livsbetraktelser

Vem skulle du inte vilja vara just nu?

Ibland brukar jag ägna mig åt en tankelek.
Tankeleken går ut på att tänka ut en person som jag inte skulle vilja vara just nu.

Det är en ganska intressant tankelek som ger mycket perspektiv på livet.
Det ger mig en känsla av: "Huh, vilket sorglöst liv jag har!"

Av personer som jag inte har velat vara är den amerikanska presidentens talesperson fortfarande min nummer ett. Speciellt efter att ifrågavarande president har skrivit något ogenomtänkt, provocerande på twitter. Hur försvara alla dessa tweets, liksom?

Igår ägnade jag mig åt den här tankeleken. Det var i samband med Champions League-finalen. 

Real Madrid vann 3-1 efter att Liverpoolmålvakten släppte in ett skott som var helt omöjligt att rädda (vilken bomb av Bale!), och två mål som till stor del bestod av mänskliga misstag från målvaktens sida.

Och igår låg den här målvakten från Liverpool högt uppe på min lista på personer som jag inte skulle vilja vara just nu.

Inte alls för att han gjorde ett misstag, två misstag. Inte heller för att han gjorde det under en avgörande final. Med hela världen som åskådare.

Nej, inte därför.

Utan för att omvärlden inte är nåderik när det kommer till ett misstag, två misstag gjorda under en avgörande final med hela världen som åskådare.

 Bror, jag och kusin. Kokkola Cup 2004. Kanske?

Bror, jag och kusin. Kokkola Cup 2004. Kanske?

Jag har spelat fotboll en stor del av mitt liv. Och jag är tacksam för att mina tränare har varit måna om att påpeka, att det inte är lagkamraternas (eller tränarens) uppgift att göra en spelare medveten om vilket uppenbart misstag denne har gjort.

Står en spelare två meter framför ett tomt mål och skjuter över, är samma spelare väldigt medveten om vilket misstag det var. Om målvakten ska öppna upp spelet snabbt och inte noterar motståndaren som med en tå-touch petar bollen in i mål, behöver inte målvakten bli upplyst om vilken miss det var.

Nej tack. Ingen behöver peka ut det.

Att se Liverpoolmålvakten be fansen, och hela världen, om ursäkt efter matchen igår, frammanade smygtårar hos mig. Det var uppenbart att han visste vad som hade gått fel; att han hade gjort två ödesdigra misstag som säkert kommer att förfölja honom för resten av livet.

Men ändå.

Twitter fullkomligen exploderade med hån och hat. Nya memes kommer att uppstå, och fotbollsvärlden kommer att se till att de här misstagen förevigt kommer att bli ihågkomna.

Det är hjärtskärande.

För den som har gjort ett uppenbart misstag — inför hela världen dessutom — behöver inte uppläxningar och skällsord av egna lagkamrater och fans.

Den som har gjort ett uppenbart misstag framför hela världen behöver bara nåd.
Enormt mycket nåd.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Varför sårar vi den vi älskar?

Kärkär och pirr i magen. Objektet för vår kärlek tar emot lovord och skönklingande attribut. Vi vakar över våra ord, vaktar vår tunga så att inga uttalanden feltolkas eller missuppfattas. För det kan såra. Och vi tänker: jag skulle aldrig.

Inte för att vara pessimist, men också den första sprudlande kärleken går över. Den försvinner inte, men ändrar form. Förhoppningsvis till en mer trygg och stabil grundhållning. Och det är helt i sin ordning.

Men i något skede, ofta präglat av lite för mycket trötthet, alldeles för mycket irritation och ofta lite för lång tid av undertryckt öppenhet händer det. Bam! Bam! Bam! Vi kläcker ur oss ord som sårar och river ner. Vi känner vår älskade så väl och identifierar alla ömma punkter. Att vi vågar slå till just där. Vi som aldrig skulle.

Det är en bra sak att bli bekväm med varandra, för den initiala förälskelsens idel lov och upphöjning är inte hållbar i längden.
Men bekvämligheten kan också övergå i en slags obryddhet.

Och det gör att vi kanske är hårda när vi borde vara mjuka.
Att vi möter vasst med sylvasst.
Och kommer med vapen när allt som behövs är en öppen famn.

Varför gör vi det? Är vi för bekväma? Eller är vi för trygga i vår relation att vi missbrukar tryggheten? Vad händer under vägen från kärkär och "jag skulle aldrig" till de där orden som sårar, vare sig det är medvetet eller högst omedvetet?

 Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

På den lyckligaste dagen

Helgens två vigslar, och den underbara bröllopsfesten i huset vid havet, innehöll många levnadskloka ord. Ord av människor som har gjort det här längre, misslyckat oftare men lärt sig desto mer. Människor som helt enkelt kan lite mer om det här med relation, med äktenskap.

Orden som uttalas på en bröllopsdag är i huvudsak riktade åt det lyckligaste paret för dagen. Talen är givetvis skrivna för brudparet. Men där jag deltog som åhörande bröllopsgäst kände jag att orden träffade rakt i mitt hjärta. Och jag vågar nästan påstå att vissa ord träffade mitt hjärta ännu mer, än hjärtat hos dem de var ämnade till.

För hur kan någon förväntas ta till ord om dalar, när livet just i dag är på topp?
Det är orimligt att tro att någon kan känna till mörker när världen är idel ljus och glädje.
Jag tycker inte ens man ska behöva veta av utmaningar och svårigheter på den lyckligaste dagen.

Jag tror att vi fick många visa ord på vår bröllopsdag. Jag tror att vi blev varslade om utmaningar. Men mitt hjärta rusade så öronbedövande hela dagen, och jag kunde inte se klart för alla fjärilar som rusade för min blick.

Så kanske alla vigseltal som präster håller och alla kloka råd som yttras på ett bröllop egentligen är riktade minst lika mycket till gästerna. Till de vars relation har utsatts för lite mer, och som kanske är lite mer mottagliga för ord som säger att svårigheter är normalt, utmaningar är att vänta.

Men som också säger att det går, det är möjligt och det kan bli alldeles underbart genom allt.

 Foto: Ebba Åström.

Foto: Ebba Åström.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

De tror att vi är pansar

I vissa yrken får man inte särskilt mycket uppmärksamhet.
I andra yrken desto mer.

Jag tänker på det yrke som jag själv är utbildad till. Jag tänker på alla lärare. Jag tänker på alla som varje dag ställer sig framför en klass, flera klasser. Hur de varje dag utsätter sig för risken att bli kritiserad. Att göra bort sig eller bli offentligt förnedrad.

Läraren ställer sig i skottlinjen.

När jag var mindre förstod jag inte hur sårande det kan vara.
Två dussin elever som smygviskar.
Gör grimaser bakom ryggen eller öppet visar fingret.
Som slänger ur sig osakliga och alldeles för personliga kommentarer om läraren.

Jag trodde att de inte brydde sig.
Tills läraren lämnade klassrummet med tårfyllda ögon.
Så fel jag hade.

De tror att vi är pansar
De tror att vi är ogenomträngligt hårdhudade
När vi ställer oss i skottlinjen
Dag efter dag

De tror att vi är oåtkomligt onåbara
Att offentlig förnedring är en del av vår arbetsbeskrivning
Att hånande är vår makaronilåda

Det trodde i alla fall jag förut.

Lite spydiga kommentarer och barnsliga grimaser får väl gå.
Men ibland fäller någon en kommentar om just det där.
Just det där ömma stället i själen. Den ömma punkten eller tån.
Just det där som får vilken person som helst att lämna klassrummet med tårfyllda ögon.

I skolan pratar man om mobbning, mobbningsförebyggande och antimobbningskampanjer mer än någon annan stans. Oftast handlar mobbningen enbart handlar om mobbning mellan elever, fastän jag tycker mig ha sett en mer öppen diskussion om mobbning mellan lärare på senare tid. Men att elever mobbar lärare? "De är ju bara barn"

Det har förstås med maktrelationen att göra. Relationen lärare-elev är asymmetrisk från första början. Läraren är elevens överordnade. Följaktligen kan eleven inte mobba läraren. 
Så fel vi har.

Jag är lärare.
Men ytterst är jag människa.

 Mindre mobbning mer kärlek. Random sten på Vasas gator. Gjorde min dag.

Mindre mobbning mer kärlek. Random sten på Vasas gator. Gjorde min dag.

PS. Jag är inte alls så cynisk mot elever som jag kanske framstår i texten. De facto har jag i största allmänhet endast undervisat alldeles underbara elever. Genomsnälla och hjälpsamma. Som aldrig skulle.

Jag drar saker till sin spets för att make a point. Och för att visa att mobbning inte är acceptabelt. I någon form. Vi som lärare måste tro på våra elever.

Tro gott om dem.

Läs mer om artikeln som inspirerade till detta blogginlägg här

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kärlek, en maktrelation

I flera veckor har jag ruvat på ett blogginlägg. Det har legat i hjärnan som ett tankeembryo men har inte kunnat gro för jag har endast haft en diffus uppfattning om vad det är jag vill säga. Så hände det sig att jag lyssnade på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Och boken uttrycker precis det jag har funderat på. 

Och det är kärlekens maktrelation.

Under min tonårstids flirtar upplevde jag flera gånger hur passivitet, tystnad och försummelse kan avgöra lekens utgång helt och hållet.

I boken var det Ester Nilsson, som kämpade med att inte ringa Hugo Rask. Hon berömde sig själv när en hel — eller ens en halv — dag hade gått utan att hon hade tänkt på honom. Hon slets mellan hennes egen längtan efter att få vara tillsammans med honom, samtidigt som hon var livrädd för att uppfattas som klängig och beroende. Och han? Han behandlade henne med ömsom ömhet och ömsom kyla. Förvirring är bara förnamnet.

Boken har alltså en väldigt hög igenkänningsfaktor för alla.
Alla som någonsin har varit olyckligt, handlöst och ofrivilligt förälskade.
Alla som någonsin har låtit bli att svara, undvikit eller struntat i.

Mitt hjärta brister när jag hör unga hjärtan, som oftast enligt min erfarenhet har varit kvinnor, tampas med det här samma, kanske uråldriga problemet: rädslan för att vara för mycket och för lite på samma gång.

Problemet förresten, varför säger jag så. Problem för vem? Kvinnan som vill närhet, vill relation, vill kärlek. Är det ett problem? Det finns förstås gränser för allt, också närhet och kontakt, men den klängiga kvinnan är lite av en arketyp idag, och hennes nemesis är ingen mindre än den förbiseende, iskalla mannen.

Nå, jag stereotypiserar och raljerar nu, men personligen har jag själv upplevt och sett det här mönstret. Och visst ser jag det än idag. Gång på gång. Och det är hjärtekrossande.

Jag trodde att det här nonchalerande beteendet var norm. Jag trodde det var helt i sin ordning att konstant uppleva sig vara för mycket av allt, och för lite av resten. Jag trodde att sväva i ovisshet och att kastas mellan kramhejhej och bortmeddej var helt normalt. Som tur mötte jag Samuel och insåg hur sjukt det är att leva i den villfarelsen. Jag minns hur förvånad jag blev när han, redan innan vi blev ett par, kom fram och talade med mig efter en av sina fotbollsmatcher. För försummelse, på sin höjd en en nonchalant nickning till hälsning, var min uppfattning av det normala för mig då. Så fel jag hade.

Kärlek är inte ett maktspel.
Det ska i alla fall inte vara det. 

bokenboken-blogg.jpg

Jag har för övrigt bara rosor att ge Lena Anderssons roman. Så värd Augustipriset, och andra pris också för den delen. Läs den långsamt. Ta vara på citaten. Sug på dom utsökta formuleringarna. Och framför allt: läs den!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ett hem, vårt hem?

Vi går delvis i flyttankar.

Inte så där väldigt allvarligt och aktivt sökande, men vi vet att i längden vill vi inte bo där vi bor just nu. Läget är bra och lägenheten också, men den är ganska liten och vi skulle gärna ha en gräsplätt att ställa en grill på.

Så vi går i flyttankar.

Följaktligen funderar jag på vad ett hem egentligen är.

När jag ännu bodde hemma var det en självklarhet. Hemma är på landet. Över bron, förbi hästarna och föusen (ladugårdarna), runt kurvan, nerför backen, längs grusvägen och upp på kullen. Blomsterbacken. Det var hemma.

Sedan flyttade jag till Åbo. Till den första lägenheten som verkligen inte var hem. Och den andra som kanske blev lite mer av ett hem, men ändå inte alls. Den tredje lägenheten som förvisso var hemtrevlig — men ett hem..? 

När jag och Samuel flyttade ihop började vår lägenhet kännas som ett hem. Det var också den lägenhet som jag bodde längst i i Åbo. Det var vårt första gemensamma bo, och visst blev det ett slags hem.

Och ett och ett halvt år senare — Vasalägenheten. I dag är det förstås vårt hem i pragmatisk bemärkelse, och av alla lägenheter och hus i vårt liv känns det mest som ett hem. Men ändå känns vårt nuvarande hem tillfälligt. Som ett mellanting, ett avstamp innan "det riktiga hemmet". Som ett i väntan på...

Home is where your heart is lyder klyschan och det kanske ändå är den bästa definitionen på ett hem som jag har just nu. 

 Ändå ett ganska bra hem.

Ändå ett ganska bra hem.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag skriver, alltså är jag

Innan jag kunde läsa och skriva ägnade jag mycket tid åt det som jag idag har förstått att är pseudoskrivande och pseudoläsning.

Som fyraåring hade jag ett Spice Girls-häfte (född på 90-talet, såklart hade jag ett Spice Girls-häfte) och jag minns att jag upplevde att det var enormt viktigt att jag skrev (klottrade nonsens) i häftet varje dag. Jag minns att jag förhöll mig till häftet som vore det en slags dagbok eller en logg.

Sen jag började studera pedagogik, utvecklingspsykologi, och senare också skrivande, har jag insett vilken enorm identitetsyttring den här till synes meningslösa verksamheten var.

Senast idag blev jag påmind om mitt tidiga skrivande genom några ord av en oerhört meriterad forskare, Jim Cummins. Han uttryckte det på engelska, och med helt annorlunda ord, men kontentan var ungefär denna: att som vuxna uppmuntra barn till skrivande har inte endast akademiska fördelar (alltså framgång i skola), utan det centrala är framför allt att uppmuntra barn till att ge uttryck för sin egen identitet genom skrivande.

När jag anlände till min sista danslektion idag överräckte en fyraårig dansare, som för övrigt i många avseende påminner om mig som liten, ett handskrivet kort. Kortet var fullt av handskrivna, lite krokiga men ändå fullt läsbara bokstäver. Vår delade bokstav tog över en stor del av kortet och jag fylldes med uppriktig beundran och ödmjukhet. Jag hoppas innerligt att jag genom mitt bemötande och mina ord kunde förmedla och bekräfta: jag ser dig. Jag ser vem du är.

Att uppmuntra barn i och till skrivande, innebär alltså i förlängningen att fostra barn till att bli individer som är trygga i sig själv och säkra (confident) i sin identitet.

Vad är väl viktigare än det?

IMG_2116.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Aldrig tvåspråkig?

Jag lyssnar på Jakten på det finlanddsvenska såret.

Det är en radiodokumentär som stör och berör ordentligt. Det behandlar nationella sår, det vill säga kollektiva sår som en större folkgrupp eller en helt nation kan vara födda med och fostras in i. Om det tyska såret är en kollektiv skam över nationens dåd och missgärningar i det andra världskriget, så är det finlandssvenska såret av mycket mer banal karaktär. Det får vi vara tacksamma för. Men eftersom sår inte ska jämföras, utan sår är sår oavsett hur stora de är, så vill jag inte avfärda betydelsen av det finlandssvenska såret.

Vad är då det finlandssvenska såret?

Enligt dokumentären är det finlandssvenska såret faktumet att de svensktalande i Finland aldrig känner sig som fullfjädrade finländare på grund av språket. Ni finlandssvenskar känner säkert igen er i det där att känna sig tafatt, lite dum och stundvis malplacerad i en finskspråkig miljö. Det där att kanske förstå sammanhanget men att ändå inte ha koll på precis alla detaljer i vad nyhetsuppläsaren säger. Att inte exakt kunna beskriva smärtan i kroppen för läkaren, än mindre förklara precis hur olyckan inträffade. Att konstant på något plan känna sig underlägsen i förhållande till de som talar majoritetsspråket.

Jag själv är uppvuxen som enspråkigt svensk, men fick redan i tidig ålder kontakt med finskan genom fotboll. Mamma skrev oikea på höger hand och vasen på vänster hand, så att jag skulle veta huruvida jag var höger eller vänster mittfält. Jag är så enormt tacksam för mitt tidiga möte med finska och med finsktalande jämnåriga, för tröskeln för att prata finska var låg ända från start.

 På väg mot flerspråkighet genom fotboll. Bild från kanske 2004? 

På väg mot flerspråkighet genom fotboll. Bild från kanske 2004? 

I dag är jag väldigt bra på finska. Jag undervisar i dans på två (och flera) språk utan större problem, och kommunicerar fritt och ledigt på finska. Ändå upplever jag att jag inte kan förmedla min humor på samma sätt, jag får inte till mina ordvitsar som jag så tätt gör i svenskan, jag kan inte nyansera mitt språk och uttrycka mig lika vackert som jag förmår på mitt modersmål. Överlag upplever jag att jag framstår som en helt annan person när bruksspråket är finska; jag verkar tystlåten och blyg vilket jag inte alls är.

Det är egentligen väldigt märkligt; att inte helt friktionsfritt kunna sköta sina ärenden på stan eller med myndigheter och kundservice. I sitt eget hemland!? Det om någonting ger mig djup respekt för de som kommer hit i vuxen ålder, och som inte har någon erfarenhet alls av varken finska eller svenska.

Fastän många finlandssvenskar är enormt bra på finska är tröskeln väldigt hög tröskel för att uppfatta sig som tvåspråkig. Jag tror att de flesta tänker att en tvåspråkig person är någon som har vuxit upp med en svensktalande och en finsktalande förälder. Men eftersom jag har vuxit upp med endast svenskspråkiga föräldrar kommer jag aldrig att vara tvåspråkig. Eller?

I andra delar av världen uppfattar människor att de kan ett annat språk så fort de kan uttala de mest grundläggande fraserna. Varför är tröskeln så hög för finlandssvenskar? Jag är ju egentligen tvåspråkig, eller i verkligheten flerspråkig — varför förmår jag inte identifiera mig som en sådan? Däri ligger det finlandssvenska såret för mig.

Hur är det med dig: känner du igen dig i det här? Hur tar sig det finlandssvenska såret i uttryck för dig? Vad har du för tankar om det?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad funderar du på, Mindy?

... frågar Facebook mig varje gång jag loggar in, och jag har kommit att gilla den där frågan i det där sammanhanget.

För facebook, och vilka sociala medier som helst för övrigt, är väldigt aktivitetsfokuserade. Det som görs ska dokumenteras, eller pics or it didn't happen som det också heter.

Men i den här aktivitetsfokuserade tiden behöver jag någon som frågar vad jag funderar på. För det styr mina tankar bortom det fysiskt, konkreta, och tar mig genast till djupare nivåer.

Jag har aldrig egentligen skrivit åt "Facebook" vad jag funderar på, men nästan varje gång när jag loggar in stannar jag upp och försöker sätta fingret på vad jag skulle svara på den frågan. 

Och däri ligger paradoxen: jag loggade in för att få kontakt med andra, men genom det får jag kontakt med mig själv.

Mycket kan sägas om Facebook, inte minst sen hela soppan med Cambridge Analytica och övertramp vad gäller värnandet om människors integritet, men att de frågar mig vad jag funderar på istället för vad jag gör —

det gillar jag.

 Bild från Åland 2013. Foto: Ebba Åström

Bild från Åland 2013. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Många ord, lite tyg

Så kom den där tiden igen.

Egentligen är den långt ifrån här ännu, och när den väl är här är den nästan omedelbart förbi, men den gör sig synlig i skyltfönster, tidningar och i reklam på nätet. Tiden för badkläder och solbränna. Tid för mycket hud och lite tyg. Och för många: tid för ångest och känslor av otillräcklighet.

I tre år har jag klarat mig med min triangl bikini, men så gjorde jag det ödesdigra misstaget att bada i badtunna iklädd ifrågavarande tyg, och missfärgningen var ett fult faktum. Så oundvikligen har jag på sistone studerat väldigt många halvnakna kroppar. Inte för kropparnas skull utan för tygets.

Och som en naturlig följd av det har jag blivit frestad att sugas med i den kroppssyn som skyltas och framhävs som det eftersträvansvärda.

Och fastän jag vet att den kropp som visas egentligen inte alls ser ut precis så där i verkligheten, och fastän jag vet att den där kroppen inte representerar den existerande mångfalden av kroppar, så hjälper det inte. För jag ser ju när jag själv prövar en bikini att den inte alls sitter på samma sätt som på modellen. Och jag ser ju att jag inte alls ser ut som modellen; den supersnygga, solbrända modellen som har mycket kropp på ett ställe, och väldigt lite på andra.

Så jag sugs med.

Tills jag blir arg. Tills jag ryter ifrån (inombords). För fastän saker och ting tutas in i mig har jag ändå möjligheten att göra ett val. Jag behöver inte vara en passiv mottagare av samhällets förvrängda och snäva kroppssyn, utan jag kan slå dövörat till och istället lyssna på andra röster om vem jag är. Ja ni må ha era photoshoppade kroppar med all the right things in all the right places, men jag har min egen superkropp som är unik, stark, mjuk, ganska kort men väldigt explosiv. Och jag är alldeles bortskämt frisk.

Och nu har jag också hittat tyg att bära på min superkropp på sommaren.
Den där ena dagen i juli.

 Den där gången jag tappade telefonen i vattnet och långsamt såg den flyta iväg. Eller casually petade mig i håret när Samuel fotograferade..?

Den där gången jag tappade telefonen i vattnet och långsamt såg den flyta iväg. Eller casually petade mig i håret när Samuel fotograferade..?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.