I mötet med dig

Det blir allt viktigare för mig.

Det där som jag skrev om för bara några dagar sedan. Det om att vi aldrig vet (läs det här).

De allra flesta av oss har någon form av spruckenhet. Jag tror inte det är tänkt att vi ska klara oss helt och fullkomligt helskinnade igenom livet. Några av oss kanske har mindre skrubbsår och skråmor, andra ärr eller öppna sår.

Helskinnade är vi inte. Det är väl ingen.

Men det är vår spruckenhet som är bland det allra vackraste. Det är i mötet med dig och din söndrighet som alla mina murar rämnar. Det är när du är ärlig ommdina sår som alla mina krampaktiga försök att upprätthålla en blankpolerad fasad glöms bort, och istället ersätts med en bejakande transparens.

Det är i mötet med ett sårbart du, som jag vågar bli ett sårbart jag.

Bild från 2012

För att vi aldrig vet

Dina handlederna vittnade om smärta. De små strecken, knappt synliga vid första anblick men likväl närvarande, var det yttre tecknet på en inre plåga. Din inre plåga. En psykisk vånda som inte lätt definieras, som inte lätt talas om, som inte bara så där botas. Jag såg dig bara några minuter, sen kanske aldrig mer. Och ändå brast mitt hjärta för just dig. För dina handleder vittnade om smärta.

Det finns ett citat som jag har sett cirkulera på pinterest och som slagit igenom i och med SKAM. Citatet lyder "Everyone is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always".

Det är ganska klyschigt. Men klyschor är klyschor av en orsak. För de innehar en välbeprövad sanning, oftast.

För vad vet jag om vad studentlunchrestaurangens kassabiträde har varit med om. Vad vet jag om vad den där tonårskillen, som tog min plats på bussen, kämpar med precis just nu. Eller taxichauffören i kebabkön. Alla de här människorna är ögonblick i mitt liv. Små, flyktiga ögonblick. Och hur jag bemöter dem kan påverka dem i olika riktningar.

I den korta stunden våra ögon möts; just i den stunden som din och min livsväg korsas, om än för ett aldrig så kort ögonblick, kan just jag påverka i vilken riktning det kan vända för dig.

I alla fall lite.

Och lite är mycket för henne, 
vars handleder vittnade om smärta.

Foto av Fotografebba. 

Relationsekvationen

Jag tror att människan väldigt ofta vill ha en enkel lösning på livets stora och små frågor. Nätet krånglar - starta om det. Bilen gick sönder - ring pappa. Dammråttor på golvet - täck med mattan. Att gå efter den enklaste lösningen för att snabbt mota vår tillfälliga ångest tror jag att är mycket mänskligt. 

Jag känner helt igen mig i det här quick-fix-så-enkelt-som-möjligt tänket. Men när det kommer till relationer, och fram för allt relationen till sin käraste, har jag emellertid konstaterat att jag ofta tänker helt tvärtom. Jag märker att jag ofta tänker att det måste finnas någon matematisk formel som, bara man lyckas avkoda den, leder till framgång och lycka i förhållandet. En slags mystisk relationsekvation som kräver oerhört mycket koncentration och intelligens för att knäcka. Men då man gör det; ojoj vilket ljuvligt förhållande man får då.

Men gång på gång blir jag överbevisad.

Gång på gång tvingas jag inse att det inte handlar om att dechiffrera en relationskod. Jag har ibland svårt att tro på, och att över huvud taget alls minnas, att det ytterst handlar om så grundläggande saker som att prata med varandra, omfamna varandra och vara vänlig.

Kommunikation, hjälpsamhet, respekt, omtanke, kärlek eller ibland helt enkelt not being a jerk (som en podd jag lyssnade på menade). Så till synes enkla och banala ting är hela nyckeln, det är inte alls frågan om en omöjlig relationsekvation. När det gäller relationer stämmer det mycket långt, i alla fall i friskvårdsarbetet och det dagliga lunket, att den enklaste lösningen räcker långt.

Relationer är komplexa, och de är inte en quick-fix-så-enkelt-som-möjligt alla gånger, inte alls. Men vilken tröst ändå att det i stort sett handlar om så pass grundläggande ting som är fullt möjliga att klara av. Kommunikation, hjälpsamhet, respekt, omtanke, kärlek och helt enkelt not being a jerk.

När sparsamhet inte är lösningen

"Den som spar, han har" sägs det och visst stämmer det i många avseenden. De vackraste, sköraste av minnen. Teckningar från ett barn. Visdomsord från någon som har vandrat på den här jorden mycket längre än du och jag. Det tror jag vi bör spara och vårda väl.

Men det finns också sådant som verkligen inte bör spara. Som uppmuntran. Vänliga ord. Små gester av kärlek. 

Och det bästa med att slösa de här medlen är att de aldrig sinar. Det finns inget bankkonto där vår beskärda del av vänliga ord läggs på hög, för att sedan förbrukas tills kortläsaren säger "Transaktionen kunde inte genomföras" på grund av brist på resurser. 

När vi för oss själva tänker något positivt om en annan person är det underbart. Men tänk om vi utöver att tänka det, det skulle berätta det för personen i fråga? Varför är vi så sparsamma med att tacka läraren eller föreläsaren för en inspirerande lektion/föreläsning? Varför drar vi oss för att visa vår uppskattning för utmärkt kundbetjäning? Varför låter vi tankarna om hur väl någon har utfört sitt arbete, eller sin uppgift, bara dröja i våra tysta tankar. 

Tänk om vi skulle dela med oss av varje gång vi noterar att någon i vår närhet gör något bra, eller överhuvudtaget visa vår tacksamhet över att den här personen finns till. Att säga det ansikte mot ansikte kanske inte alltid känns naturligt för oss. Men redan ett genuint leende eller att hålla fast ögonkontakten och nicka kan göra underverk. Jag tror att det är mer lätthänt att tänka elakt än gott om någon, de (få?) gånger vi därför gör det borde vi inte dra oss för att dela med oss av det.

För vem vet om läraren var väldigt osäker på sin lektion, och i sitt stilla sinne undrar om någon överhuvudtaget hängde med eller blev intresserade. Vem vet om försäljaren hade en förskräcklig dag och är i desperat behov av några vänliga ord. Vem vet om inte just dina uppmuntrande ord kan vara precis mitt i prick.

Små gester kan göra underverk. Spar inte på uppmuntran.

Det snällaste du kan göra

Jag borde inte ha gjort det där. Det vet jag ju. Men varför gjorde jag det ändå. Vad tänkte de om mig då jag gjorde det? Tänk om de tycker att det var dumt och slarvigt. Men det var ju inte meningen. Hur kunde jag göra så. Varför gjorde jag så?

- Utdrag ur vilken ältande människas hjärnverksamhet som helst. 

Älta beskrivs så här på Nationalencyklopedin "att kraftigt bearbeta genom omrörning eller knådning för att ge lämplig konsistens". Och jag fnissar lite. För det är ju precis så det är.

När vi ältar maler vi sönder något vi har sagt eller gjort tills det får, för oss, "rätt konsistens". I princip försöker vi smula sönder problemet tills bara askan är kvar, först då kan vi släppa det. Och knådandet och bearbetningen tar längelänge. Men visst, som den reflekterande människa jag är understöder jag eftertanke och reflektion i livet. Det är produktivt.

Men ältandet. Ältande är inte produktivt.

Ältandet är det eviga förebråendet, överanalyserandet och en ständig ström av självanklagelser. Vi vinner ingenting med att älta, däremot förlorar vi nattsömn, självaktning och sinnesro.

Ibland ältar vi något som hänt, som kanske också innebär att vi måste be om förlåtelse och ta konsekvenserna. Men alldeles för ofta ältar vi sådant som ingen annan tänker på (eller ens minns!), och som i praktiken inte bör ältas.

Jag tror att, oavsett orsaken till ältandet, är det snällaste vi kan göra mot oss själva att visa barmhärtighet och "cut ourselves some slack" som det heter. Att vara snälla och till och med visa förlåtelse åt oss själva. För en ältande människa är en halv människa; den ena halvan må vara i nuet, men den andra halvan är ständigt i det förflutna. 

Det snällaste du kan göra är att unna dig att inte älta. Visa dig själv förlåtelse och ge dig friheten att släppa taget. 

This is me - not älting.

När det kommer till kundservice

Udda bekännelse nr 3: Jag har alltid gillat att fylla i enkäter. Allt från utvärderingsblanketter, till hälsoformulär till konsumentundersökningar. Jag gillar att fylla i rutor och skriva små kommentarer som förklaring. Fråga mig inte varför, men så är det.

Idag fick jag börja min dag med att svara på en konsumentundersökning (yay!), utförd av en av skönhetsbutikerna här i Vasa. Som den goda kund jag är tänkte jag efter, begrundade mitt senaste besök till affären, och försökte febrilt komma på förbättringsförslag till butiken. Ofta brukar jag ha något förslag eller en invändning, men jag hade verkligen inget att klaga på. Och jag började tänka på den ädla konsten kundservice. Hur härligt det är med människor som är duktiga på det.

Nedan ges åtta kännetecken på bra kundservice enligt mig:

• Vänlighet men inte en överdriven och konstlad sådan
• Sakkunnighet, såklart, personalen är ju expert på sitt område
• God människokännedom, att förstå sig på människor och kunna bemöta varje kund som en unik individ med unika behov. Att förstå att det inte finns en mall i bemötandet av människor, utan att varje möte är nytt.
• Spelöga - extremt viktigt! Att kunna avläsa en situation och agera i enlighet med den
• Säljvilja, vilket är uppenbart, men det får inte resultera i ett aggressivt produktforcerande på kunden
• Ödmjukhet, fastän personalen är experter behöver de inte vet precis allt! Men det är vad de gör när de inte vet som ganska långt avgör servicens kvalitet; frågar de hjälp/ kolla de upp saken eller låtsas de veta ("Nej, vi har inte det") eller struntar i att åtgärda sin okunskap?
• Uppmuntrar kunden typ genom att säga några upplyftande ord. I ifrågavarande butik har personalen till exempel berömt min hårfläta en gång, det gjorde mig glad! Men redan ett "Ha en bra dag" eller "Välkommen åter!" gör susen i att lämna kunden med en god eftersmak.

När jag har fått utmärkt kundservice brukar jag skämtsam säga åt min Samuel "Jag fick en ny kompis i butiken!". För det känns verkligen så då jag blir sedd och bemött på mina egna villkor - då är jag inte bara som vilken kund som helst. Jag har bland annat en kompis i en restaurang i Kalajoki, en skönhetssalong i Kronoby, en skönhetsaffär i Vasa, i vårt telefonabonnemang och en klädaffär i Åbo. 

Vilka kännetecken på god kundservice vill du lägga till?