Drömmen

Om någon vecka ska jag och mitt syskonband hålla vår första egna konsert (!!!)

Planeringen och övningen är i full gång och det känns stort och allvarligt att ordna konsert.

Visst har vi uppträtt tidigare antingen genom att vara ett band på olika fester eller vara en litenliten del i ett större sammanhang (som en konsert vi deltog i i oktober), men det är faktiskt något helt annat att ordna allting helt från ruta ett.

Det är på riktigt en dröm som går i uppfyllelse.

Och det är så galet att jag har den möjligheten att göra verklighet av mina drömmar. Jag känner mig enormt ödmjuk och väldigt priviligerad över det.

Ibland måste jag be Samuel mentalt nypa mig lite i armen och faktiskt bekräfta att jag faktiskt får göra det jag gör. För i sanningens namn finns det inget annat jag hellre skulle göra än precis det jag gör: läser, skriver, sjunger, skriver musik, forska, dansa, växa, älska.

Om du vill närvara vid ögonblicket då en av mina drömmar går i uppfyllelse har du möjlighet till det. Anmäl dig till konserten via vårt Facebook-evenemang (eller hör av dig direkt till mig) så ordnar vi det.

Mina syskon och jag. Fångade av min vän Anna.

Förklara och försvara

Jag är en sådan människa som vill förstå mig på saker och ting.

Jag minns redan i lågstadiet när jag inte fick tillfredsställande svar på frågor jag ställde, utan fick nöja mig med ett “det är nu bara så det är”. (Spoiler varning: jag nöjde mig inte med det utan trakasserade mina föräldrar och andra vuxna i jakten på ett nöjaktigt svar).

Mitt behov av att förstå sträcker sig inte minst till områden som psykologi och mellanmänskliga relationer.

Jag har ett omättligt behov av att försöka förstå varför jag och mina medmänniskor beter oss som vi gör, särskilt när detta beteende känns främmande eller avvikande.

Men min strävan efter att förstå människans beteende har ibland misstolkats som försök att försvara samma beteende.

I min värld är dessa vitt åtskilda.

Jag tror att vi gör oss själva och varandra en enorm björntjänst om vi aldrig försöker närma oss det svårförståeliga.

Det är en enkel och kortsiktig lösning att bemöta så kallat obegripligt beteende med att ruska kraftigt på huvudet, säga “det är INTE okej att göra så där” och aldrig ta upp tråden igen.

Jag föreställer mig att vi kan lära oss så mycket om vi närmar oss det svårförståeliga med en öppenhet och en sund nyfikenhet.

Ett praktexempel är när barn som beter sig på sätt som vi som vuxna inte begriper.

Tänk om vi närmade oss barnet och dess beteende med ett genuint intresse? Kanske kunde vi då nå roten av beteendet och ge rätt stöd istället för att läxa upp och orsaka känslor av skam hos barnet.

För om vi är ärliga: vem av oss har aldrig betett oss på ett sätt som till och med får oss själva att bli förvånade? Vem av oss har aldrig reagerat oproportionerligt stort på något? Vem har aldrig använt märkliga självförsvarsmekanismer? Aldrig påverkats av vårt bagage?

Må den utan synd kasta den första stenen.

Det är sällan vi mår bra av att försvara vårt beteende, men jag tror vi verkligen kan dra nytta av att försöka förstå och förklara det.

Är det en skillnad mellan förklara och försvara i din värld?

Jag har bara bokbilder numera. Sorry not sorry.

Hej december

Oktobernovemberdecember

Jag blinkade en gång i början av oktober och plötsligt är det nio dagar till julafton.

Som barn var jag alltid förundrad över vuxna som ojade sig över hur fort tiden går, men nu sällar jag mig (smått förbryllad och förvånad) till den skaran.

I oktober och november var jag sjuk i fyra veckor (lyckligtvis bara en ordentlig höstinfluensa trots att den var väääldigt långdragen) och jobbade väldigt mycket med olika projekt under den resterande tiden.

Det kändes varken som att jag var mamma eller ledig under de här månaderna och därför är det med öppna armar jag omfamnar decembermånad nu.

Och vilken fin månad det har varit hittills.

Inte bara vädermässigt – för wow vilket härligt vinterlandskap och många soldagar vi har fått – utan även i övrigt.

Jag har fått fira julfester, en disputation och viktiga milstolpar. Det har varit kul men mycket.

Jag har också fått goda nyheter om att min första artikel som jag har slitit med i ett år är accepterad i en tidskrift! Min första publikation någonsin!

Så nu får jag äntligen börja varva ner och blicka tillbaka över året och inte bara jobba på.

Jag är så tacksam över att äntligen kunna vila när M tar sina tupplurer, för hur mycket jag än älskar att ha många eld i järnen är jag i väldigt stort behov av att få ta det lugnt och hämta andan.

Och jag hoppas hitta mer tid och rum för mitt skrivande, både här men också i övrigt nu i december och framöver.

Jag önskar dig en härlig återstående adventstid, kära du.

Bagage

På sistone har jag lyssnat en hel del på Adeles senaste album och tänkt en hel del på bagage.

Det där skräpet som vi går och bär på. Dag in och dag ut.

Vissa saker har vi burit på sen barnsben, andra saker plockar vi på oss med tiden.

Det mesta av vårt bagage bara fastnar på oss utan att vi egentligen visste hur det kom dit. Som när man ska till IKEA och “inte egentligen ska ha något” men i slutändan sveper sitt kreditkort på en summa på tvåhundra euro och är helt: “hur hände det här liksom?? Saker bara fastnar på mig.”

Bagage är lika jobbigt som oundvikligt. Ingen människa är en teflonyta som stöter bort all typ av skräp som vi samlar på oss, men den stora skillnaden är vad vi gör av det där skräpet.

OM vi gör något åt det.

OM vi ens är medvetna om det över huvud taget.

Jag har jobbat med mitt eget bagage i många år. Jag har gått i terapi i olika omgångar, jag har skrivit låtar, jag har skrivit dagbok och jag har pratat, pratat, pratat ÅH vad jag har pratat.

För det enda sättet att bli kvitt det är att jobba med det.

Och jag är helt övertygad om att jag är en lyckligare människa med mycket mer sinnesfrid idag eftersom jag har jobbat (nej: jobbar) med mitt bagage.

För jag tror att om vi inte jobbar med vårt bagage, kommer vårt bagage att jobba med oss: bearbeta, knåda och forma oss till personer som vi kanske inte egentligen vill vara. Få oss att bete oss på sätt som vi egentligen inte önskar.

Jag tror inte att vi någonsin kan bli helt fria från vårt bagage, men jag tänker att en medvetenhet om att vi har ett bagage, en försåtelse för vad detta bagage består av och hur det påverkar oss redan gör så mycket.

Så mycket.

Det är väldigt smärtsamt att gå och peta där det gör som mest ont. Det är så kämpigt att jobba med sig själv på det sättet. Men det är så värt det. Så, så värt det.

Inte så svartvitt

Jag minns så tydligt hur jag långt in i tonåren tyckte att världen var enkel. Det finns rätt, det finns fel och människor är si eller så.

End of discussion, vad är problemet liksom.

Jag hade väldigt enkla svar på väldigt svåra frågor. Eventuella mothugg eller brister i mina åsikter och teorier om hur världen var funtad kunde jag nonchalera eller fösa bort med en axelryckning och ett “det är nu bara så”.

I efterhand har jag ju insett att svartvitt tänkande är väldigt typiskt för barn och unga, men när jag i vuxen ålder insåg att världen inte alls är så svartvit som jag har trott blev det jobbigt.

För det är en enkel lösning att vara kategorisk. Det är lätt att välja ett spår i livet och vägra avvika från det.

Det är jobbigt när vi börjar problematisera, ifrågasätta och vägra acceptera enkla “sanningar”.

Men det är en av mitt livs allra viktigaste insikter: att världen inte är svartvit.

Att den inte behöver vara det.

Att jag får vara i världen, viss om att den är svår och komplex och att det verkligen inte är lätt. Att jag för den skull inte behöva ha alla svaren eller alltid ha genomtänkta sätt att förhålla mig till den.

Det är jättesvårt och jättebefriande samtidigt.

Underbara kvinnor vid middagsbord

Vi är inte jättebra på att hitta tider som passar oss.

Vi har ofta tvingas avboka, omboka och febrilt bläddra kalendersidor för att hitta luckor i de liv som är våra.

Senast träffades vi i juni. Då kavlade vi upp våra mentala, beslutsamma ärmar och bestämde att vi minsann ska träffas en gång i månaden.

Juli kom och for i semestermånadens och fläng-å-på:andets tecken.

Augusti blev september fortare än kvickt och jag sjukade bort oktobermånaden men IGÅR, bara fyra månader efter vår första ack så bestämda träff fick vi till det – vår tjejmiddag!

Tre och en halvtimme rusade förbi när vi delade skratt och allvar kring ett välsmakande middagsbord. Jag har saknat det oavbrutna samtalet, att inte bli störas av babyskrik eller barns behov. Att prata vuxensaker, saker som vi funderar på, som berör. Jag har saknat mina vänner.

Som jag älskar dessa kvinnor.

Och tänk att jag utöver de jag träffade igår även har så, så många andra fina kvinnor i mitt liv!

En äldre bild på fina människor.

Höjdpunkt

Jag älskar vardag och jag älskar att jag har små höjdpunkter att se fram emot för varje dag.

Idag är det måndag och idag är dagens höjdpunkt tv-programmet Efter nio.

Ack vardagslyckan att krypa upp i soffan med en skål yoghurt (med blåbär, banan, honung och granola såklart) och se på detta underhållande och informativa program!

Vardag är så underskattat. Rutiner och glädjen i det lilla är så bra.

Så bra.

Vagnpromenader och sol i november, så bra!

Allt annat än missunsam

Det är söndagkväll och jag reflekterar över veckan som har gått.

Den har varit … mycket.

Både jag och Samuel har haft en hel del program och tid är inte något vi har i överflöd just nu.

Ibland har vi bytt av varandra i dörröppningen. Ibland har en av oss varit tvungen att tacka nej till evenemang men ibland har en av oss kunnat åka iväg: på träning, på cafébesök eller (som nu ikväll) – på bio.

Just den här veckan har det mest varit Samuel som har kommit sig iväg. Nästa vecka är det jag som har en hel del program.

Och av förekommen anledning har vi den här veckan diskuterat hur viktigt det är att verkligen unna varandra den tid som man är borta hemifrån. För det är så, så viktigt att med jämna mellanrum få ladda batterierna på eget håll.

Det är så lätt att falla i ett träsk av beräknande och patologiskt rättvisetänk, där minuterna borta hemifrån blir en valuta och där bägge parter är giriga och snåla.

Att åka bort hemifrån och känna att ens livs kärlek är besviken eller missunnsam funkar inte. Vi vill verkligen unna varandra och vara glad för den andra när den får göra något för sig själv.

Vi försöker alltså att vara allt annat än missunnsamma med varandra. Det är lätt ibland, svårt ibland, men huvudsaken är att vi försöker.

Och det gör vi.

Polarisering

Mina tankar har på sistone varit upptagna med fenomenet polarisering.

Alltid har åsiktskorridorer och en motvilja att lyssna på varandra funnits i vårt samhälle, men sällan har den varit så uppenbar och tydlig som i dessa pandemi- och vaccintider.

Och jag vet faktiskt inte vilket som gör mig mest upprörd:

den totala misstron mot läkarvetenskapen och den etablerade forskningen, i kombination med en uppmuntran att själv forska i och ta reda på hur saker och ting verkligen ligger till (sen när kan Google och sociala medier utbilda en i och ge svar på komplexa medicinska frågor?)

eller

avhumaniseringen och det omedelbara idiotförklarandet av dem som ägnar sig åt det förstnämnda (sen när har den ena människan rätt att agera domstol över den andra? sen när är en människas, måhända avvikande, åsikt orsak till att idiotstämpla människan ifråga?)

Kropp och hälsa är viktigt, livsviktigt.

Vi har bara en enda kropp till förfogande, och att vi vill det allra bästa för den för vår egen skull, för våra barns skull och för hela mänsklighetens skull är väl en självklarhet.

I grund och botten vill väl båda lägren samma sak: frisk kropp och god hälsa.

Kan vi alla bara komma överens, inte dumförklara varandra, inte tala i affekt, vänta med att kommentera, skippa käbblet.

Fred på jorden.

Tack.

Med vänlig hälsning,
konfliktskygg introvert

En av denna bloggs mest märkliga fotovinklar, varsågoda.

Det bästa

I helgen fick jag stå på scen.

Inte bara för en inspelning som streamas utan en live scen med publik på plats, många, flera hundra!

Det var helt underbart och jag har saknat det så mycket under denna ökända pandemi.

Hösten 2019 fick vi, The Haralds, ett stipendium från en fond som Singsby Sångkör hade startat. Vi blev de första stipendiemottagarna och det var en stor ära.

En ännu större ära var det att få stå på scen under deras jubileumskonsert (nittiosex år firade de!) tillsammans med en drös andra enormt skickliga artister.

Åh vad jag älskar musiken, artisteriet, stå på scenandet! Det bästa jag vet!