livsbetraktelser

Låt mig få höra din berättelse

Hur ofta är det som vi har förmånen att lyssna på en annan människas berättelse?

Vardagssorlet är det soundtrack vi lever våra liv till, och i det finns inte mycket utrymme för en längre, sammanhållande berättelse. Samhällshjulets tempo tillåter inte oss heller att stanna upp, andas ut och bara ta in. Såvida vi inte medvetet beslutar oss för att göra det.

Men den är så viktig, ändå.

Berättelsen om dig.
Om mig.

Under den här våren har jag privilegiet att få lyssna på andra människors livsberättelser; om vad som har format dem, vilka avgörande skeden i livet som har gjort dem till den människa de är idag. Tänk vilken förmån det är, att lära känna en annan människa på det här sättet.

Det är något lika skört som vackert. Och därför är det med varsamma, mjuka händer jag ödmjukt tar emot den.

Berättelsen om dig.
Om mig.

02E6DBD2-51BB-4877-9BE9-177451BC3616.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mycket lek i mig

Om du fick välja att gå tillbaka till en viss tid i ditt liv — till vilken tid skulle du vilja återvända?

Frågan kom från och god vän och jag var inte sen med att haka på.

Jag älskar tankelekar av den här typen, och det här var en fråga som manade till rejäl eftertanke. Helt i min smak, med andra ord.

Rätt så snabbt levererade jag ett svar som jag fortfarande står för.

Jag skulle gå tillbaka till min barndom då jag kunde leka dagarna igenom.

Till en tid då pauser (högst ofrivilligt) togs endast för tömning av kroppsvätskor, och mat endast var ett nödvändigt ont för att orka leka mera.

Jag älskade att leka som barn.

Här är Mindy två år utklädd till John Smith från Pocahontas. Don’t mess with me.

Här är Mindy två år utklädd till John Smith från Pocahontas. Don’t mess with me.

Jag var bra på att leka för mig själv och kunde underhålla mig i timmar med att leka med mina Belleville-leksaker eller med de fina Disneyfigurerna som vi hade köpt i Kanada. Men mest av allt älskade jag när mina äldre kusiner bjöd med mig i sina lekar.

Vi var indianer, astronauter, Biker Mice eller detektiver.
Vi var sanna hjältar och vi räddade världen gång på gång.
Visst ni det?

Barndomens lekar har ett idylliskt skimmer över sig, för jag vet att jag aldrig mer kan uppleva den villkorslösa hängivenheten med vilken jag gav mig in i leken. Det var lek på lekens tillstånd och det var underbart.

Det var en fantastisk tid, att få leka som barn.
Och ännu finns det mycket lek i mig.

img148.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad jag har lärt mig om vila

En hel månad har jag vilat.

Eller i alla fall borde ha vilat* härvidlag.

Precis som med det mesta här i livet har det gått bra vissa dagar och sämre andra dagar. Oavsett har jag under den här månaden lärt mig en del om det där med vila. I alla fall hur vilan är för mig.

Låt mig sammanfatta
för mig,
kanske för dig.

Vila kommer inte av sig själv
Att tänka att en ledig dag är synonymt med vila är naivt och en ordentlig villfarelse.

Det går inte att vila med deadline
Eller kanske i viss mån, men en riktig vila blir bäst om det inte finns en timer som tickar neråt oavsett om den visar tjugo minuter eller en eftermiddag. Sann vila kräver tid. Ordentligt med tid. Så pass mycket tid att tiden inte känns som en stressfaktor.

Det går inte att förhandsvila
”Oj oj nästa vecka kommer vara intensiv — det är bäst att jag vila upp mig över helgen så att jag orkar” tänker jag ibland. Men vila är inte en slags valuta som man kan spara och ha i reserv för att använda när tanken sinar.

Jag väljer vilan framom att rensa lådor.

Jag väljer vilan framom att rensa lådor.

Det handlar om att välja att vila
Jag har aldrig haft så stökigt hem som när jag har vilat som bäst. Det ligger klädhögar lite här och där, diskmaskinen är full och tvättkorgen svämmar över, men jag har valt att se bortom allt det där och välja vilan istället.

Vilan kommer i många skepnader
Ibland har min vila bestått av en skön vinterpromenad. Andra gånger av en innedag med böcker, Netflix och kopiösa mängder kaffe. Ibland har min vila bestått av att rensa skåpen eller ägna mig åt något kreativt. Ibland av att bjuda över en vän på kaffe. Allt det här är vila för mig.

Vila är inte något att skämmas över
Att svara “vila” när någon frågar vad jag har gjort idag är inte skamligt. Det är tecken på självmänsklighet.

Det handlar om att vilja vila
Det är klart att det är möjligt att fylla sina dagar med allt möjligt annat. Men om viljan att vila verkligen finns där, då måste den också prioriteras.

Hur vilar du? Hur hämtar du krafter?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hållbar utveckling

Just nu funderar jag en hel del på hållbar utveckling.

Inte kanske med fokus på miljön, trots att det också utan tvekan är på tapeten, ändå är det snarare min egna hållbara utveckling jag tänker på.

Jag funderar på frågor som: Hur kan jag leva ett liv som jag känner att är hållbart i längden? Vilket är mitt optimala tempo? Hur bör jag kombinera jobb och fritid för att orka jobba hela mitt arbetsföra liv?

Det är stora frågor, enorma rentav, och jakten efter svaren är endast påbörjad.

Ändå tänker jag att det är viktigt att jag verkligen tar mig tid att reflektera över de här frågorna nu, för jag har många många år av yrkesverksamt liv framför mig.

Att sakna svaren på de här frågorna skrämmer mig. Men hellre ställer jag de här frågorna och möter tyst ovisshet, än att inte ställa dem över huvud taget.

Och jag hoppas att svaren kommer i sinom tid.  

Jag vet att de gör det.

litetrött-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Gränslös snällhet

Jag skulle säga att jag är en snäll människa, och att min snällhet samtidigt är min starkaste och svagaste egenskap.

Tänk att det kan vara så paradoxalt.

Orsaken till varför jag säger så här är för att min snällhet är en väldigt framträdande egenskap i min personlighet, men också den egenskap som ofta har fått mig på fall.

Att vara snäll är ju i grund och botten en enormt fin egenskap, men när snällheten kombineras med en gränslöshet blir resultatet bara trötthet.

Som att breda ut sig själv som en liten klick smör på en alldeles (proportionellt sett) för stor brödbit.

Ibland blir jag så modfälld när jag märker hur jag repeterar samma mönster om och om igen. Efter tredje gången tycker jag att jag borde lära mig. Men icke.

Klyschigt nog är min tröst, när det gäller det här, tanken på diamanter.

Diamanter består av kol och bildas under ett enormt tryck under en lång tid. Det tar miljoner, miljarder år för diamanter att skapas. När en diamant är färdig behöver den ändå slipas förrän den verkligen är så vacker som möjligt.

Om något så vackert kräver så mycket tid och förfining, måste det finnas hopp också för mig och för alla andra gränslöst snälla människor där ute.

Det bara måste det.

IMG_4772.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Själen i strömsparläge

Det kan närmast liknas vid att ladda sin telefon.

Om natten, när jag lade mig mig, lade jag samtidigt i sladden till min energitank och laddade mitt batteri.

Fastän jag sov rätt bra laddades mitt orkesbatteri ändå inte till hundra procent.

Till en början laddades mitt batteri kanske till åttio procent, och då märkte jag inte av det så mycket. Sedan sjönk procenterna ner till sextio, femtio, trettio.

När min procent, även efter en helt okej nattssömn, bara låg på tjugo procent gick jag in i något slags låg-förbrukningstillstånd och kunde endast fokusera min energi på de mest basala nödvändigheterna.

Själen gick in i strömsparläge och det enda jag kunde var att kapitulera

Ungefär så kändes det.

Nu efter några veckors intensiv vila (paradoxen där) känner jag att jag äntligen börjar nå laddningsprocenter som är acceptabla. Åtminstone anmärkningsvärt bättre än förut.

Jo, jo, jag vet att man inte ska ropa hepp förrän man är över ån.

Och jo, jo, jag vet att det här är långsamma processer och att jag fortsättningsvis bör vara lyhörd och öm mot mig själv, och det tränar jag på.

Men jag tror att jag ändå

möjligtvis,
förhoppningsvis,
troligtvis

att jag börjar nå ytan igen.

Jo, jo, jag vet att det kräver tid
men just idag vill jag bara vara tacksam över att vila ger resultat.

Mindy och böckerna. Story of my life. Vad annars.

Mindy och böckerna. Story of my life. Vad annars.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En vänlig påminnelse

För några år sedan beslöt jag mig för att i Brene Browns-anda slopa fasaderna, slänga maskerna och istället våga vara sårbar. 

Ända sedan det har jag i små och stora val strävat efter att vara det jag som jag själv upplever mig vara. Och det var början på en väg som stundvis närmast kan liknas vid en kamp, eller en envis målmedvetenhet om att våga vara mjuk i en sylvass värld.

Ibland har det fungerat riktigt väl; jag har vågat gå till kärnan med mina känslor och kunnat uttrycka mina rädslor, farhågor och drömmar — istället för att ge implicita signaler och motstridiga budskap.

Andra gånger har det gått enormt dåligt, jag har omgärdat mig ett hölje bubbelplast och förvägrat mina känslor utrymme.

Somliga gånger har jag gläntat på dörren till min själs skamskrubb, och bemötts av hån eller förminskande. Andra gånger har jag blivit emottagen med öppna armar, som att landa i ett hav av rent bomull.

Och väldigt sällan, men likväl ibland, har jag tänkt att det inte är värt det. Att det är bättre att göra som så många andra, och helt enkelt förneka, förtränga och försumma.

I min uppgivenhet har jag velat ropa jag är inte rustad för den här världen och strunta i allt jag har lärt mig om sårbarhet, om mjukhet.

Men just de gångerna går jag, lite otippat, fram till vår säng, lyfter på vår bäddmadrass och möts av den här vänliga, lilla påminnelsen:

WhatsApp Image 2019-01-27 at 12.44.47.jpeg

Alltid när jag gör det här påminns jag om alternativet; den hårda sidan. Och då konstaterar jag, att jag alltid vill hålla mig till den mjukare sidan.

Hoppas du vill det också.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Brev från okänd avsändare

Rensningsprojektet som pågår i mitt hem just nu ledde till en oväntad upptäckt.

Någon tidigare hyresgäst hade lämnat lite söndriga lampor och annan elektronik i ett skåp ovanför kylskåpet (kul), men eftersom vi inte har haft användning för skåpet tog vi tag i det här problemet på det mest rimliga sätt en vuxen kan tänkas göra.

Vi stängde skåpet och ignorerade skräpet.

Ända tills idag.

“Nu attans ska skåpet rensas” tänkte jag och drog ut plastpåse efter plastpåse med anonyma skruvar, partiklar och grejsimojsaker som i min värld tillfaller kategori elektronik. byggasi. and other stuff.

Men plötsligt, som ett resultat av min frenetiska utrensning, faller ett brev till golvet.

Kuvertet var märkt med logon från en telefonoperatör, och rimligtvis tänkte jag att innehållet handlar om något nytt medlemskap eller någon, vid det här laget rejält förfallen, faktura.

Kuvertet intresserade mig inte nämnvärt (kuvert från telefonoperatörer gör det i regel inte) och jag var fem före att slänga det i papperskorgen. Men en ingivelse, eller en slags samvetsgrannhet, fick mig ändå att öppna kuvertet.

Till skillnad från vad jag initialt trodde innehöll kuvertet varken information om telefonabonnemang eller någon faktura. Det var egentligen logiskt. Kuvertet hade varken frimärke, adress — inte ens namn! — alltså hade brevet kanske puttats in genom postluckan. Eller, tänkte jag, lämnats kvar på köksbordet.

Det innehöll ett handskrivet brev, skrivet på rutigt papper som uppenbarligen hade rivits ut för hand ur ett häfte. Brevet var skrivet på varannan rad med en grågrön tuschpenna.

Och ja, det var åtta sidor långt.

[Inte brevet]

[Inte brevet]

Min samvetsgrannhet sade mig att slänga bort brevet, för brevet andades intimitet, handskrivna brev gör det alltid. Orden i det här brevet var aldrig riktade till mig, det visste jag, och därför kändes det som att stiga in i någon annan människas hjärta.

Men än en gång gjorde jag det enda rimliga en fullvuxen människa kan tänkas göra. Jag läste det.

Det här var inte något “soliga hälsningar från Gran Canaria”-brev, och inte heller ord skrivna av en sjuåring, till en brevvän som har hittats via Barnens bokklubb. Åh nej. Det här var skrivet av en trettioårig, oidentifierad, kvinna.

Det här brevet var ett avsked.

Det inleddes sakligt med hälsningsfras och önskan om ett gott nytt år. Väldigt fort kom skribenten ändå till pudelns kärna och meddelade, att hon inte längre kan fortsätta i relationen.

Orsakerna var många, och redogörelsen fortsatte i sex sidor, alltmedan tonen i brevet gick från saklighet till en frustration. Handstilen blev slarvigare ju längre jag läste och jag förstod att hon hade skrivit det här i affekt; att hon hade vällt ut sina känslor och när hon väl fick upp farten hade hon väl svårt att sluta.

Jag kan sympatisera med det.

47ACBA15-F225-46F3-9973-DEFDC7281C61.jpg

Och där stod jag, matt och mållös i köket, med en okänd kvinnas hjärta i min hand. Jag kände en enorm vördnad inför brevet och dess innehåll. Och jag tänkte på honom, till vilken de här brevet var riktat. Hur kände han när han mötte de här orden för första gången?

För nu fungerar jag ju på det banala sättet, att om du ger mig en början på en berättelse så måste du ge mig fortsättningen och slutet. I det här fallet fick jag läsa om ett slags slut, men jag har ingen aning om var det började.

Eller kanske jag fick en början — men var slutar det isåfall?

Alldeles oprovocerat söker sig min fantasi vidare. Det gör den alltid.

Jag tänker på de två anonyma personerna som brevet handlade om. Jag kan tycka att det var ett sorgligt brev, men ändå på något sätt vackert. Två hjärtan som en gång slog för varandra. Vem slår de för idag?

Jag skänker de här två en okända personerna en tanke
och hoppas att de blev lyckliga i alla fall.

Vi vet inget om vilka som har bott i lägenheten innan oss, och därför är personernas identitet skyddade. Inga namn avslöjades heller i brevet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sprid lite kärlek

Med jämna mellanrum har jag fått kämpemeddelanden.

Människor som har önskat mig kraft, skickat mig kramar och visat empati. Det känns nästan överflödigt att säga att det värmer, det är alldeles självklart att det gör det. Enormt.

Och jag har tänkt på den här gesten: att skicka sin omtanke till någon annan. Egentligen är det ingen stor grej, men det kan vara avgörande för någon annan. Rabbla ner några snabba ord och trycka på sänd. Ändå kan det göra all skillnad.

Jag vill uppmuntra dig till att se människorna i din omgivning. Finns det någon som idag kanske skulle kunna behöva ett uppmuntrande meddelande, ett mjukt hej, ett heja heja?

Tveka inte att sprida lite kärlek idag.
Det krävs så lite men kan åstadkomma så mycket.

glader-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Rensning pågår

Jag håller på att rensa.

Samtliga grejer i byrån, klädskåpet, köksskåpen, toalettskåpen skälver. Ingen ligger säkert när jag drar fram.

Likt Caesar vid Gladiatorspelen utvärderar jag varje ting; väger dem i handen och ger sedan mitt utlåtande. Tumme upp, tumme ner. En symbolisk gest som inte ser ut som mycket, men som bara betyder allt för produkten.

För tillfället befinner jag mig i det ambivalenta tillståndet mellan kaos och ordning; skåpen är tömda men allt ligger i en röra på golvet i väntan på sin slutgiltiga plats. Jag har svårt att se någon ände på denna röra, och matt konstaterar jag att det är alldeles för länge sedan jag har rensat.

Inte alls osökt frammanar mitt rensande av mitt hems skrymslen också rensandet av min själs skrubbar.

Alldeles för länge samlar jag på mig känslor av skam och skuld som egentligen inte alls behöver finnas kvar.

Må jag på samma sätt som med mina fysiska föremål lyfta upp själens föremål. Granska dem kritiskt och avgöra deras öde.

Må jag ha modet att släppa taget om de föremål som har fullgjort sin uppgift och inte längre behövs, utan snarare orsakar skada. Må jag det.

Må du det också.

E6A18725-EDEC-4457-9F45-3E7FAEB2A861 2.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.