i texter, evenemang, tal och sånt.

Det är en hemskt osympatisk egenskap och jag är den första att medge det, men framför allt resulterar det i en väldigt jobbig hållning till livet; om fokus ligger på att hitta bristerna är det svårt att njuta av det som faktiskt är välfungerande, smidigt, väl gjort.

Så jag jobbar hårt med mig själv. Forcerar mig att gå bortom mina kritiska ögon och se med nåd på min omgivning och på mig själv (jag är ändå min egen värsta kritiker).

För jag tror att jag gör mig själv en enorm tjänst genom att förhålla mig till världen och mig själv mindre kritiskt. Mer nådefullt.

Måste man gilla alla människor?

Från barnsben lär vi oss att komma överens med andra.

Då handlar det främst om att inte slå ihjäl grannflickan med grävmaskinen när hon är irriterande i sandlådan, eller att inte knuffa storebrodern i nässeldiket när han retas. Istället lär vi oss att hantera vår frustration på andra, mer konstruktiva sätt.

Vi växer upp och förhoppningsvis blir vi rätt så bra på att undvika incidenter orsakade av grävskopor i huvudet och andra gradens brännskador.

Men att vi lär oss att hantera vår frustration på ett mer civiliserat sätt betyder väl inte automatiskt att vi lär oss att gilla alla människor. Eller?

Jag kommer överens med de flesta människor. I stort sett alla (fastän det här “överenskommandet” ibland kan innebära att ta djupandningspauser på toaletten och krampaktigt bita ihop tänderna så att inte ett ont ord bara pyser ut).

Men måste man verkligen tycka om alla människor?

Foto från 1995. Mindy i sandlådan. Inga synbara irritationsobjekt (=andra barn) i närheten.

Jag har svårt att gilla människor som är besserwissrar, som totalt kör över andra människor i diskussioner, som avsiktligt vill verka förmer än andra och få andra att känna sig underlägsna.

Jag irriterar mig på människor som tror att de är världens navel, som går före i kön, som inte bemödar sig om att säga tack eller hälsa tillbaka och som parkerar i specialparkeringsrutor trots att de inte har rättigheterna.

Jag kommer överens med de här människorna, ja. Men tyvärr har jag få varma känslor till övers för sådana här personer.

Men, som inbiten idealist och troende på det det goda i människan, tror (hoppas!) jag innerligt att om jag bara skulle rota tillräckligt länge skulle jag i varje människa finna det sköna, älskvärda.

För det är svårt att inte tycka om människor när man verkligen lär känna dem på djupet. Eller: varje människa är en oslipad diamant som det så fint heter. Jag tror stenhårt på det.

Med vissa människor måste man bara slipa riktigt hårt och riiiktigt länge.

Människan bakom

Året var 2016.

Jag sommarjobbade på livsmedelsavdelningen i en stor dagligvaruhandel. En kund kom fram till mig och var bestört över en ask körsbärstomater som hon hade köpt från vår affär.

Hon berättade sin tomathistoria.

I korthet kan vi säga att den handlade om en ask ruttna tomater och undermålig kundbetjäning. Men egentligen handlade den om något helt annat. Kvinnan var märkbart upprörd och jag förstod inte hennes reaktion.

Vi hoppar till presens, till år 2019.

Jag har en smärre kris med ett bankkort som plötsligt slutar att fungera, som inte godtas i Otto-automaterna och som får betalterminaler att kollapsa. 

Så jag gör som jag förväntas och vänder mig till min bank för hjälp. 

Och jag berättar min bankkortshistoria. Inte den korta versionen.

Jag blir bemött
men besviken.

Jag hade förväntat mig ett ”nämen det där är ju inte okej att ett kort inte fungerar” eller ett ”vi förstår att det måste vara frustrerande för dig” eller ens ett ”vi ska absolut se till att fixa det här, så här kan det inte vara”.

Visst fick jag ett nytt kort, visst löste sig hela situationen.

Men jag hade önskat att bli sedd, förstådd och erhålla lite medkänsla.

Inte nödvändigtvis mött på det melodramatiska sätt som jag beskrev ovan, men ändå med en slags professionell värme och omtanke.

Jag hade önskat att de jag pratade med hade sett människan bakom problemet. Sett mig.

Och plötsligt förstod jag. För det var precis så för kvinnan med tomaterna.

Räddare i nöden

Vem ringer du när det kör ihop sig?

När bilen sladdar i diket, du har låst ut dig eller ditt bankkort tvärt slutar fungera utan vettig orsak.

Idag körde det ihop sig för mig och jag insåg att jag inte mäktar på egen hand. Jag måste be om hjälp.

Ett telefonsamtal var det enda som krävdes och hjälpen var på väg.

Nu måste ni förstå att det var frågan om en förhållandevis liten, om än omåttligt irriterande, kris. Men ändå ställde min vän, alldeles otvunget och helt utan tvekan, upp.

Och det här fick mig att inse hur otroligt fint och viktigt det är att ha ett kontaktnät omkring sig.

Ett skyddsnät av människor som finns nära till hands när det behövs. Människor som ställer upp när det krisar, i både mindre och större utsträckning.

Idag är jag enormt tacksam för de människor jag har i mitt skyddsnät. Mina egna räddare i nöden.

Jag borde ha

Jag borde ha hälsat.

Vi känner varandra och har umgåtts en del, så det mest naturliga hade varit att hälsa. Eventuellt småprata lite.

Men jag hälsade inte.

Inte för att jag inte ville. Jag hyser inget agg mot personen ifråga, faktiskt kommer vi väldigt väl överens. Inte heller för att jag anser mig vara för förnäm på något sätt. Jag är introvert och ogillar att småprata, ja, men jag är inte förnäm och elak.

Men jag hälsade inte.

Och jag kan komma med några förklaringar.

Som att utrymmet vi vistades på var lite bökigt. Som att jag precis skulle göra något annat när jag alldeles hastigast såg hen. Att jag inte riktigt kände för att småprata utan vill hem, fort. Eller att vi aldrig fick ögonkontakt, så det fanns inte riktigt rum för ett ögonkontakt-igenkänning-hej-förlopp.

Men i slutändan är allt det här tama ursäkter.

För jag borde ha hälsat. Det är alltid bättre att hälsa. Hellre hälsa för mycket än för lite.

Jag gick hem lite skamsen och tänkte att nästa gång. Då ska jag hälsa.

Oavsett vem det är. Om det är någon jag känner, någon jag en gång kände eller någon jag skulle vilja lära känna — jag ska banne mig hälsa!

För jag tänker så här: det är med hälsning som med krisberedskap (tänk brandövningar i lågstadiet): man måste ha tränat och beslutat sig för att göra något innan det händer, så behöver man inte fatta beslut i stundens hetta.

Således lyder min förhandsinställning nu: hälsa, kvinna, hälsa!

Så bli inte förskräckt om jag hälsar hälsan ur dig nästa gång jag ser dig.

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013) 

Medhårs, mothårs

Allt har sin tid. 

Att våga pusha och utmana sig själv har sin tid. Att vara mild och varsam mot sig själv har sin tid.  

Ibland är det ganska lätt att veta när just vad har sin tid.

Under cirkelträningen vågade jag stryka mothårs och köra en spurt trots att mjölksyran brann i låren.

Och sen igen: den här vintern har jag strukit medhårs rejält och tillåtit mig själv att vila kropp och själ.

Alla gånger är det emellertid inte lika lätt att veta vilket är det bästa sättet att bemöta sig själv på. Det är långt ifrån svartvitt.

Nåd är att ha människor i ens närhet som märker när det är dags för en varm famn, och när det är tid för en uppmuntrande puff i ryggen.

Nåd är att också få pröva, kanske falla och ändå känna att det okej.

Sårbarhet föder sårbarhet

Människomöten förundrar mig.

Likaså faktumet att vi människor är så olika.

Jag fascineras av hur lätt det är att med vissa människor diskutera livets stora frågor, både på ett generellt men också på ett människornära plan. Och hur det i andra relationer krävs mycket tid och tålamod förrän ett sådant stadie är uppnått.

I mina möten med olika människor har jag ändå konstaterat en regel som gäller väldigt långt, oavsett hur samtalsdjupet i relationen tidigare har sett ut. Och det är att om en person tar initiativ till ett mer transparent samtal — då skapas ringar på vattnet.

Öppenhet leder till ärlighet.
Och sårbarhet föder sårbarhet.

Sprid lite kärlek

Med jämna mellanrum har jag fått kämpemeddelanden.

Människor som har önskat mig kraft, skickat mig kramar och visat empati. Det känns nästan överflödigt att säga att det värmer, det är alldeles självklart att det gör det. Enormt.

Och jag har tänkt på den här gesten: att skicka sin omtanke till någon annan. Egentligen är det ingen stor grej, men det kan vara avgörande för någon annan. Rabbla ner några snabba ord och trycka på sänd. Ändå kan det göra all skillnad.

Jag vill uppmuntra dig till att se människorna i din omgivning. Finns det någon som idag kanske skulle kunna behöva ett uppmuntrande meddelande, ett mjukt hej, ett heja heja?

Tveka inte att sprida lite kärlek idag.
Det krävs så lite men kan åstadkomma så mycket.