Vabruari

Februari har hittills varit en räcka vabruari. Egentligen har hela 2024 hittills varit det.

Men jag misströstar inte för jag har så många spännande grejer på gång!

Nästa vecka fyller jag 30 år och det ska jag fira med pompa och ståt med familj, släkt och vänner. Vi planerar massvis med ny musik tillsammans med Ebba och Max i The Haralds och i slutet av månaden hoppas vi kunna göra ett efterlängtat besök till Sverige för att hälsa på vänner och familj (och besöka bokrean, såklart!)

Det är högt och lågt i mitt liv just nu: albumbudget och snortorkning, framtidsdrömmar och makaronilåda, existentiella tankebanor och Paw Patrol-rollekar.

Precis som livet ska vara, tänker jag.

Introvert stamkund

Att vara introvert och förälder är inte alltid lätt och under de senaste veckorna upplever jag att det har varit riktigt svårt, faktiskt.

Trångt hem i kombination med sjuka/mammiga barn, många projekt och ett stort behov av egentid har gjort att jag i januari åtminstone en gång i veckan har åkt iväg till mitt lokalbibliotek för att sitta och läsa, skriva eller pynja på med något i all min självsamhet.

Jag är tacksam (och helt ärligt lite förvånad) över hur mycket 90 minuter på ett bibliotek kan göra för mitt mående. Det är en oerhört effektiv quick fix för en småbarnsmorsa som samtidigt är över- och understimulerad.

Billigt är det också!

Hett tips från en introvert stamkund!

Kvinnlig vänskap

(Ursäkta den urtöntiga rubriken – men den är kanske mest träffande av alla mina alternativ).

På sistone har jag tänkt väldigt mycket på vänskap, kvinnlig vänskap.

Det som satte igång denna tankebana är lika fånigt som sant: nämligen den omåttligt populära tv-serien Love is blind.

Jag är ett enormt LIB-fan och har med stor hängivenhet följt den amerikanska versionen sedan säsong ett. När serien nu äntligen kom till Sverige följde jag ivrigt med den (givetvis ackompanjerat av behövliga tårar, vidöppna chocktillståndsmunnar och bänkidrottsmentalitet där *jag* vet bäst i alla lägen och relationer).

Mycket kan sägas och tyckas om kärleksrelationerna i serien, men det som jag framför allt tar med mig efter ännu en nagelbitande säsong är vänskapen mellan kvinnorna.

SOM de backar upp varandra. SOM de krigar för varandra. SOM de peppar och bekräftar och står upp för varandra.

Det är kanske det vackraste i hela serien, tycker jag.

Och jag ser på denna kvinnliga vänskap inte utan att se mig själv i spegeln: hur bra är jag på att backa upp mina vänner? Peppar jag dem? Står jag upp för dem? Är jag mån om att bekräfta dem? Vet mina vänner om hur mycket de betyder för mig?

Många obesvarade frågor här och många nya tankar och frågor som dyker upp hela tiden.

Men jag är så redo och så villig att utforska det mera.

Tänk att jag snart är trettio och ännu en gång får djupdyka i ett outforskat territorium i mitt liv: kvinnlig vänskap!

Må år 2024 bli vänskapens år – den ack så underskattade men livsviktiga relationen!

Med det sagt vill jag gratulera en av mina bästa och äldsta vänner, Sofia, på trettioårsdagen idag! GRATTIS kära du!

En del av mina vänner. ÄLSK på dem! HUR ljuvlig är förresten inte denna bild? Fångad av Sofia Lindqvist(s kamera) och redigerad av henne.

Leker barnet i mig

Molly har kommit i en härlig ålder när hon nu har börjat leka fantasi- och rollekar.

De loppisfyndade Paw Patrol-figurerna används flitigt härhemma och hon är också mån om att sköta sina “små bejbisar” (som är plastdjur från hennes vattenlek). Hon har länge varit en riktig dockmamma och ofta släpar vi inte bara två äkta barn utan även en dockbaby med oss vart vi än går. Jag fyndade ett Barbiebord, stolar och serveringskärl på loppis och hon dukar och dukar och dukar och bjuder samtliga figurer på mat dagarna lång.

Och jag njuter, leker med henne och tycker att det är alldeles underbart.

För jag älskade att leka som barn. Som barn kunde uppgå i ett tillstånd som jag med den vuxnes förståelse skulle beskriva som flowtillstånd där mat, sömn och andra behov är helt bortblåsta för jag var så inne i leken. Jag har också tidigare skrivit om hur det ännu finns mycket lek i mig.

Jag har egentligen aldrig slutat älska leken.

Men när jag var kanske 7 år fick jag höra av ett äldre barn att “man måste sluta leka när man är 10 år”. Vid tio års ålder tyckte hen att det bara är löjligt och barnsligt att leka med Barbiedockor eller “gubbar” (vilket var mitt samlingsnamn på alla typer av människofigurer eller djurfigurer med människodrag).

Så utan att alls vara redo att sluta blev leken som tioåring för mig något jag gjorde lite i smyg och alltid med lite skamkänslor – för jag trodde att jag inte fick leka längre. Så småningom slutade jag leka helt och hållet.

Nu i efterhand tycker jag att det är alldeles hjärtekrossande att jag ströp leken i mig på grund av ett annat barns godtyckliga påfund.

Så när jag nu får leka igen, den här gången som vuxen men tillsammans med mitt eget barn, så är det inte bara en värdefull stund av gemenskap med min dotter – det är även helande för mitt inre barn (och alla psykologer applåderar).

Det pratas ju om att läka barnet i sig själv.
Och jag tänker: kanske det hela tiden har stavats med ett “E”.

För jag inser att just nu leker barnet i mig.
Och läker, samtidigt.

Jag som kanske tvååring. Här leker jag tydligen tåg med Duplo. Se förresten på kylskåpsdörren! Eftersom vi bodde i Kanada med långt avstånd till släkten ritade min mamma konturerna på alla mina släktingar och fick därigenom också orsak att berätta om vem de var, hur de hänger ihop med andra släktingar osv. Inte är hon pedagog för assit!

Min förlossningsberättelse

På publikens begäran (kanske två pinnar men HEJ jag är aldrig sen med att komma mina trogna läsare till mötes!) tänkte jag här dela med mig av min förlossningsberättelse.

Precis som med förlossningen med Molly hade jag även nu en positiv förlossningsupplevelse så jag kan lova att även de mer harhjärtade och förlossningsrädda vågar ta del av denna.

Jag tycker att det är så viktigt att skriva fram och dela med sig av sina förlossningsberättelser – både de positiva och negativa. Det är en viktig del av processen att få berätta om hur det gick till, hur man kände, hur man mådde och hur man i efterhand förhåller sig till det som skedde.

Vi fick oerhört bra och proffsig vård vid förlossningsenheten vid Vasa centralsjukhus och kan inte nog poängtera hur proffsig och empatisk personalen är där.

Jag hoppas att denna förlossningsberättelse får vara stärkande och peppande – särskilt för dig som ska föda!

En lagom mör men väldigt lycklig mamma över att ha fött en frisk son!

Inför förlossningen
Eftersom jag är omföderska gick jag och Samuel inte någon förlossningsförberedande kurs den här gången. Lyckligtvis hade jag sparat mycket material från kurserna vi gick under min första graviditet (profylaxkurs och Folkhälsans Babydax) och detta material plockade vi fram och läste igenom. Vi pratade mycket om vår första förlossningsupplevelse och diskuterade vad vi gjorde bra och vad vi kunde göra ännu bättre.

Jag läste även Föda utan rädsla-boken en gång till och lyssnade på många poddar med förlossningsberättelser. Det som jag framför allt ville göra annorlunda under denna förlossning var att våga krysta mer kraftfullt.

Med Molly hade jag en krystningsfas på en timme och den ville jag gärna korta ner.

Inför den här förlossningen tränade jag därför mycket på att föreställa mig krystfasen: vilka muskler som jag behöver använda (tänk: “ner med hakan och tänk att du krystar ut en tampong”), hur jag ska andas (hålla andan och hämta in mycket luft mellan krystningarna), vad jag ska tänka (“krysta ut en vattenmelon/ett bord eller valfritt stort föremål” samt “jag vågar, jag vågar”).

En av de största lärdomarna efter förlossningen med Molly var hur otroligt mycket jag får ta i när jag krystar. De första 20 minuterna av krystfasen med Molly var jag rätt försiktig – först när jag insåg att jag faktiskt kan fortsätta krysta fastän den starkaste krystimpulsen har klingat av framskred krystfasen. Med Molly vågade jag helt enkelt inte krysta så mycket som jag borde, och det ville jag göra annorlunda denna gång.

Latensfasen börjar
Överlag kan jag efter två förlossningar konstatera att jag har låååånga latensfaser men rätt snabba förlossningar. Jag började nämligen känna av förvärkar 8 dagar innan förlossningen (vilket ändå är två dagar färre än med Molly – yay).

Tisdagkväll den 6 juni började jag känna av de första ordentliga förvärkarna. Jag hade förstås haft sammandragningar i Braxton-Hicks-stil under hela graviditeten, men under den här kvällen hade jag tydliga värk-liknande sammandragningar med en tydlig början och topp och ett tydligt avslut.

Dessa förvärkar kom och gick under hela veckan. Samuel for på arbetsresa till Helsingfors från torsdag till lördag (vilket i efterhand var oerhört våghalsigt, men det är lätt att vara efterklok) och särskilt under fredagkväll var jag lite nervös då förvärkarna kom regelbundet under några timmar.

Under helgen hade jag stundvis molvärk i ryggen och magen men inget som jag uppfattade som förlossningsstart – den kom först onsdagkväll den 14 juni.

Förlossningsförloppet
Molly var hemma från dagis under denna oerhört svettiga sommaronsdag den 14 juni. Jag var ute med henne hela dagen och tyckte att det gick rätt bra. Magen hade sjunkit ner så jag kunde andas ordentligt och var inte så anträngd. Babyn tryckte emellertid obehagligt på blåsan och gjorde mig rejält kissnödig.

Jag hade en del förvärkar under dagen men hann inte riktigt registrera dem eftersom jag hade fullt upp med Molly.

På kvällen var jag trött. Jag duschade och läste medan Samuel var och spela padel mellan 19–21. När han kom hem åt vi en gemensam kvällsbit och vid 21:30 fick jag en rätt kraftig mensvärksliknande smärta i ryggen.

Och jag blev irriterad.

“I åtta dagar har jag haft förvärkar som ändå inte har lett till förlossning. Nu har jag ytterligare ett symtom som gör ont men som ändå inte blir till nåt” tänkte jag för mig själv. Åt Samuel sa jag “jag har inte haft lejdon en gång under denna graviditet men NU fick jag lejdon. Jag kommer ALDRIG att föda det här barnet!”

Nå, Samuel peppade mig och vi pratade en stund om det. Klockan 22 ville Samuel att vi skulle flytta oss från köket till vardagsrummet för att han ville se på fotboll. Jag plockade upp en bok och satte mig på jumppabollen och i samma sekund kände jag en förlossningsvärk.

Den var SÅ tydlig och till skillnad från mina många förvärkar gjorde den ordentligt ont. Jag visste alltså genast att det var en förlossningsvärk och inte något annat.

Jag spärrade upp ögonen och berättade åt Samuel att jag hade en riktig värk-värk (men eftersom jag flitigt och frekvent hade uppdaterat honom om alla mina förvärkar under 8 dagars tid led han lite av “vargen kommer”-syndromet och tog därför inte min uppdatering med alldeles för stort allvar. Ännu). I smärtväg var värken kanske 3/10.

Efter värken var jag smärtfri och försökte läsa lite. Efter drygt 5 minuter kom nästa värk. Eftersom klockan var drygt kvart över tio på kvällen och jag var trött efter en heldag med Molly tänkte jag att det är bäst att jag försöker sova och hämta krafter ifall förlossningen nu hade startat.

Så jag gick till toan för att borsta tänderna, och när jag gjorde det kände jag att något droppade ner i trosorna. Jag satte mig på toan för att kissa men såg att jag hade fått en ljusrosa blödning och insåg att livmoderhalsen höll på att öppnas. När jag satt på toan kom även slemproppen. “Nu är det på gång!” ropade jag åt Samuel. “Nu kom en blödning och slemproppen!” och i samma stund kom nästa värk.

Samuel kom till toan och vi konfererade en stund: vi bestämde att det är bäst för mig att försöka sova nu när jag ännu kan. Han började packa vår BB-väska (som jag endast delvis hade packat). Jag borstade klart mina tänder och fick värkar med jämna och täta mellanrum men var så upprymd så jag bestämde mig för att skippa sovandet. Istället steg jag in i duschen.

Dagen innan värkarna kom igång, 13.6. På väg hem efter det allra sista rådgivningsbesöket.

I det här skedet hade värkarna börjat göra mer ont – typ 5/10 – men så fort jag ställde mig under duschstrålen blev jag nästan helt smärtfri. Samuel hämtade en plastpall åt mig som jag fick sitta på och duscha magen och ryggen och det var SÅ skönt och smärtlindrande.

Det var till och med så pass smärtlindrande att jag stundvis fick stänga av vattnet för att se om jag över huvud taget hade några värkar längre – jag kände nästan ingen smärta alls under vattenstrålarna. Detta fick mig att inse kraften i vattnet och gjorde mig till och med sugen på att eventuellt föda i badkaret på förlossningen (spoiler: det gjorde jag inte).

Jag andades och duschade mig igenom värkarna och det gick riktigt bra. Samuel kom in med jämna mellanrum för att kolla hur det var med mig. Inför denna förlossning hade vi konstaterat att det lönar sig för mig att äta i det skedet när värkarna ännu inte är SÅ sjuka och täta, så vi bestämde att han skulle fixa något ätbart åt mig ifall förlossningen skulle bli långdragen (spoiler 2: det blev den inte).

Jag klev ur duschen och UGH vad intensiv smärtan var då.

Värkarna kom regelbundet och tätt med 3-5 minuter mellanrum och i det här skedet fick jag utöver andningen även ljuda lätt.

Klockan 23 meddelade jag mina goda vänner och radhusgrannar Sanna och Maja om att förlossningen var på gång, att det verkar gå ganska snabbt och att vi troligtvis “åker in någon gång inatt”. Efter det ville jag att Samuel skulle ta en sista magbild på mig (halvnaken i födslovåndor – inte någon lyckad bild precis, och definitivt inget jag visar upp här haha. Några andra bilder hann vi dessvärre inte med!)

Ungefär kvart över 23 satte jag mig på jumppabollen i köket. Samuel förberedde en oerhört fnissframkallande macka åt mig (ett rågbröd med smör, ost och två sorgliga stumpar kycklingfilé som han snabbt mikrade upp). Den kunde jag inte äta utan bad honom göra en “vanlig” smörgås (skinka, ost, gurka) och så fick jag i mig lite av en färdig smoothie som jag hade köpt.

Jumppabollen var fenomenal att sitta på. Den sviktade mjukt under bäckenbottnet och gjorde det lätt att ta värkarna på. Jag var förvånad över hur snabbt värkarna hade blivit sjuka – nu hade det gått en dryg timme sen den första värken men värkarbetet var i full gång: regelbundet, smärtsamt och ihållande.

Men den största utmaningen under värkarbetet var att jag inte. kunde. röra. mig.

Jag som älskar att dansa och röra mig har alltid tänkt att jag kommer att vilja vara igång när jag föder barn men under mina båda förlossningar har jag varit helt oförmögen till det. Jag har varit så sammandragningskänslig att minsta lilla rörelse triggar en smärtsam värk vilket har betytt att rörelse är lika med värk, är lika med ingen vila.

Så jag satt stilla på jumppabollen. Försökte få i mig lite näring och andades och ljudade lätt genom värkarna. Jag ville helst att Samuel skulle vara näranära. Under värkarna tyckte jag om att luta mig mot honom när han stod bakom mig samtidigt som han tryckte ner mina axlar, masserade ryggslutet eller klämde in sina fingrar i mitt hårbotten.

Men han måste dessvärre springa runt och plocka den där arma BB-väskan (note to self & others: PACKA DEN DÄR ARMA BB-VÄSKAN INNAN!!!)

Värkarna var sjuka och kom tätt och min enda smärtlindring var jumppabollen, andningen och ljudandet. Jag började bli rejält trött och var djupt inne i den infamösa “smärtdimman” som jag bokstavligen kände av som en dimma för ögonen: jag kunde inte öppna upp ögonen helt och hållet och kände mig dåsig.

Samuel har i efterhand sagt att jag var väldigt okontaktbar och i min egen värld. Jag pratade väldigt lite och svarade oftast korthugget och otydligt på hans frågor (om jag över huvud taget svarade).

Samuel kopplade upp mig till tens-maskinen och den lindrade skönt men smärtan skar förstås igenom i alla fall. Tens-programmet jag använde pausade emellanåt och ändrade frekvens på impulserna och det var egentligen först under dessa korta, korta pauserna som jag insåg hur väl den faktiskt lindrade smärtan.

Jag var egentligen aldrig smärtfri mellan värkarna utan hade ett ihållande skruvstädsgrepp i nedre magen som ständigt påminde mig om att den skulle hugga till ifall jag rörde mig det minsta.

Bebisgos några veckor efter förlossningen.

Klockan 00.00 ringde jag in till förlossningen. I det här skedet var värkarna kanske 7/10 sjuka och jag var tvungen att ge över telefonen åt Samuel mitt under samtalet då jag vid det här laget hade börjat ljuda ordentligt. Samuel tog över och sa att vi kommer in i något skede under natten.

Och mellan 00.00 och 00.15 gick det väldigt snabbt.

Jag hade ont och var fortsättningsvis okontaktbar och vägrade envist att röra mig.

Jag kände en värk som nästan liknade en krystvärk och mitt läte ändrade till ett mer brölande ljud till skillnad från det mörka mm:andet jag hade klarat mig med ditintills. Jag blev faktiskt rädd och insåg att det går snabbt – alldeles för snabbt – med tanke på att vi ännu var hemma och jag inte ens hade på mig kläder. Jag hade alltså ännu inte fått på mig byxor utan satt i underkläder då jag visste att jag skulle få så ont av att stiga upp och dra på mig byxorna.

Samuel har i efterhand sagt att han i det här skedet var på vippen att ringa ambulans för han var rädd för att jag inte skulle kunna ta mig till bilen över huvud taget. Samtidigt hörde han på min röst och såg på mitt beteende att det började bli dags att åka in. Och att det skulle bli bråttom.

00.19 ringde Samuel åt Maja som genast kom över för att vara hemma med Molly medan vi var borta. Lyckligtvis bor de vägg i vägg med oss så någon transportsträcka var det inte att tala om.

Samuel gav henne en snabbsnabb briefing gällande hennes sovplats och Mollys skötsel (men som tur hade jag skickat lite information redan en vecka innan) och sprang sedan för att köra bilen närmare ytterdörren. Under tiden han var borta hjälpte härliga härliga Maja mig att ta mig genom värkar genom att trycka fingrarna mot hårbottnet, hitta mina sandaler och få upp mig från jumppabollen.

När jag steg upp från jumppabollen var smärtan 9/10 men jag visste att jag bara måste ta mig till bilen. Bilen låg drygt fem meter från vår ytterdörr men den sträckan kändes nästan omöjligt. Jag visste ändå att jag inte fick tveka, inte fick stanna längs vägen till bilen och inte fick tänka på smärtan.

Så jag kanaliserade min största målmedvetenhet och bestämde att jag i rask takt ska gå till bilen och sätta mig i passagerarsätet. Jag visste att jag skulle göra det under en konstant värk (för rörelse = värk). Jag stod i tamburen med Samuel och Maja och väntade att en värk skulle ta slut och så fort den hade klingat av gick jag och Samuel ut och mot bilen.

Min största drivkraft till att inte stanna när jag – fullkomligt smärtpåverkad – stegade mot bilen var att jag inte ville ge våra grannar nöjet att se mig plågas och våndas och bröla älg-likt i födslosvåndor. Så jag bet ihop, fäste blicken på bilen och gick.

Och jag klarade det. Jag damp ner i passagerarsätet och andades ut. Vinkeln på passagerarsätet var förvånande nog behagligt och fungerade i sig smärtlindrande för mig. Jag hade fortsättningsvis tens-maskinen på och jag andades och ljudade.

Klockan var 00.30 och nu var vi på väg in till sjukhuset. Jag minns bilturen till sjukhuset som genom en dimma. Varje kurva, sväng och gupp framkallade en värk så Samuel fick köra en liten omväg för att undvika en väg full av farthinder.

Som tur var det en vardag och mitt i natten, så det var ingen trafik att tala om. När Samuel körde förbi GW Galleria i Stenhaga och ut på riksåttan fick jag en krystimpuls och kände ett enormt tryck neråt. Och för första gången under hela förlossningsförloppet hände två saker: 1) jag kände rädsla och 2) jag tänkte NEJ.

1) Rädslan var inte knuten till själva smärtan utan snarare till insikten om att vi kanske inte kommer att hinna fram; att vi kanske måste stanna längs riksåttan eller längs trottoaren inne i stan för att föda vid sidan av vägen eller i bilen. Jag hann redan börja tänka på hur vi ska göra om det blir aktuellt och den tanken skrämde mig.

2) Under all min mentala förberedelse inför förlossningen och under hela förlossningsförloppet ditintills hade jag fokuserat på att tänka ja, ner, tung och slappna av. Det hade gått jättebra. Men när jag satt i en bil som körde mer än hundra kilometer i timmen och samtidigt kände en krystimpuls tänkte jag NEJ och INTE och började spänna emot. Och TUSAN vad ont det gjorde att jobba emot kroppen under en förlossning. (Jag kan bara föreställa mig hur det vore att föda barn när man under varenda värk spjärnar emot, spänner sig och gör allt för att motverka livmoderns arbete.)

När Samuel hörde hur mitt läte ändrades där vid Stenhaga trampade han ner gaspedalen och susade fram längs riksåttan. Eventuella poliser hade väl antingen fått hjälpa oss att förlösa barnet eller transportera oss med blåljus till sjukhuset, tänkte både Sam och jag.

Vi nådde den ökända röda-vågen sträckan när vi närmade oss Vasa centrum och Samuel stannade plikskyldigt vid det första röda ljuset, men både han och jag konstaterade att vi fick göra ett undantag för att hinna fram. Samuel lade på varningsblinkers och körde aktsamt men beslutsamt mot rött genom hela Vasa centrum.

Och vi kom trygga men skakiga fram till sjukhuset.

Onsdagen den 14.6 var en solig och svettig dag. Detta var utsikten när Samuel åkte hem från BB torsdagmorgon den 15.6.

Samuel hittade en parkeringsplats nära huvudentrén och sprang till dörren och ringde upp till förlossningen. Han berättade att vi var utanför och att det verkar vara bråttom. De lovade förbereda en förlossningssal och reservera en hiss för att sedan komma oss till mötes.

Samuel hämtade en rullstol och kom sedan för att hämta mig. Han hjälpte mig över till rullstolen (ack smärtan i rörelsen än en gång!) och rullade in mig. En härlig barnmorska (hädanefter: BM) mötte oss vid ingången och hjälpte oss upp till fjärde våningen.

Jag rullades rakt in i förlossningssalen och när vi kom in såg Samuel mig djupt i ögonen och sade “Nu är vi framme vid sjukhuset, här finns proffsig personal som vet vad de gör och tar hand om dig. Allt är bra. Du är trygg” och lättnaden och insikten om att vi faktiskt hade tagit oss dit och inte behövde föda längs vägen (eller i bilen eller på gatan) fick mig att gråta.

Vi blev inskrivna klockan 00.50.

Jag bad genast om att få lustgas och när min pågående värk klingade av flyttade Samuel och BM mig över till britsen. Vid nästa värk fick jag inhalera lustgasen och DEN KÄNSLAN.

Bomullshjärna och betydligt mindre smärttopp.

När jag fick lustgas och kände hur otroligt mycket det förmildrade och lindrade smärtan kunde jag inte fatta att jag hade klarat mig utan så pass länge som jag hade gjort. Lustgas är det BÄSTA som finns.

“Det här e SÅ najs” sade jag så fort jag hade andats in det första, djuuuuupa andetaget av lustgas.

Efter värken hjälpte Sam och BM mig att ta av mig mina kläder och TENS-maskinen och lägga mig ner på britsen.

BM konstaterade att babyns hjärtljud låter bra och det slog mig då att jag inte en enda gång fram till det hade hunnit reflektera över babyn! Att det faktiskt är en baby därinne som också känner av och påverkas av detta intensiva värkarbete, och att den i värsta fall lider av det. Men lyckligtvis hade all eventuell oro över detta ändå varit onödig då allt var bra med babyn.

“Nu ska vi snart få träffa lillebror” sa Samuel åt mig mellan en värk. Jag blev så rörd och stärkt – det var så oerhört häftigt att inse att en nio månader lång väntan snart skulle vara över!

Lite före klockan 01 gjorde BM en inre undersökning på mig och till min stora förvåning var jag endast öppen med 6 cm. Med tanke på de starka kryst- och tryckkänslorna som jag hade haft hade jag trott att jag skulle vara öppen typ 8–9 cm – eller till och med 10 cm. Men BM sa däremot att babyn ligger lågt nere och väldigt väl positionerat så det kommer gå snabbt.

Det gjorde det.

Några minuter senare gick vattnet på mig rätt odramatiskt där jag låg på britsen och ytterligare 3 minuter efter det kände jag hur jag översköljdes av en otroligt stark krystkänsla. Det var en reflex som jag absolut inte kunde styra över; jag kände bara hur jag morrade till och hur min kropp krystade utan att jag ens ville det. (Föreställ er hur det är att spy: ett gutturalt läte i kombination med en kroppslig reflex man absolut inte kan styra över).

Mys på BB.

Ungefär 01.05 undersökte BM mig igen. Jag var öppen 8 cm och hon sa att jag inte fick krysta ännu. Hon sade att jag vid eventuell krystkänsla kan försöka ljuda riktigt, riktigt mörkt. Jag var skraj i det här skedet för krystimpulsen var så stark och fastän jag ville kunde jag inte påverka det.

Under nästa värk var krystkänslan ändå inte lika stark så jag lyckades morra mig igenom den. Jag tog en till värk utan att krysta alldeles för mycket och BM sade att jag skulle ta en till värk och så skulle hon kolla hur öppen jag var.

Hon frågade mig hur jag vill krysta, hur jag hade gjort under förra förlossningen, men jag var så omtöcknad och inne i värkarbetet att jag inte mäktade med att svara så Samuel svarade att jag hade legat på sidan. Jag bekräftade att jag gärna gör på samma sätt den här gången.

Med Samuels hjälp (han morrade och ljudade med mig) klarade jag ännu en värk utan att krysta och därefter konstaterade BM att jag var öppen 10 cm och att jag nu bara skulle lyssna på min kropp. Klockan var 01:07.

ÄNTLIGEN fick jag ge efter för krystimpulsen! Att tvingas jobba emot och inte få ge efter för kroppens signaler var definitivt det jobbigaste under hela förlossningen. Nu fick jag tack och lov bara lyssna på min kropp och göra precis som den ville.

Innan den första krystningen försökte jag samla min koncentration och fokusera. Jag påminde mig själv om vad jag mentalt hade förberett (tampongtricket, ner med hakan, våga krysta HÅRT, krysta ut vattenmelonen!) Jag taggade till inför krystvärken som jag gjorde inför en avgörande fotbollsmatch i min ungdom eller inför en stor spelning.

Så kom krystvärken.

Jag tog i för kung och fosterland. Jag höll Samuels hand i min hand, lät lustgasmasken ligga på min höft och höll i mitt ben med andra handen. Jag höll andan och tryckte på så mycket jag bara orkade. Jag kände egentligen inte om krystningen gjorde varken till eller från vad gäller hur babyn forcerade fram, utan fokuserade enbart på att krysta ut babyn.

Värken mattades av och när den var helt över slutade jag att krysta.

Och förlossningen, som ditintills hade gått så snabbt så snabbt, stannade upp.
Så kändes det i alla fall.

Tiden stod still och babyn hade lämnat med en stor del av hjässan halvvägs ut.

Jag hörde BM säga “olja, olja” åt hjälpbarnmorskan och kände hur det sved. “Så det här är det infamösa ring of fire” konstaterade jag men insåg i samma ögonblick att för att heta något så hemskt är det inte så farligt – det sved riktigt rejält men brände inte egentligen så mycket.

“Två värkar till så är babyn ute” sade BM åt mig i det här skedet vilket peppade mig enormt.

Jag låg där och väntade på nästa värk medan jag andades lustgas för att lindra smärtan. Jag försökte aktivt stänga ute allt annat och bara tagga till för allt jag var värd och tänkte: “På nästa värk ska huvudet ut – inte en CHANS att jag går med på att babyn lämnar så här halvvägs en gång till. Nu ska du UT!” (nästan lite arg i min beslutsamhet).

Väntan kändes evighetslång men till sist kom den: krystvärken.

Jag tog ett djupt andetag, klämde Samuels hand och tryckte på. Plötsligt hörde jag BM säga “Oj här kommer en arm” och då insåg jag ju att babyn är riktigt nära.

I samma stund kände jag känslan av hur babyns kropp rinner ur mig och så hör jag nästan genast ett babyskrik.

Han var här!

Klockan 01.11 föddes vår son.

Jag låg fortfarande på sidan och var rädd för att sparka till babyn eller barnmorskorna så jag väntade tills de hjälpte mig att vända mig på rygg så att jag fick upp babyn på bröstet. Genast tog jag honom under sjukhusklänningen och försökte värma honom så gott jag kunde.

BM och hjälpbarnmorskan kom med filtar och torkade av lite fosterfett och blod. Samuel kom riktigt nära oss och vi bara tog in att vi hade fått ett barn – en son.

Jag var väldigt skakig i benen efter förlossningen men kände mig inte särskilt fysiskt trött eftersom värkarbetet (som förvisso hade varit oerhört intensivt) hade gått snabbt.

Folk frågar ofta hur jag upplevde förlossningen och svaret är att det absolut var en positiv förlossningsupplevelse och att jag, om jag får välja, alla gånger hellre har en snabb förlossning än en lång och utdragen.

Ändå tycker jag inte att en snabb förlossning per automatik är lika med en bättre förlossning.

Om detta hade varit min första förlossningsupplevelse tror jag faktiskt att jag hade blivit traumatiserad – intensiteten, bristen på värkpauser och smärtlindring, rädslan över om vi skulle hinna fram och bara känslan av att inte hinna med tror jag att skulle ha blivit för jobbigt att ha som första förlossningsupplevelse.

Nu var detta lyckligtvis min andra förlossning och den första hade gått väldigt lugnt och sansat och ändå rätt snabbt till så jag visste vad jag hade att vänta. Därför är min upplevelse av förlossningen ändå positiv (jag gav den vitsordet 8 av 10).

I efterhand har ändå alla tänk om blivit rätt obehagliga att tänka på: tänk om förlossningen hade ägt rum då Samuel var i Helsingfors (bara fyra dagar tidigare), under söndagen när våra grannar var borta (bara tre dagar tidigare), om jag helt enkelt inte hade kunnat röra mig från jumppabollen, om vi hade startat en kvart senare osv. osv.

Samtidigt vet jag att inget gott kommer ut av att tänka om, och sist och slutligen får vi bara landa och vara tacksamma i att allt gick bra.

Allt. Gick. Bra.

Och nu har vi en son.
Vår Måns.

Vi kunde inte vara mer lyckliga över det.

Vikten av representation

Mina morgnar och förmiddagar ser ut så här: jag vaknar och lägger på TV:n för att se på VM i fotboll (detta tv-tittande sker mer eller mindre engagerat med tanke på att jag oftast matar och underhåller två barn samtidigt).

Det är härliga morgnar, sköna morgnar och jag njuter av att se på match efter match.

Och när jag nu i mer än en vecka har sett på fotboll varje morgon blir jag så taggad på att snöra på mig fotbollsskorna och äntra planen igen. Jag längtar efter att få uppleva lagspelet, samhörigheten, den glädje och sorg man får uppleva som lag tillsammans på planen.

Jag längtar efter adrenalinet och nervositeten innan matchen, känslan av att sätta en perfekt djupledspassning eller efter att ha gjort en utsökt löpning i precis rätt tid. Eller att ensam ha tagit mig igenom försvaret och näta bollen förbi målvakten.

Jag längtar efter ruset efter att ha kämpat och kämpat och kämpat sig fram för att vinna tillbaka en boll, och glädjen av att se ens lagkamrater backa upp en. Att se ens vän och lagkamrat skickligt sköta en svår situation eller när ens målvakt gör den där once in a lifetime-räddningen som ingen hade vågat hoppas på.

Aahh vad jag har längtat och njutit ska ni veta!

Det märkliga är att Samuel ser på fotboll flera kvällar i veckan under hela årets lopp, och jag brukar ofta sitta bredvid och slötitta medan jag läser en bok. Men aldrig har jag följt med lika engagerat som jag har gjort nu under detta VM.

Orsaken?

Definitivt denna enda: representation.

Att se någon som ser ut som jag – som essentiellt ÄR som jag – gör att jag inser att jag också kan det där. Att det kunde vara jag som spelade där (teoretiskt, kanske inte sannolikt och rent praktiskt)!

Så mina tankar har på sistone handlat mycket om vikten av representation – att se någon som man identifierar sig med göra saker som man själv vill/önskar/kan göra på internationell TV.

Det är så stort, det är så viktigt.

Troligtvis kommer jag inte att göra en comeback på någon fotbollsplan under någon snar framtid, men detta fotbolls VM har förstärkt insikten om att jag kan.

Om jag vill. För de kan.

Inte VM i fotboll men en Kokkola Cup match år 2021

Tvåbarnschocken

I tre veckor har jag varit tvåbarnsmamma och det har minsann varit en resa som heter duga.

Trots att jag i teorin visste att det kunde bli intensivt så var jag verkligen inte förberedd på exakt HUR intensivt det skulle bli.

För jag har hört så många olika versioner av hur det är att få ett andra barn: en del säger att det inte är en så stor omställning eftersom man redan har anpassat sin livsstil till ett barns rytm och rutin. Det andra barnet “hänger med” i det liv som man redan har byggt upp liksom.

Andra röster – som jag kanske inte har hört lika ofta – har ändå uttryckt att tvåbarnschocken är en grej och att det var en större omställning att få barn nummer två än att bli förstagångsföräldrar.

Och vi har definitivt sällat oss till den senare kategorin.

Det är inte så mycket babyn själv – han är hur nöjd som helst och sover mest, äter bra, bajsar som han ska och har sällan besvär såsom magknip eller reflux. Han är en väldigt nöjd bebis vilket förstås har underlättat vår landning enormt.

Men ändå har vi haft det lite utmanande med att hitta fotfästet.

Det är kombinationen av att 1) hela familjen är på semester och att 2) vi inte har en rullande vardag för tillfället, 3) vi har en tvååring som behöver program och underhållning och stimuli, 4) den ena föräldern (jag) är inte lika mobil och energifylld och kroppsligt som vanligt och 5) vi har alla olika förväntningar på vår semester, och dessa förväntningar är inte alltid kompatibla med vår ork, fysiska förmåga eller logistik.

Men vi har klarat 3 veckor och alla är fortfarande på benen, friska, mätta och väldigt glada över det liv vi lever och den familj som är vår.

Med små, små steg vänjer vi oss vid detta nya, väldigt fina och glädjande tillstånd som fyrabarnsfamilj.

Små, små steg varje dag.

Mina ljuvliga två.

Laget

Jag har alltid varit allergisk mot uttrycket “min bättre hälft” eller ens “andra hälft”.

Jag förstår att intentionen med dessa uttryck är god och att de framför allt ska förstås som en komplimang till ens partner. Ändå reagerar jag på att det väcker konnotationer till att en människa utan partner isåfall är halv.

Och det är så respektlöst mot singlar, oavsett om det är frågan om frivilliga eller ofrivilliga sådana. (På samma sätt som jag tycker att det är respektlöst att säga “jag visste inte vad kärlek/trötthet/livet var innan jag fick barn”).

Samtidigt förstår jag och håller med om att ett långt partnerskap gör att man formas enligt varandra och blir ett lag.

Detta blev så tydligt när Samuel kom hem efter en tredagar lång jobbresa.

(Det var minst sagt spännande att ha min viktigaste stöttepelare under hela denna graviditet, och inte minst under förlossningen, i vecka 39/40, men lyckligtvis är jag omringad av människor som definitivt hade ställt upp med både barnpassning och som doula. Och lyckligtvis behövde jag inte använda dessa tjänster denna gång).

När Samuel kom hem blev en sak väldigt tydligt för mig:

Vi är verkligen ett lag.

Vi har olika uppgifter och roller, styrkor och svagheter men, om vi nu går vidare med lagmetaforen: om han är back och jag anfallare så är det precis som det ska vara.

Rent konkret innebar Samuels frånvaro att alla bänk- och bordsytor i vårt hem var väldigt rena och välputsade men golvet var fullt av grus, sand, knäckebrödssmulor och matrester. För Samuel sköter dammsugningen hos oss (dagligen!) och jag har som hjärtesak att putsa ytor.

Rent konkret innebar det att vår katt förvisso fick mat och kel, men hans päls blev inte borstad och det där “lilla extra” i kärleksväg kanske glömdes bort.

Samuels frånvaro gjorde att gräset inte blev klippt, att kattsanden inte rensades, att diskmaskinen borde ha satts på kvällen innan, att soppåsarna svämmade över och att tvättmaskinen inte snurrade som den brukade.

Skulle jag bo själv skulle jag självklart göra dessa grejer. Men eftersom vi är ett lag och har olika uppgifter som vi (oftast helt outtalat) har anammat som våra, glömde jag helt enkelt bort dem.

Av den anledningen, och väldigt många andra förstås, är jag väldigt glad att han är hemma igen. Och nu får han nog inte åka iväg någonstans innan babyn kommer.

Förstås myste jag med vår katt fastän Touko framför allt har blivit Samuels pälskling med tiden.

PS. Jag brukar kalla Samuel för Sam och ofta säga uttryck i stil med “You can’t spell samarbete without Sam”. Och när jag tänkte på rubrik för detta inlägg tänkte jag att “Samlaget” ju vore perfekt – det säger både något om lagarbetet och Samuel. Rätt snabbt insåg jag att det också, och fram för allt, betyder något helt annat än just det jag hade i åtanke den här gången…

Sådant jag kommer att sakna och inte sakna

Mina sista gravidveckor är i full gång.

Jag kan i princip sluta vara gravid (ett märkligt sätt att uttrycka att förlossningen kan äga rum) när som helst, men jag får inte vara gravid i mer än drygt tre veckor (igångsättning i slutet av juni om inget mot förmodan händer innan det).

Därför tänkte jag nu blicka tillbaka över graviditeten och reflektera över sådant som jag kommer att sakna och inte sakna med den.

Bilder från graviditeten med Molly 2021. Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Jag kommer att sakna att se och känna små fötter sparka genom magen.

Men jag kommer inte att sakna hur stor magen är när jag ska plocka upp saker från golvet, ta mig förbi trånga utrymmen eller sätta mig i bilen.

Jag kommer att sakna hur naturligt det är för mig att ha ett lugnt tempo och ta dagliga tupplurer.

Men jag kommer inte att sakna den ständiga följeslagaren: tröttheten.

Jag kommer att sakna hur hjälpsamma folk – till och med främlingar på stan – är mot mig som en höggravid, pingvin-vankande kvinna.

Men jag kommer inte att sakna hur ofta jag har tvingats inse mina begränsningar och att jag rent fysiskt inte förmår göra ibland de mest grundläggande saker.

Jag kommer att sakna hur Molly smeker magen, pratar om lillebror i magen och sjunger för honom.

Men jag kommer inte att sakna mildare sparkar, tryck och press mot magen orsakade av skötseln av ett ibland trotsigt, trilskande och strejkande barn (eller en katt som flera gånger om dagen ska komma och ligga på magen).

Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Jag kommer att sakna möjligheten att alltid ha min baby precis under revbenen och att kunna prata med honom och smeka magen när som helst.

Men jag kommer inte att sakna sparkarna mot nämnda revben eller urinblåsan och alla “lightning crotch”-stunder.

Jag kommer att sakna hur jag med gott samvete har ätit godsaker helt enkelt med förevändningen att “jag är gravid och har cravings på detta just nu”.

Men jag kommer inte att sakna min strejk från sushi, tartar, tapasbricka, brie-ost, blåmögelost, salmiak, lakrits och goda cocktails.

Jag kommer att sakna de många frågorna, omsorgen om och intresset för mig och min graviditet (det är sällan en får så mycket uppmärksamhet som när en är höggravid!)

Men jag kommer inte att sakna kommentarer om hur stor min mage, “är du nog säker på att det bara är EN baby där inne” eller liknande kommentarer som rör min kropp – usch vad obehagligt det är!

Jag kommer att sakna hur Samuel kan prata och smeka magen, visa ömhet och skapa anknytning med vår baby redan nu.

Men jag kommer inte att sakna faktumet att de enda kramar jag kan åstadkomma med Samuel just nu är märkliga “sidan före”-kramar då magen är i vägen för en ansikte-mot-ansikte-kram.

Jag kommer inte att sakna foglossningen, de märkliga muskelkramperna jag har dragits med, kliande hud, sömnlösheten, andfåddheten, den dåliga konditionen, ryggontet och alla andra krämpor som jag har dragits med på sistone.

Men OJ vad jag kommer att sakna den förväntan som en graviditet och en växande mage innebär; det är så oerhört spännande och jag är så nyfiken och förväntansfull på vad som komma skall.

Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Foglossning i hjärtat

Jag har varit extremt blödig på sistone.

Det är egentligen föga förvånande: jag är den första att medge att jag är lättrörd och känslig överlag, men särskilt och osedvanligt så nu under slutskedet av denna graviditet.

Men jag har märkt och känt av denna blödighet mer än vanligt under de senaste veckorna.

Det räcker med att jag ser på Molly, till exempel när hon sitter för sig själv och läser en bok som mitt hjärta svämmar över. Eller när hon går hand i hand med pappaSamuel till bilen för att åka in till dagis om morgnarna. Eller när hon säger något av sina roliga uttryck som har blivit insideskämt och standarduttryck i vår familj.

Det är stolthet, sårbarhet, kärlek, glädje, rädsla, tacksamhet och allt på samma gång. Alla dessa känslor som jag inte vet vad jag ska göra av med (men som oftast kommer ut som tårar).

Jag har upplevt denna ökade känslighet som foglossning i hjärtat.

Foglossningens syfte under en graviditet är ju att mjuka upp och luckra upp benen och lederna i bäckenet så att babyn kan tränga igenom under förlossningen.

Foglossning i hjärtat är när hjärtat luckras upp för att få plats med ännu ett litet liv att älska.

För jag har funderat en del på hur (om?) mitt hjärta faktiskt kan inrymma den kärlek som ett till barn innebär. Kommer jag att kunna älska mitt andra barn lika mycket som mitt första? Kommer kärleken att vara lika stark eller kommer den nuvarande kärleken till Molly att divideras och fördelas lika mellan Molly och hennes lillebror? Eller ännu värre: fördelas olika mellan barnen?

Över detta har jag funderat.

Samtidigt har jag ju hört mamma efter mamma vittna om att det är en naturlig farhåga men egentligen aldrig är ett problem: kärleken divideras inte, den multipliceras.

Men för det behöver hjärtat rum; hjärtat behöver rum att svälla och växa och inrymma ett litet liv.

Därför har mitt hjärta foglossning just nu.