livsbetraktelser

En berättelse värd att berättas

Jag har alltid fascinerats av berättelser.

Och jag har alltid ansett att alla människors berättelse är värd att berättas. Inte bara berättas, nej, än mer: höras, resoneras, bekräftas.

En fantastisk möjlighet till att dela med sig av sin livshistoria erbjuder vår statliga rundradio, Yle Vega, och deras sommarprat.

Varje år ställer en mängd, mer eller mindre, kända personer upp för att berätta sin berättelse. Och varje år får också vanliga dödliga, och inte så kända, lyssnare möjlighet att skicka in sin egen berättelse i hopp om att erhålla en timme i etern.

Nu ska jag berätta något som endast tre personer har vetat om fram till nu:
I år skickade jag in ett bidrag.

Det var min goda vän som uppmuntrade mig och efter mycket tvivel och tvekan spelade jag in min berättelse — en kort version, nästan som en trailer, på två minuter.

Jag skämtar inte, när jag säger att jag skakade när jag gjorde det. Och då bör du veta, att jag ytterst sällan är nervös. Och aldrig så nervös att det tar rent fysiska uttryck.

Ni som har skrollat igenom svenska yle:s webbsidor vet att mitt bidrag inte kom så långt till den första gallringen. Det är klart att jag blev besviken.

Men eftersom jag lever enligt livsfilosofin att allas livshistorier är lika dyrbara, kan jag ju inte annat än konstatera att de fem bidragen  som finns med i gallringen, precis som alla insända bidrag, är unika, rika berättelser. Var och en är värda att berättas.

Än mer.
Höras, resoneras och bekräftas.

Det betyder inte att jag inte kommer att berätta min berättelse.

Jag kommer att göra det någon gång.
Jag gör det egentligen hela tiden.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skillnaden i det pyttelilla

Det är måndag och jag är löjligt glad över efterdyningarna av helgens täta regn.

Gräset har fullkomligt exploderat i grönhet och häcken utanför vårt fönster har knoppat till sig och frodats gott under de gynnsamma väderförhållandena. Sammantaget blir det en enorm förändring men jag ser ju, att gräsmattan består av enskilda strån, att häcken egentligen bara är en massa små blad.

Kanske det är en romantiserande, naiv Mindy som talar, men allt det här får mig inse vikten i det lilla. Hur mycket det lilla faktiskt kan göra.

Inte alls osökt kopplar jag ihop den här tanken med klimatförändringarna och mitt eget sopsorterande.

Vissa tycker det är absurt och onödigt att jag prompt ska sortera bioavfall, plast, kartong, tidningar, metall, glas och brännbart separat och att jag nästan ser rött om något som går att återvinnas ligger i den intetsägande och go-to ”brännbart” soppåsen.

Vissa säger att det är fullkomligt onödigt att jag knaprar lös plasten från kartongen på min nya tandbortsförpackning, några kanske rentav kallar det för hårklyveri, för vi i Finland är ändå förhållandevis miljövänliga medan andra länder med sämre avfallshantering och klimatpolitik är “de riktiga bovarna”.

Vissa säger att det inte är någon skillnad vad jag gör, för det här är en långt större problematik.

Och kanske de har rätt.

Och kanske min envetna sopsortering endast är ett fåfängt försök att stilla ett ont samvete, för jag vet att jag gör mycket annat som miljön inte alls tackar för.

Men jag vill ändå.

Jag vill inte förkasta det lilla bara för att större saker också kan göras. Jag vill inte göra inget bara för att jag vet att många, långt större makter än mig, måste göra något, mycket. 

För jag ser ju på min grönskande gräsmatta och på min blommande häck att det pytte, pyttelilla också gör skillnad. Och jag vill inte förkasta det.

glader-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hjärtat på två ställen

Idag firas mor runtom i Finland.

Således har också jag idag firat morsgestalterna i mitt liv. De är många, många — långt fler än de biologiska och släktbundna. De är alla värda att firas, hyllas och uppmärksammas — helst också på andra och på långt fler dagar än endast denna.

Mor är ett begrepp som alla människor har en relation till, oavsett om den relationen främst är till konceptet snarare än till själva objektet bakom ordet.

Men den människa som någonsin har sett livets avigsidor vet att en glädjens dag, såsom morsdagen, alltid kommer med ett stort aber.

Därför har mina tankar och mitt hjärta idag också varit hos dem som längtar, saknar, sörjer.

Dem, för vilka en mor inte längre finns. Dem, för vilka en mor, på olika sätt, kanske aldrig har funnits. Dem, för vilka den här dagen blir en smärtsam påminnelse om den efterlängtade roll som fattas en; på famnen som är tom fastän det i hjärtat finns rum och rum i överflöd.

Och i all den här glädjen och sorgen konstaterar jag att precis det här är livet. Djupaste lycka och nattsvart sorg samtidigt. Allt som livet inrymmer.

Allt annat vore väl inte liv, egentligen.

Idag är mitt hjärta oerhört tacksam för just min mamma och för alla andra mammor i mitt liv. Och mitt hjärta är också med alla dem, för vilka den här dagen är mycket annat än lycka och tacksamhet och kaffe på säng.

Och jag tror att hjärtat kan vara på båda ställen samtidigt idag.
Alla dagar.

Mormor och jag i Kanada 1996.

Mormor och jag i Kanada 1996.

Mamma och jag någon gång på 90-talet.

Mamma och jag någon gång på 90-talet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hur har din dag varit?

Vi vill ju få kontakt varje dag. Min Samuel och jag.

Men ibland känns det som att ett “hur har din dag varit” är den mest platta och intetsägande frågan någonsin. Svaret på den frågan landar ju sist och slutligen på ett “bra” eller “dålig” eller ännu oftare någonstans där mitt emellan.

Så vi har börjat variera oss och istället ägna bilfärden hem efter arbetsdagen åt att fråga varandra tre stycken alldeles nytänkande, udda frågor.

Som:

Vilken är den bästa smaken du har upplevt idag?

Vilken var dagens bästa insikt?

När skrattade du som hjärtligast idag?

Vad var det bästa du har sett idag?

När har du känt dig som snyggast idag?

Vilken var dagens höjdpunkt?

Vilket är dagens ord?

När har du upplevt flow idag?

Ni märker ju: endast kreativiteten kan stoppa en, om ens det.

Det här är bra av så många anledningar. Dels tvingar det en att fundera på kluriga, roliga frågor att ställa. Dels får det en att reflektera över sin dag på ett annorlunda sätt — inte bara huruvida den var bra, dålig eller medelmåttig.

Fastän frågorna är annorlunda så får man ändå en känsla för hur sin partners dag har varit, men utan att det blir slentrianmässigt korsförhör.

Och så är det ju bara sjukt kul.

Pröva själv!

Du och jag, bei.

Du och jag, bei.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Optimism, ett försök

Det har varit en regnig dag.

Jag har varit seg i hjärnan, trött i kroppen och haft ett humör som bäst kan beskrivas med det mångsidiga begreppet flä (read all about it i Kaj Korkea-ahos och Ted Forsströms bok #ZOO! Hjärtattack).

Därför måste jag forcera mitt humör att vända, om ens lite, och vad är väl bättre än att ta en lista till hjälp.

Den här hämtade jag från Blogglistor.

E6750566-03AF-40B6-B706-E6B872A64530.JPG

Den positiva listan

Två positiva saker om mig själv
Jag är bra på att minnas sådant som människor säger att de vill ha, för att sedan ge just det till dem i gåva. Jag är också väldigt bra på att inspirera människor.

Två positiva minnen
Ett fint minne är när jag besökte Wonderland, ett nöjesfält i Toronto, tillsammans med min familj och åkte karuseller dagen lång. Min möhippa — galet rolig dag där jag fick vara “Mindy Joy Superstar” för en dag: åka limousine, uppträda inför en massa människor och leva ett flott liv i hybris utan en tillstymmelse till ont samvete.

Två positiva favoriter i hemmet
Min bokhylla — jag går av den är så ljuv. Så gillar jag också färgen på vår sovrumsvägg, särskilt i kombination med vår säng och min Componibili.

Två positiva favoritintressen
Träning, helst pulshöjande muskelkondition i takt (!) till bra musik. Musik, både att sjunga och spela. Läsning, förstås, men det är mer av en livsstil framom ett intresse.

Två positiva saker med min kropp som jag är nöjd med
Jag är nöjd med mina ögonfransar och mitt hår. Ugh, jag märker hur motigt det är att ge beröm å det kroppsliga.

Två positiva tryggheter
Min Samuel och min tro.

WhatsApp Image 2019-03-30 at 18.44.06.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Utan gränser

Har vi inte alla erfarenheter av att vi har gett mer än vad vi har fått.

Ibland är det här en situationsbunden engångsföreteelse. Andra gånger är det särskilt förknippat med en viss verksamhet eller en viss person. Sällan, men likväl ibland, går det till och med att tala om ett systematiskt utnyttjande.

Det osjälviska tjänandet är i sig inget dåligt.

Nej, det västerländska tankesättet går ju ut på att vi ska hjälpa varandra, och det syns tydligt i och med talkoarbete och ti arbeit ilag-andan (och i Gambämark). I grund och botten tror jag att de flesta av oss kan hålla med om att det här är en dygd, något eftersträvansvärt.

Men givetvis måste det tjänandet och hjälpsamheten ske inom rimliga gränser. Och var de här gränserna ligger är för mig ännu lite av ett mysterium som jag ständigt utforskar.

Några tydliga svar har jag ännu inte. Men en sak har jag förstått: hjälpsamhet utan gränser är ingen dygd.

Det är bara ett effektivt sätt att alldeles för snabbt trötta ut sig själv på. Och en trött tjänare är inte en särskilt effektiv eller hjälpsam tjänare.

Länge har jag tampats med tankar om att vårda mig själv är själviskt. Tankar om att säga nej är fel och att rama in min ork och värna om dess integritet är förkastligt.

I början av året var jag tvungen att kraftigt revidera mitt sätt att se på gränser och tjänande i förhållande till mig själv. Fyra månader senare inser jag att jag så småningom har ändra uppfattning.

Gränser är inte av ondo. Men ett liv utan gränser kan vara det.

Foto: Ebba Åström, så klart

Foto: Ebba Åström, så klart

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vem vill väl inte

Vill du komma på läsningsdejt?

Frågade min goda vän mig. Och jag var inte sen med att svara. Svaret blev givetvis ett rungande ja och jag var hemma hos henne inom femton minuter.

Vänner är bra av så väldigt många orsaker.

En av mina favoritorsaker är att man med vänner kan göra saker som man vanligtvis gör ensam, men tillsammans. Som att läsa. Som att vara trött. Som att ligga på soffan i ett halvsovande-halvtkikande-på-Netflix-läge.

Det mesta, jag vill drista mig till att säga att nästan allt, är roligare när man gör det tillsammans. Och helt ärligt: vem vill väl inte gå på läsningsdejt?

Idag är jag alltså tacksam för vänner att chilla med
(och paniklåna Bearnaise-sås av. The struggle is real).

Vänner. Några på bild, många bortom bilden. Alla lika dyrbara för mig.

Vänner. Några på bild, många bortom bilden. Alla lika dyrbara för mig.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Farlig förändring

Mina tankar rör sig mycket inom territoriet förändring.

Kanske är det våren som varje dag märkbart förändrar min omgivning, som får mig att tänka i dessa banor. Kanske är det någon fas jag är i just nu. Jag vet inte.

Men där rör sig mina tankar just nu. Där finner du mig just nu. I förändringens landskap.

Jag behöver bara se mig själv i spegeln för att inse hur mycket jag har förändrats under de senaste åren.

Min självinsikt har blivit djupare och min tillit till min egen förmåga har mognat. Jag har gått från att ha tid och tjänster som kärleksspråk, till att nu kommunicera kärlek i form av gåvor och ord.

Jag har blivit markant bättre på att spela piano och ständigt utvecklar jag min förmåga att uttrycka mig i skrift. Min finska har förbättrats med åren och jag har börjat utmana mig själv mer när jag tränar.

Jag har blivit mer temperamentsfull och fått kortare stubin (en tämligen oroväckande utveckling). Jag har blivit bättre på att köra bil.

Mycket är förstås sig likt; mitt intresse för litteratur, mitt relativt långa hår, min förkärlek för kaffe, salmiak och ordvitsar står kvar. Kanske för alltid. Kanske inte.

Länge, länge var jag rädd förändring. Skydde förändring som pesten.

Nu vet jag bättre.

Kaffi på he. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Kaffi på he. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Rus av lycka

Det började som ett litet pirr i hjärtgropen. En känsla av fjärilar i magen.

Det eskalerade snabbt och exploderade till något som jag finner bästa att beskriva som ett lyckorus. Som en färgglad raket i hela mitt väsen.

En känsla av fullkomlig tacksamhet över det liv som är mitt. Att mitt liv blev precis som det blev, är precis som det är. Fullkomligt i sin ofullkomlighet. Bara mitt, bara mitt.

Till min natur är jag en positiv och förnöjd människa. Jag behöver inte mycket för att känna mig tillfreds och med glad i min tillvaro. Ändå var det här ruset av lycka något utöver den dagliga lyckan och glädjen. Det var mer.

Någon enstaka gång har jag upplevt ett lyckorus tidigare.

Och varje gång blir jag golvad av tacksamhet.

balkongshoot1-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skonad från livet

Jag, tillsammans med många andra, har ofta fått höra att det är bättre att förvänta sig litet, så blir man inte besviken.

En väldigt mänsklig tanke som inte alls är dum egentligen. Vår, får jag kalla det, oförväntan blir en slags buffert, en bubbelplast, runtom oss som förhoppningsvis dämpar livets hårda stötar och gör oss mera smärttåliga.

Det är alltså inte alls en så dum tanke.

Men det sättet att tänka innebär också att vi på något sätt hela tiden förväntar oss, i alla fall förbereder oss för, smärta.

Och då plötsligt är tanken inte alls lika lockande längre.

För om vi lever våra liv, alltjämt bara väntande på nästa knytnävsslag, tycker jag att vi kan fråga oss om vi alls lever. Om vi lever våra liv i ständig mental krisberedskap — går det ens att tala om ett liv? Eller åtminstone ett gott liv?

Kanske.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men inte för mig.

Jag vill inte missunna mig själv glädje fastän jag vet att den kan vara flyktig. Jag vill inte sluta hoppas, bara för att det alltid finns en risk att jag blir besviken. Jag vill inte leva ett halvt liv bara för att minimera min träffyta inför livets nyckfulla kast.

Nej, jag vill tillåta mig att uppleva alla känslor, dalar och toppar i det som kallas livet. För det är just det som är livet.

Och ingen enda är skonad från livets nycker. Ingen enda.

Men det ser jag ändå inte som en orsak att sätta mina känslor på mute. Eller som fantastiska Elisabeth Ehrnrooth så kärnfullt uttryckte det:

But I won’t apologize
for the
size of my heart
— Elisabeth Ehrnrooth "Where does the love go"
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.