Långsamheten

Det enda jag gör den här lördagen är följande:

Ligger på soffan och rör mig endast för att vända sida på kropp eller bok.

Lyssnar på ljudet av snön som ömsom droppar tätt från taket ömsom rasar ned i ursinniga dån.

Bygger pussel och lyssnar på Lady Antebellum eller tidigare nämnda snöläten.

Väntar på att mannen ska komma hem från skidturen, kvällens invigning av pizzastenen och på att bastun långsamt ska värmas upp.

Jag har skadat mitt knä och min immobilitet har tvingat mig att avstå från allt som heter promenader, länkar och träning.

Det är jobbigt i detta vackra väder men jag försöker nöja mig med annat.

Med långsamheten, vilan.

Läser just nu. Med mera.

Första dagen

Första dagen på jobb efter min lediga vintervecka.

På många sätt var det skönt att få tillbringa hela föregående vecka antingen: a) i Kajanalands nåderika och än så länge virusfria landskap eller b) hemmavid i ledighetens tecken.

Idag tog emellertid vardagen vid, om än inte den vanligaste av vardagar.

Att jobba hemifrån är något som jag ofta har gjort, också i virusfria tider. Hemifrån arbetar jag på ett helt annat sätt än i mitt kontorslandskap på jobbet: jag har lättare för att förkovra mig i ett ämne när jag ostört kan ligga i soffan och läsa.

Så det är precis vad jag gör just nu. Läser, fördjupar mig i litteratur, söker nya artiklar att läsa. Det är en fördel.

Den största nackdelen är förstås att inte ha mina fina kolleger att umgås med. Jag saknar dem.

Men lyckans jag fick vara med om ett virtuellt kafferum idag. Bästa kolleger!

Så distansjobbet bekommer mig inte. Inte alls faktiskt.

Mina kolleger på picnic 2018.

Hemma helst

Fem dagar, fyra nätter och 650 människor senare är det en mycket nöjd och en mycket trött Mindy som kommer hem.

Att något kan vara så givande och så dränerande samtidigt.

En fin konferens fick jag men nu är jag nog redo för högst vanlig vardag hemhemma.

Borta ibland men hemma helst.

Ändå inte vanlig

Dagen idag har varit helt i min smak.

Jobb från hemmakontoret, vilket alltid leder till en effektivitet som är anmärkningsvärd (trots att kontorsjobb också har många fördelar som försvinner när jag jobbar hemifrån, jajaja).

Hemmafix och byte av sängkläder (bästa!)

Solskenspromenad med ljudbok.

Kattmys och systerhäng över en alldeles för kort kaffekopp.

Grannhäng och bus med busungen.

Spontanbadminton.

Vissa torsdagar överraskar. Ibland är vanlig vardag lite mer än vanlig vardag.

Helt i min smak.

Bäst just nu: systerns Oliver (finns på IG också: olivertheneva)

I all ära

Vardag fungerar bäst för mig.

Att ha rutin, regelbundenhet och ett meningsfullt jobb är A och O för mitt välmående.

Och min goda vän S är en förebild för mig då det gäller att njuta av vardagen, att inte bara överleva den utan att se till att den får mening, kanske får en liten guldkant.

Så jag är ett stort fan av vardag.

Men ibland är fredag bara extra skönt.

Som idag.

Det har varit en lång arbetsvecka och majoriteten av dagarna har jag känt mig som en urvriden disktrasa efter arbetsdagen.

Så vardag i all ära men idag är jag extra tacksam för en ledig fredag och en festlig helg.

Önskar dig också en fin helg!

Motstånd

Jag ääälskar att påbörja projekt.

Men nästan ännu mer än jag gillar den där inledande flow-känslan och förälskelsen i det nya gillar jag att avsluta projekt.

När jag får kryssa över att jag har klarat av en punkt på min to do-lista får jag en nästan oroväckande stor kick.

I och med mitt jobb har jag emellertid åtagit mig ett projekt av sådan magnitud att det kommer ta väldigt lång tid innan jag får bocka av det från to do-listan.

Och det är inte alls utan motstånd jag lever i långsamhetens lov istället för att rusa igenom.

En stor del av den här skrivprocessen som jag är inne i just nu handlar om att tolerera motståndet.

Så jag uthärdar, biter ihop, tar det lugnt, tar steg efter steg framåt, alltid framåt, och hoppas och vet att jag en dag kommer i mål.

Men det är inte idag, inte imorgon, inte ens nästa år.

Jag uthärdar motståndet. Jag uthärdar.

Jag tar inte alltid selfien på jobbet. Men ibland gör jag det. I bakgrunden inspirerande ord av SandraMaria.

Glad idag

Är den här tjejen som har båtat över till grannlandet och besökt både bokhandeln och biblioteket.

Att vara i Sverige är som att vara i ett slags parallellt universum, ett låtsasland. Överallt ser jag skyltar och reklam som jag inte bara förstår sådär rent språkligt utan jag förstår bakomliggande antydningar och skämt.

Finskan hörs förvisso ibland, men det är sällan. I biblioteket dominerar de svenska böckerna hyllorna. Finska böcker upptar endast i en bråkdel av ytorna och är skyltade med ”Minoritetsspråk: finska romaner”.

Galet hur olika världen kan se ut endast 5 timmar västerut.

Jag älskar det här landet. Älskar att träffa saknade, älskade människor.

Älskar böcker, älskar språket.

Glad idag är jag.

Oerhört kär i biblioteket.

Röja rum

Att gå upp i fulltid igen efter ett helt år på 60 % går bra.

Oförskämt bra faktiskt. Ibland har jag svårt att tro att jag får betalt för att göra det jag gör - jag är alltså alldeles bortskämt nöjd med mina arbetsuppgifter.

Emellertid är det rätt stor skillnad på en vardag som består av fulltidsarbete och deltidsjobb.

Det som jag så självklart hann med under förra året är inte alls lika självklart numera.

Jag märker att jag på ett helt annat sätt bör värna om det jag vill göra i min vardag. Jag behöver röja rum för det jag behöver för att må bra.

På ett helt annat sätt än tidigare behöver jag vara medveten om de vardagsval jag gör: är det att skrolla i some-flöden i femton minuter eller ägna mig åt femton minuter kombinerad ljudbokslyssnande-stretchning.

Det säger sig självt att jag föredrar boken (ibland stretchningen). Alla gånger.

Men femton minuter mys med den här gosingen är ändå högst på listan. Alla gånger. Min lillasyster Ebbas kattunge Oliver. Älsk på den.

Enkelheten

Jag är tudelad.

Å ena sidan är jag tacksam över att ha en vardag som är full av program, människomöten, händelser. Å andra sidan längtar en del av mig till enkelheten.

Till ljudboken och makraméprojektet, till teet och romanen eller till det senaste tillskottet: det färgsprakande pusslet och tystnaden.

Jag behöver inte mycket och när mycket råder vill jag till enkelheten.

Jag älskar enkelheten och dess frånvaro gör mig rastlös och orolig.

Idag längtar jag efter enkelheten.

Men hellre den vägen än att längta efter myckenheten.

Det omtalade pusslet som jag har fått låna av mina goda vänner S & J.

Rullar mig fram

Varje fredag ser jag fram emot att komma tillbaka på jobb på måndag.*

Varje söndag upplever jag en odefinierbar känsla av flä ** trots att jag fortsättningsvis tycker om mitt jobb lika mycket på söndagen som på fredagen.

Ingen förklarar fenomenet bättre än Newton och hans tröghetslag: En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse om, och bara om, summan av alla krafter som verkar på kroppen är noll. ***

På söndag är min kropp i ett nolläge.

På måndag försätts jag i rullning igen.

Således rullar jag ända till fredagen då jag drabbas av ett visst motstånd att lämna allting över helgen. Jag vill fortsätta rulla, tvinga mig inte att sluta, tvinga mig inte att sluta rulla när jag väl fått upp farten.

All min kärlek för akademin och vetenskapandet vaknar till liv igen om måndagarna.

Tur är väl det, för annars hade det här blivit väääldigt långa år. ****

This is where the magic happens. Or at least science.

* Naturligtvis ser jag fram emot en ledig helg också.
** Fantastiskt användbart ord från Zoo-böckerna á la Kaj Korkea-aho och Ted Forsström
*** Kanske första och sista gången jag över huvud taget nämner fysik i min blogg
**** Jag lovar att aldrig använda fotnoter på det här sättet mer. Tacohej.