Det blir allt viktigare för mig.
Det där som jag skrev om för bara några dagar sedan. Det om att vi aldrig vet (läs det här).
De allra flesta av oss har någon form av spruckenhet. Jag tror inte det är tänkt att vi ska klara oss helt och fullkomligt helskinnade igenom livet. Några av oss kanske har mindre skrubbsår och skråmor, andra ärr eller öppna sår.
Helskinnade är vi inte. Det är väl ingen.
Men det är vår spruckenhet som är bland det allra vackraste. Det är i mötet med dig och din söndrighet som alla mina murar rämnar. Det är när du är ärlig ommdina sår som alla mina krampaktiga försök att upprätthålla en blankpolerad fasad glöms bort, och istället ersätts med en bejakande transparens.
Det är i mötet med ett sårbart du, som jag vågar bli ett sårbart jag.
Bild från 2012