livsbetraktelser

Vad böckerna gör

Fredagsrusning på stan.

Alla är ute efter samma sak: att snabbt uträtta sina ärenden för att få komma hem till fredagsmyset och jag kan inte säga nej tacohej. Jag vill inte, jag vill inte, men jag dras med. Det är klart jag gör.

Och så stiger jag in i den härliga affären och tiden
s t a n n a r . 

Att stiga in i den här affären är som att stiga in i en värld där tiden inte rusar lika snabbt. Där klockorna snarare är prydnader. Där det inte behöver skyndas. Det finns ingen brådska. Det finns ingen brådska. Det är snarare en viss atmosfär av... andakt.

Hyllorna är fyllda upp till taket med böcker; andra världar att sugas in i, slukas in i. Jag kan gå omkring i affären, stryka bokpärmar och låta mig inspireras i timmar. Fredagsrusningen är som bortblåst. Tankarna på allt som ska köpas, fixas och städas inför helgen minns jag inte längre.

För det är vad böckerna gör. Tar med mig på resor när jag måste stanna där jag är. Öppnar upp nya världar och ger nya perspektiv på min egen värld här och nu. 

Och jag tänker: finns det något bättre än att vara just här? Strosa bland böcker, nosa på nya världar. 

Nej. 
Jag tror faktiskt inte det.

 Jag och nya världar tidigare i våras.

Jag och nya världar tidigare i våras.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Att vara någons goals

Ljudet kunde jag identifiera på tiotals meters avstånd. Klick klock klick klock eller hur sjutton nu ljudet av klackskor stavas. När hon tog beställningen väntade jag lugnt men så fort hon återvände till köket vände jag mig snabbt om 180 grader i stolen. Såg på henne bakifrån. Såg på hennes klackskor. Såklart. True story. Mindy, 2 år.

Den där anekdoten har jag fått berättat för mig många gånger. Jag minns det inte själv, men jag vet att jag alltid har varit fascinerad av klackskor. Främst ljudet av dem. När jag var liten var vemhelst med klackskor #goals för mig. 

 Min bror Max och jag. Under en tid då klackskor var goals.

Min bror Max och jag. Under en tid då klackskor var goals.

Med tiden utvecklades mina kriterier för min lista på #goals. På den hamnade min kusin, som var som en storasyster för mig under min uppväxt. För hon var — är — äventyrlig och stabil på samma gång. På min lista hamnade också vemhelst som kunde sjunga, dansa eller skriva väl. Just nu på min goalslista är människor som är trygga, som står upp för sig själv och det de tror på och som vågar gå emot strömmen. Det är #goals för mig idag.

20 år efter anekdoten ovan. Jag är på en löptur i natursköna Kronoby och springer förbi en mamma som är ut och gå med sin cirka treåriga dotter. När jag springer om dem utbrister flickan: "Mamma! Då jag är stor vill jag också att mitt hår ska vara långt och guppa så där som hos den där flickan!".

HUR underbar kommentar?

Jag drabbades av ett akut töntflin.

Rollerna var ombytta och jag fick vara #goals för någon. 

examensfest12.jpg

Och de är orden bär jag alltid med mig. Och jag konstaterar: jag vill alltid kunna leva mitt liv på ett sådant sätt, att jag kan vara #goals för någon. Inte för mitt utseende eller för andra ytliga ting. Men för hur jag lever mitt liv.

Vad är #goals för dig? Vilken aspekt av ditt liv vill du att folk ska tycka är #goals?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Konsten att inte bry sig

Bänkade kring poolen ligger en mängd människor och fläker ut sig under solen. Jag också. Där ligger vi då, en mängd människor, och jag konstaterar: jag känner ingen här. Vilken skön känsla det är.

Under de åtta dagarna som jag hade förmånen att njuta Cyperns sköna sol hann jag bli väldigt mån om att inte bry mig om hur jag såg ut eller vad jag gjorde. Där låg kroppar i alla storlekar och former. Där pratades en mängd språk. Där gjorde folk märkliga grejer. Allt och alla var okej. Ingen brydde sig.

Den här obryddheten, om vi för enkelhetens skull kallar det så, var enormt skönt och följde med mig även tillbaka till Finland. Till exempel förra veckan märkte jag att jag gick och sjöng för mig själv i butiken. Inte ett blygsamt nynnande utan ordentlig sång — för vad annat är rimligt när Katy Perry spelas i högtalarna?

Och igår innan det ledda träningspasset började satt jag och läste en bok utanför gymsalen. Jag kunde inte bry mig mindre men folk såg på mig som om jag var förpestad med kolera.

För mig var Cypernresan alltså en läxa i "obryddhetens" sköna konst. 

Vi finländare är så pinsamma av oss. Vi tycker allt är pinsamt med oss. När vi faller av cykeln är det aldrig synd om oss, det är bara pinsamt. Redan innan vi har registrerat om alla kroppsdelar fortfarande hänger kvar har vi stigit upp. För det är ju pinsamt!

Nej hörni. Jag sällar mig till de obrydda. För livet är så mycket lättare när man inte bryr sig om sådant som verkligen inte betyder något.

 Poserar mitt på gatan - det är ju pinsamt! Hah! Inte alls! 

Poserar mitt på gatan - det är ju pinsamt! Hah! Inte alls! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En ryggsäck full av drömmar

Skolstartsvecka.

Barnen bär ryggsäckar full med pennor och förväntningar när de för första gången stegar in i skolbyggnaden. 7 år och ett hjärta fullt av drömmar.

På frågan: "vad vill du bli när du blir stor?" tvekar de inte. Astronauter och delfinskötare. Skådespelare och fotbollsproffs. Oavsett, brinner en dröm som en oinskränkt låga i deras bröst. Inget enda moln av tvekan skymmer deras framtidsutsikter.

Barn är öppenhjärtiga med att berätta om vad de vill bli när de blir stora. Men i något skede tystnar de. De börjar tvivla på sina förmågor och ifrågasätta sin kompetens. De märker att de inte kanske har kapaciteten som behövs. De kanske vill, men vågar de? Lågan i deras bröst falnar. 

Ibland är det på grund av en sund självinsikt. Ibland är det för att andra, större drömmar tar vid. Men alldeles för ofta är det för att någon annan drar ner barnet på jorden. Någon som, med de allra bästa av intentioner, säger: "Så att fallet inte ska vara så högt," samtidigt som denna någon blåser ut lågan.

Det är skolstartsvecka och tusentals barn stegar in i skolan bärande på sina penaler och drömmar. Och vi vuxna då; vad gör vi?

Jag hoppas vi göra allt för att de här lågorna ska få fortsätta brinna.

 Inte alls sju år på den här bilden men det närmaste jag kom när jag sökte i arkivet.

Inte alls sju år på den här bilden men det närmaste jag kom när jag sökte i arkivet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Då blogginläggen uppstår

Jag försökte verkligen. Jag gjorde mitt bästa för att blogga flitigt under min semestermånad i juli, men det märkte jag — och ni — ju att det inte riktigt gick vägen alla dagar.

Ni tänker säkert att jag hade så fullt upp att jag knappt han öppna min dator. Nja, det är inte riktigt hela sanningen. Men då tänker ni att jag var så mycket ute vid stugan eller på någon resa att jag inte ens hade ett internet som orkade publicera blogginlägg. Nej. Inte det heller.

Nu är jag tillbaka på jobb och igår kom jag på hela fem blogginlägg som jag vill skriva. Ja just det — fem blogginlägg! För det är rutin och vardag som frammanar blogginlägg tänker du kanske nu. Men sidu nej!

Nej, jag konstaterade igår: mina blogginlägg uppstår i interaktion, reflektion och kollision med nya impulser. Det är i mötet med andra människor och nya tankesätt som orden kommer till mig. Det är klart att mina livgivande relationer väcker idéer, men det är friktion som genererar blogginlägg.

Och jag är så lyckat lottad som har en sådan arbetsplats som utmanar och stimulerar mitt tänkande!

jobbalite-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tills du möter någon annan

Jag vet ganska precis när min bubbla sprack. När den inre vissheten som jag aldrig hade känt mig tvungen att ifrågasätta plötsligt upplöstes till intet i ett tillstånd av total chock: "Dricker ni inte mjölk till maten!?".

Jag var fyra år och det var mitt första medvetna möte med olikhet.

Det här mötet var inte så mycket möte som frontalkrock. Mitt livs grundvalar skakades om rejält där och då (tja...) Jag var nattgäst hos en kompis och kunde inte förstå hur det här ofattbara kunde vara möjligt. Ingen mjölk till maten! Vad dricker man ens då!? Madness! Complete madness I tell you!

Med tiden har jag haft flera liknande möten i både större och mindre omfattning. I något skede gjorde jag en aforism på fenomenet, och det blev ett:

Du tror att du är normal
tills du möter någon annan.

Olikhet förbryllar mig i lika hög grad som det väcker min fascination och förundran. Vi människor är så fruktansvärt olika! Och vem kan säga "det här är det enda rätta" eller "nej du gör fel! Så här ska det göras!". Vem vågar hävda att de har tolkningsföreträde till hur livet ska levas?

Att kunna se olikhet utan att känna att det är min uppgift att korrigera felet (jag menar: ingen mjölk!!) är enormt svårt. Att bara konstatera "jasså, ni gör så här ni" medan mitt inre rättsväsende bubblar av förolämpade paragrafer är en av de största utmaningarna i mitt liv.

Och kanske också en av de viktigaste.

 "Jassåå du tar selfies i en allmän wc du" kan du kanske tänka nu för att träna på att hantera olikhet ;)

"Jassåå du tar selfies i en allmän wc du" kan du kanske tänka nu för att träna på att hantera olikhet ;)

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sanningar om introverta: del 1

Jag fortsätter på min serie "Sanningar och lögner om introverta" och har glädjen att presentera del 1 i avdelningen Sanningar om introverta.

Nå. Det är ju alltid lite halvfarligt att tala om eviga sanningar då det gäller människor. Människor är alldeles för individuella och unika för att vara förevigt stämplade och definitivt kategoriserade. Men låt mig i alla fall få tala om typiska drag. Ett typiskt drag för introverta är följande:

Introverta personer upplever den omgivande världen till stor del inom sig själv.

Jag är inte en sådan som syns och hörs mest i alla sammanhang. Det betyder inte att jag är osocial och sitter i ett hörn och isolerar mig själv (se lögner om introverta del 1). Näpp!

Däremot följer jag med vad som händer runt omkring mig. Väldigt noggrant. Jag observerar min omgivning och känner in den. Jag ser, tänker, reflekterar.

Att göra det här i ett trångt rum med mycket folk och med mycket ljud blir lätt överstimulerande. 

Det innebär att jag efter en kväll med många nya impulser, nya bekantskaper och mycket ljud kan vara nöjd men väldigt, väldigt trött. Och då måste jag få tid för mig själv för att smälta och processa allt jag har varit med om. Sortera och reda ut nya tankar, känslor och impulser.

Precis som att jag behöver städa upp lite i hjärnan för att ha ordning och reda, och för att sedan orka igen.

 Foto: Syster Ebba Åström

Foto: Syster Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Andras verkligheter

Jag tycker mig se en gemensam nämnare i berättelser av människor som har upplevt enorm sorg och förlust. De säger: ”Människor slutade bete sig som människor omkring oss. De undvek våra blickar, gick långa omvägar i mataffären, slutade ringa.”

Det är ett nedrigt bemötande. Men på ett sätt är det förståeligt, för vad kan man rimligtvis förväntas säga åt någon som lever i ett enormt lidande? Vilka ord är de rätta när livet har dragit mattan under fötterna på en?

Inga. Jag tror att svaret är inga.

Vi läser nyheter om misär varje dag. Vi blir illa berörda ibland men glömmer nyheten så fort vi har fått i oss vårt morgonkaffe. För det är våra nyheter. Men det är andras verkligheter.

FullSizeRender.jpg

Tills en nyhet gäller någon vi känner. Tills vi får höra att just vår granne, vår bekant. Då nyheten plötsligt blir vår verklighet.

Det skrämmande är ju förstås att vi aldrig kan veta när, eller ens om, den här vändningen kommer att äga rum (Gud förbjude!). Och vi kan inte heller rimligtvis gå omkring och leva med den konstanta oron — vilket liv vore väl det?

Men kanske medvetenheten om hur skör tråden mellan nyhet och verklighet är; kanske insikten om att det lika bra kunde vara min granne, min förälder, min vän får göra oss ödmjuka. Förhoppningsvis påminner det oss om att vi själva inte skulle vilja bli lämnade ensamma i den verkligheten.

Kanske vi senast då inser att fastän ord aldrig räcker till får vi inte tiga. Vi kan helt enkelt inte ta omvägarna i mataffären fastän det är andras verkligheter.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I världsklass

Man väljer inte sina syskon — man dras med dem. Kanske någon säger. 

Vi är fem syskon i min familj. Det är väl ganska många, kan någon tycka. Någon tycker att det är en helt vanlig storlek på en familj. Någon annan tycker att det är få. 

Jag har ofta fått frågan om hur det är att ha fyra syskon. Mitt svar, alltid: härligt! Jag har alltid haft en lekkamrat, spelkamrat, någon att retas med.

För att vara besläktade och utrustade med en kopiös mängd envishet har vi alltid varit förhållandevis trätfria. Vi har sällan grälat. Istället har vi spelat.  

Vi har nött vår egna lilla fotbollsplan tills gräset har trampats ner till lerhögar och fötterna har blivit så gröna att mamma ropat: ”ta på er skorna då ni kommer in!”.

Man väljer inte sina syskon — man blir välsignade med dem. 

 Mina syskon. Och två härliga ingifta!

Mina syskon. Och två härliga ingifta!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt mitt skratt

För inte alls länge sedan skrev jag om listan. Listan där man skriver ner egenskaper som ens framtida livskamrat bör ha (med modifikationer).

På min lista var jag mån om att skriva ner precis hur lång min framtida livskamrat skulle vara (short girl problems). Till och med vilken storlek på fötterna som är rimligt. Jag hade förstås också mer seriösa egenskaper på min lista, men jag hade glömt en väsentlig egenskap som jag har kommit att uppskatta så med honom som till slut blev min livskamrat.

Som tonåring hade jag en orolig själ. Jag bekymrade mig för världens tillstånd, hade rikligt med klimatångest och upplevde mitt livs största personliga kris. Min tidigare barnsliga tro på kärlek och på att finna en livskamrat att älska högt livet ut, smulades sönder i takt med mitt självförtroende. Men värst av allt var att mitt skratt, som jag tidigare alltid hade haft nära till hands, tystnade.

Det gör en sextonårig tjej inte helt sorglös.

Men precis som med trissvinster och mycket annat här i livet händer saker och ting precis när vi minst anar det. Något, eller någon, dyker upp när vi minst av allt letar efter det. Precis som Samuel.

Inte alls med en gång, men ändå med en rasande fart lockade han fram det där skrattet i mig igen. Det tjocka molntäcket i mitt sinne började spricka upp. Ljus! Ljus! Hopp!

Och av alla orsaker att älska honom är det här en av de främsta: för att han lockade fram mitt skratt.

För att han ännu idag lockar fram mitt skratt.
Allt mitt skratt.

 Ni ser ju. Bilden från min student 2013. Det är fem år sedan det, men skrattet lever kvar.

Ni ser ju. Bilden från min student 2013. Det är fem år sedan det, men skrattet lever kvar.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.