livsbetraktelser

Under liten himmel

Igår kväll såg jag teaterpjäsen Under lite himmel på Oravais Sommarteater (oroa er inte, inga spoilers!)

Utöver att det var en oerhört skickligt spelad, regisserad och uppbyggd pjäs så bekräftade berättelsen om den karismatiska predikanten Maria Åkerblom det som jag länge har tänkt: att tro i kombination med tvivelaktiga intentioner kan bli livsfarligt.

Och då kommer dessa ord ändå från en som anser att tro i grund och botten är något av det vackraste, värdefullaste vi har.

Sällan är det fel på tron, ofta (alltid) finns det brister i oss människor.

Det reflekterar jag över idag.

Vad mera bör sägas om pjäsen?

Miljön var oerhört vacker och användes på ett proffsigt, ja — klyftigt sätt. Skådespelarna var övertygande och trovärdiga, särskilt barnens insats imponerade på mig. Manuset är mångbottnat och uppbyggt på ett genomtänkt sätt.

Jag är mäkta imponerad. Gå och se Under liten himmel om ni har möjlighet!

Det skulle aldrig falla mig in att lägga upp bilder från föreställningen, jag har inte tagit några heller, men däremot har jag ett foto från mitt eminenta teatersällskap! Som packade sillar i regnet, varmt och mysigt! Vi kan kalla den här bilden  Under regnig himmel

Det skulle aldrig falla mig in att lägga upp bilder från föreställningen, jag har inte tagit några heller, men däremot har jag ett foto från mitt eminenta teatersällskap! Som packade sillar i regnet, varmt och mysigt! Vi kan kalla den här bilden Under regnig himmel

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

De som känner mig

Visst går det att få goda vänner i vuxenålder.

Men visst är det mycket svårare att släppa någon in på livet och få riktigt nära vänner när man är tvungen att berätta hela sin livsberättelse från början till nu för att få någon slags kontext.

Visst är det lite bökigare när det inte finns någon förhandskunskap, ingen som helst förförståelse att tala om.

Med andra ord: visst är det skönt att dela liv med människor som vet mycket om en. Där man inte behöver fylla ut tomrummen med en massa förklaringar.

Där de redan vet. Och därmed jämnt.

Varje dag är jag tacksam över att få ha de här kvinnorna i mitt liv. Alldeles särskilt tacksam när vi träffas och kvalitetstidar på riktigt.

Kvinnorna i mitt liv. Några på bild, några utanför. Foto: Maja Nybacka, med ett tafatt försök till redigering av mig själv

Kvinnorna i mitt liv. Några på bild, några utanför. Foto: Maja Nybacka, med ett tafatt försök till redigering av mig själv

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lögner om introverta: ogillar människor

Den tuffaste sanningen att smälta, i utforskandet av vem jag är, har utan tvekan varit faktumet att jag är mycket mer introvert än vad jag alltid har trott.

För hur mycket vi än vänder och vrider på saken är introversion inte lika mycket av en dygd som extroversion i vårt bjud-på-dig-själv-visa-framfötterna-du-är-ditt-eget-brand sätt att tänka.

Att stoltsera med ett "hej hej jag trivs jättebra för mig själv, tycker det är lite jobbigt med mycket människor och skulle helst sitta och skriva här för mig själv utan störningsmoment" låter ju inte så hett.

Och likväl är det precis så det är. För mig åtminstone.

Det tog rätt så lång tid för mig att inse det, eftersom jag alltid har varit bra på att bete mig på ett extrovert sätt: bjuda på mig själv, uppträda inför publik, våga ta kontakt med nya människor, småprata med främlingar.

Men det har ofta också sugit musten ur mig.

Efter en intensiv, människofylld kväll känner jag mig ibland som en urvriden disktrasa som bara skulle behöva få ligga i ett varmt bad, omgiven av en enda sak — tystnad.

Betyder det att jag ogillar människor som fenomen? Absolut inte. Människor är det vackraste jag vet.

Det betyder bara att jag måste få vara ensam mellan varven.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inrymmer ett helt liv

Jag läser mina dagböcker från snart ett helt decennium sedan.

Det är läsning som simultant väcker samtliga känslor i min känslopalett. Det finns inte en enda känsla som inte representeras i de många dagböckerna som jag har skrivit fram i glädje, raseri, förtvivlan och förtjusning under mina tonår.

Flera gånger har jag tänkt att jag ska göra mig av med dagböckerna, men jag förmår inte.

Skrivandet för mig var, är alltjämt, mitt sätt att hantera den verklighet som är min. Jag skriver mig själv till förståelse, till nåd, till upprättelse och svar gång på gång.

Vad hade jag gjort utan skrivandet?

En del av mitt liv på pränt

En del av mitt liv på pränt

De ser inte ut för mycket, dagböckerna, men de inrymmer så mycket liv. Mitt hela liv. Idag ser mitt liv väldigt annorlunda ut än det som jag skrev fram för tio år sedan. Tänk att ett och samma liv kan inrymma så många olika liv.

Hur mycket liv inrymmer ett helt liv egentligen?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Introvert baksmälla

Att vara i en ny stad är alltid lika häftigt.

Att spendera dagarna med att lyssna på intressanta presentationer inom exakt mitt forskningsfält är spännande. Att vara omringad av stora tänkare och vetenskapsmänniskor är en enorm förmån.

Det är bara ...

Jag är inte funtad till att orka vara mitt gladaste mest nyfikna och kunskapshungriga jag i många, långa, dagar i sträck. Det är inte alls fel på mina medmänniskor, det är bara så jag är funtad.

I en handling av desperation kontaktade jag min ständigt närvarande husdoktor Dr. Google.

Dr. Google identifierade kvickt symptom på den högst ovetenskapliga diagnosen ”introvert baksmälla” och jag köpte hans dom.

Lite downtime, en tupplur och lite egentid senare är jag vederkvickt i kropp och själ.

Det finns en styrka i att känna igen sig själv; sina gränser, svagheter och sitt mående.

Det är starkt att våga handla i enlighet med den egna självkännedomen, trots att det kan kännas okonventionellt och obekvämt ibland.

Det intalar jag mig själv, i alla fall. 

Turist javisst!

Turist javisst!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Drömma lite

Det är ett alldeles särskilt pirr;

det där pirret som uppstår när dröm och verklighet plötsligt inte alls känns som varandras motsatser längre.

Tvärtom, som om de båda möts, färdas åt samma håll, vill detsamma.

Lycklig är jag som har människor runtom mig som röjer mina farhågor, bidrar med sin expertis och tystar janterösten i mitt sinne. 

Aldrig känner jag mig så levande som när jag får drömma lite - mycket - och veta att samma dröm verkligen kan förverkligas.

Kanske snarare än jag vågar tro.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skönt att leva

Mitt instagram-flöde fullkomligen flödar över av sommarsköna typer i blomsterkransar, vackra havsvyer och dignande matbord. 

Det är så vackert att se på.

Här firas det också midsommar, om än inte så mycket iklädd blomkrans som mina skönaste adidasshorts.

Vi har spelat lite bollsporter och unnat oss lite solnedgångspaddling och vattendropparna som flög från paddeln fick mina några-dagar-sedan-jag-såg-rakhyveln-taggiga-ben att resa sig i ragg av köld.

Det mesta borde vara så instagramvänligt idag. I verkligheten är mycket - ja, jag dristar mig till att säga det mesta - av mitt liv inte det. 

Men trots att mitt liv inte alltid nödvändigtvis är skönt att skåda på så är det ändå skönt att leva det. 

Jag tänker, det är väl ändå viktigast.

Inte alls dagens look, för den har inte alls fastnat på bild.

Inte alls dagens look, för den har inte alls fastnat på bild.

Trevlig midsommar, alla fina! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vår bästa tid

Jag steg ut ur gymmet.

Rosig om kinderna, varm i hela kroppen och med muskler som brände lätt av mjölksyra. Det hade regnat. Asfalten var mörkgrå och våt. Luften, som hade varit så tung och kompakt då jag startade hemifrån, var nu frisk, frisk och så syrerik.

När jag började cykla iväg hemåt, längs de härliga lantliga vägarna som mina hemtrakter så idylliskt kännetecknas av, var dofterna jag möttes av närmast explosionsartade. Doften av vått gräs och söta, färgstarka lupiner som är i sitt esse just nu.

Lite senare längs vägen var det någon som grillade något gott på terassen. Matos och gasgrill.

Jag ville bara fylla mina lungor med alla de här ljuvliga dofterna och aldrig låta det ta slut.

Trots att alla säsonger och årstider och skeden i livet har sina fördelar konstaterar jag ändå: vår bästa tid är nu.

Visst njuter du?

Kronobyidyll.

Kronobyidyll.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Att förvalta väl

Det är alltid lika fint.

Att få träffas i egen, fysisk hög person när den enda kontakt man har haft under många månader har bestått av ack så värdefulla, men aldrig jämförbara, facetime-samtal och whatsappmeddelanden.

Nej, inget går upp mot att mötas, äta, kramas!

Visst är det underbart och fint att ha ett kontaktnät som sträcker sig längre bortom de egna landsgränserna för visst njuter vi av våra Umeåhelger, men visst är det trist att endast vara förunnade varandras fysiska närvaro under vissa utvalda tidpunkter.

Men å andra sidan, vetskapen att tidpunkterna är få gör att de förvaltas väl. Och förvaltar — det gör vi minsann.

Vi förvaltar dem genom att göra det vi är bäst på helt enkelt. Och det är: mat, samtal, bus och träning. Inte nödvändigtvis i den ordningen (men högst troligt just i den ordningen) men i alla fall.

Jag är så glad att de är här för sommaren igen.

Må våra möten bli lika välförvaltade som alltid.

Att förvalta våra ansikten på någon form av organiserad bild är vi däremot inte lika bra på. Men glass däremot! Det kan vi!

Att förvalta våra ansikten på någon form av organiserad bild är vi däremot inte lika bra på. Men glass däremot! Det kan vi!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kärlek är fotboll

Vi firade årsdag igår, min Samuel och jag.

Och det gjorde vi genom att äta god mat och se på fotboll.

Det där med fotboll var inte en obligatorisk aktivitet som någondera av oss hade på schemat och bara måste ta del av. Det var snarare tvärtom; högst frivilligt valde vi att betala in oss för att se vårt svartvita hemmalag kämpa mot gulklädda Kuopiolaget.

De förlorade, trist. Vi hade en fin kväll ändå. Det är svårt att tjura i fint väder och trevligt sällskap.

Att fira årsdag med att se på fotboll låter allt annat än Hollywood. Det är det också. Men inte för oss.

För så här är det: hade vi inte haft fotbollen hade vi knappast haft varandra.

Bild från vår bröllopsresa 2015. En med mindre skägg, en annan med mindre ögonbryn.

Bild från vår bröllopsresa 2015. En med mindre skägg, en annan med mindre ögonbryn.

Låt mig alltså framlägga några empiriska bevis för att kärlek, för oss, är lika med fotboll:

• Samuel fick upp ögonen för mig under de många GBK matcherna jag aktivt åskådade.

• Han råkade dessutom spela i samma lag som min bror och fick således veta vem jag var.

• Våra första inofficiella träffar var i samband med att Samuel hade fotbollsträningar och matcher i Karleby.

• Fotboll var ett ofta återkommande samtalsämne under våra tidigaste Facebook-chattar.

• Vi hade koll på ungefär när den andra kunde förväntas logga in i FB eftersom vi hade koll på den andras tränings- och matchschema på GBK-hemsida (stalker varning eller urgulligt kärlekssött!?)

• Fotbolls VM pågick under junimånad då vår vänskap aktivt höll på att bli något mer.

• Första gången Samuel kom hem till oss var för att ha “kisastudio” med våra vänner, som skickligt nog hade taktikerat (medvetet?) att komma senare så att Samuel och jag fick lite ofrivillig (fastän ändå högst frivillig) tumistid.

• På vår första dejt, när vi var på kvällskaffe till sommarstugan kom en fotbollsmatch på TV. I samband med det satt vi i den trånga soffan. Samuel frågade om jag rymdes i soffan och jag, omedveten om vad han verkligen ville, svarade på anspråkslöst “Joodå vettu”. Efter två frågor till förstod jag att han ville att jag skulle komma närmare så att han kunde hålla om mig. Mys!

• Fotboll är fortfarande vårt gemensamma intresse. Att se på det, spela det, diskutera det njuter vi båda av.

Vissa tror på ödet.

Jag tror på fotboll.

Min fotbollsstjärna.

Min fotbollsstjärna.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.