Jag väljer dig

Vi firar förlovningsdag idag, min Samuel och jag.

Faktumet att vi har varit ett par under en tredejedel av vår levnadstid är en hisnande tanke.

Så är också faktumet att vi så tidigt vågade välja varandra; att vi så tidigt vågade ge oss i kast med det livsomvälvande men förvånansvärt banala som det innebär att dagligen säga ja till varandra.

Då vi förlovade oss visste vi inte vilka vi skulle bli, det vet vi ju knappt ännu heller. Och det är därför jag tycker det var modigt av oss att så tidigt välja att gå med varandra.

Det har faktiskt varit ett av de bästa besluten i mitt liv. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Vi båda har vuxit upp med Pokémon där en av catch phrasen lyder “[Namn på Pokémon-figur] jag väljer dig!”. Och om du hade varit en Pokémon hade jag uttryckt just de orden.

Samuel, jag väljer dig.

Varje dag, gång på gång. Lätt.

Att växa i

I söndags gjorde Molly sin kyrkdebut.

Vår lokalförsamling meddelade under en gudstjänst att Molly genom dopet har upptagits i församlingen och det ville vi ju givetvis åhöra.

Det råkade sig så att det inte var en vanlig söndagsgudstjänst, utan den här söndagen var det konfirmationsmässa.

Gudstjänsten inleddes med att en massa ungdomar i vit alba tågade in i procession. Deras föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och faddrar satt i bänkraderna. Många fotograferade stolt, några torkade tårar. Allt var väldigt högtidligt.

Molly satt i bänkraden och sov sig igenom i princip allting, men för mig var det nästan en oförglömlig gudstjänst.

För Molly har precis blivit döpt.

För bara någon vecka sedan hade Molly på sig den dopklänning som hennes far blev döpt i. Den dopklänning som avsiktligt är alldeles för lång för en liten bebis. Den dopklänning som hon är tänkt att växa i.

Den klänning som om femton åt byts ut mot en vit alba.

När jag satt där i kyrkbänken undrade jag vad föräldrarna tänkte och kände.

Hur känns det för dem att det barn som de en gång har burit i sin livmoder, vaggat till sömns och lärt att gå plötsligt har blivit så vuxen? Kommer de ihåg när barnet blev döpt? Kommer de ihåg hur litet det var då, hur långt ner klänningen hängde mot golvet?

Hur känns det att se att det barnet har vuxit in i den klänningen nu?

Det var omöjligt för mig att inte bli sentimental där jag satt i kyrkbänken och såg dessa fina ungdomar stå där framme. Viss om att jag en dag, mycket snarare än jag kan tro, kommer att se Molly där framme.

Alla säger ju att det går så snabbt, att de bara är till låns. Den tanken är svindlande.

Sorglig, vemodig samtidigt som det är precis som det ska.

Älskade barn, må du växa i den klänningen.

Och må vi hjälpa dig att växa i den.

Himlastormande vardagligt

För nio år sedan blev jag och Samuel ett par.

Efter att ha känt varandra ett tag och umgåtts i samma gäng under en tid var vi på en första dejt.

Vi gick på bio och såg filmen LOL med Miley Cyrus (som ingen var intresserad av), åt lösglass, åkte ut till villan, tog ut roddbåten för att se på solnedgången (det var spegelblankt och idylliskt vackert) för att senare kura ihop oss i soffan för att se på fotbolls-EM (känns lite typiskt oss det där sista).

När han förde hem mig på kvällen pratade vi om vår framtid. Vad ska vi kalla varandra nu då? Vad ska vi kalla det som pågick mellan oss egentligen?

Vi konstaterade snabbt att vi båda ville satsa på ett vi.

Att vi ville undersöka vad ordet vi kunde betyda. Nio år senare undersöker vi fortfarande, och det vi hittills har funnit är definitivt värt att studera mer.

Våra nio år tillsammans har på ett sätt, kanske fram för allt, varit rätt odramatiska.

Visst har vi fått jobba på saker och ting, och visst har vi vandrat i motvind ibland, men ändå har det mest varit en väldigt självklar, naturlig och odramatisk gemensam resa.

När jag var yngre drömde jag om den himlastormande kärleken, det överdådigt romantiska.

Det är förstås fint och också det har jag fått uppleva. Men usch vad ansträngande en sådan kärlek är i längden.

Idag uppskattar jag vår kärlek som är mycket mer … nåbar eller down to earth.

Du och jag för många år sedan.

Vår kärlek idag är att dela halvonödiga anekdoter (som ingen annan egentligen är intresserad av) från dagen som varit, att borsta tänderna tillsammans om kvällarna, att tillsammans handla mat vid Prisma varje lördag.

Det är det interna språket och de många skämten som ingen annan förstår, gröten och kaffet som den ena av oss kokar varje morgon, att ibland komma hem med favoritchokladen.

Det är att klia den andra mellan skuldrorna dit man inte når själv, att erbjuda sig att stiga upp ur sängen för att kolla om dörren är låst, att komma med sockor till den andra som alltid är frusen om fötterna.

Det är att låna en bok som den andra skulle gilla från biblioteket, att förbereda en lunchlåda åt den andra kvällen innan, att se till att bilen är i körskick innan den andra ska åka iväg.

Det är att säga “jag diskar, ta en tupplur du” efter maten, att unna varandra tid för hobbyer och vänner, att försiktigt röra den andra vid axeln när man går förbi.

Det är att tala gott och respektfullt om varandra inför andra, att massera den andra i hårbottnet, att gillande lyfta på ögonbrynen åt den andra när den går förbi och att hålla handen innan man somnar.

Det är att dofta den andra i nackgropen, köpa det där favoritschampoot redan innan det tar slut och att komma hem med en tidning.

Det är en glädje över att få lägga sig tätt intill om kvällarna och vakna upp bredvid varandra om morgnarna.

Det är sådana här små vardagliga ögonblick som under en livstid blir himlastormande.

Himlastormande vardagliga ögonblick.

PYTTESMÅ BEBISAR.

Under ytan

Långt innan vi ens övervägde tanken på barn var en av mina största farhågor att ett barn skulle göra att vår parrelation glöms bort.

För jag tycker jag ser det så ofta.

Par som blir helt uppslukade av ett liv bestående av dagishämtningar, makaronilådor, skjuts till barnens hobbyer, heltidsjobb, hushållsarbete, hjälp med hemläxor, barnkalas, VAB:bande, sömnlöshet och alldeles för lite egentid.

Och en kommunikation som mest består av förhandlingar och överenskommelser gällande logistik, livsmedel och läggdags.

Jag må låta lite cynisk nu, och det är inte som att jag vill ta ut något i förskott.

Samtidigt ser jag ju hur lätt livet bara rullar på och hur bland annat de där samtalen som sträcker sig långt in under ytan kan försummas i förmån för samtal om middagsmenyn och tidtabeller.

Det är så förrädiskt lätt att samtalen hålls på en ytlig nivå i det vardagslunk som våra liv mestadels består av. Det märker jag ju redan nu.

Foto: Ebba Åström

Igårkväll hade vi fixat i ordning lite kvällsbit och satt vid köksbordet och åt.

Till en början handlade våra samtal om dagen som varit, om jobb och helgplaner. Helt så där basic.

Och rätt enkelt hade vi kunnat runda av någonstans där och fortsatt kvällen i läsningens (Mindy) eller fotbollstittandets (Samuel) tecken.

Men vi stannade inte där.

Istället ställde vi frågor av annan natur och började gräva djupare in under ytan. Vi började prata relationer, föräldraskap, uppfostran, miljö, samhällsstrukturer, feminism.

Och plötsligt hade en och en halvtimme gått, det var alldeles beckmörkt i köket för ingen av oss hade noterat att solen hade gått ner och att det minst sagt var läggdags.

Och det känns hoppfullt att det kan vara så. Att det enda som krävs är lite lugn och ro, lite ytprat till uppvärmning och mycket målmedvetenhet och vilja att sträcka sig längre.

Det tar ofta en stund att ta sig in under ytan. Och att ta sig dit är inte alltid helt utan möda, det kräver mycket mer av en än de där vardagssamtalen.

Men det är så viktigt att ta sig under ytan. Kanske bland det viktigaste i vilken (par)relation som helst.

Det tänker jag envist, envist, envist hålla fast vid.

Foto: Ebba Åström

Den här dagen, många år sedan

Den här exakta dagen för flera år sedan hände bland annat följande:

– Jag bytte kläder fem gånger

– Jag ändrade frisyren tre gånger

– Jag kollade på klockan var femte minut

– Jag fick plötsligt panik och körde iväg med riktning mot stan i racerfart

– … bara för att en kilometer senare märka att jag hade läst klockan fel och att jag inte ännu behövde åka

– En timme senare åkte jag faktiskt till stan för att träffa en viss Samuel

– Vi såg en riktigt dålig film på bio och delade popcorn

– Vi var båda vrålhungriga men åt endast en glass i en solig park (för vi ville ju inte äta McDonald’s eller liknande på vår första dejt)

– På tal om det: jag var på min första riktiga dejt. Någonsin.

– Vi körde till Samuels familjs sommarparadis

– Vi tog roddbåten ut en sväng

– Där, ute på stilla vatten pratade pratade pratade vi

– Och när det blev tillräckligt myggigt och kallt steg vi in i stugan för att se på fotbolls VM (lagen, matchen, resultaten – ingen aning – men vi satt supersuper nära och det var pirrpirrpirrigt)

– På kvällen hem konstaterade vi att det här med vi, du och jag, var en bra grej och något som vi gärna vill fortsätta med

Och nu, nästan tio år senare fortsätter vi ännu.

Du och jag, evigheter sedan. Samma du och jag ändå.

Din dag

Jag kände dig redan när du skrev din ålder med en initial 1:a.

Du och jag har varit just du och jag under hela tiden som din siffra har börjat med siffran 2.

Det är stort.

Idag firar vi att du har ännu ett nådens år bakom dig, men än viktigare: ett nytt år framför dig.

Idag är din dag. Din och bara din.

Må den bli en fin dag.

Grattis bei!

När vi var somriga och semestrande.

Vem vi var, vem vi är

Vi gick längs minnenas slingriga väg och tänkte på vem vi var för ett decennium sedan.

Nu med ett tryggt avstånd till tiden då, vågar vi också yppa den osäkerhet vi gick med, yttra hur vi tvivlade ibland.

Det blev med ens väldigt uppenbart hur faktumet vi inledningsvis hängde på en rätt skör tråd, som nya relationer ofta gör.

Det blev uppenbart hur en aldrig så liten skiftning i riktningen hos någondera av oss hade kunnat förändra hela utgången. En liten nyansskillnad i mina val eller en liten förändring i dina preferenser hade lätt kunnat leda till att du och jag aldrig hade blivit vi.

Ja, det blev uppenbart för oss att faktumet vi inte alls var någon självklarhet då.

Jag är så tacksam att det på många sätt, utan att ändå tas för givet, är det nu.

Slutar aldrig

Han kände omedelbart igen låten.

För mig var introt totalt främmande (och då brukar jag ändå få 90 % rätt i Så ska det låta) och när sångaren började sjunga ut sin lyrik gjorde Samuel det också.

Och han kunde vartenda ord.

Jag vet fortfarande inte vad det var för låt, det var något poppigt svenskt, något i Ted Gärdestad-kategorin. Never heard.

I tio år har jag känt den här mannen och plötsligt uppvisar han helt nya, för mig okända, egenskaper.

Han slutar aldrig att förvåna mig, min Samuel.

Och för det och många andra orsaker är han så, så älskvärd.

Läsdejt

Jag och Samuel är inte så jättebra på att dejta varandra.

Det är ett av våra mål för året att bli bättre på att dejta medvetet och regelbundet men egentligen är den här problematiken en icke-problematik för vi är fantastiskt bra på att förgylla vardagen med små, enkla och billiga medel.

Som bland annat att ha läsdejter.

Det innebär, i all sin enkelhet, att vi har varsin bok som vi sitter och läser sida vid sida. Kanske kokar vi en kopp kaffe eller te, kanske har vi något att mumsa på. Eller kanske sitter vi bara där under filten och mysläser.

Att läsa varsin bok — inte ens högläsa en gemensam bok — kan ju tyckas vara oerhört isolerande och inte alls stärkande för relationen. Det kanske stämmer i allmänhet.

Men med våra läsdejter är en viktigt premiss att man när som helst får avbryta sitt och den andras läsande med att ställa en fråga, berätta om en roligt detalj i boken, beskriva en otippad händelseutveckling i sin bok.

Det finns så många fördelar med det här. Vi lugnar ner oss efter dagen, upplever nya världar, diskuterar saker vi annars inte skulle, sitter nära varandra och får nya intryck som vi sedan kan ta med oss in i vår relation: man har ju alltid så mycket att berätta när man har upplevt något nytt!

Och för en bokslukare som jag: ingenting är lika hett som när ens kärlek läser en bok.

Så, kära läsare, Mindys relationstips 101 — ha läsdejter!

Motsatsen

Jag skriver förhållandevis sällan om honom med tanke på hur stor del han är av mitt liv.

Jag skriver betydligt mer om till exempel personlighetsfunderingar och träning vilket ändå är en fjuttig liten bråkdel i jämförelse med allt vad han är i mitt liv.

Jag tror ändå att jag är bättre på att personligen berätta åt honom hur mycket jag uppskattar honom. Jag hoppas i alla fall det, för jag ser det som en av mina viktigaste och finaste livsuppgifter att bekräfta allt han är, allt han blir.

Nej, jag kanske inte skriver så ofta om honom, men jag vill ändå säga en sak om honom här. Mer specifikt om en av hans egenskaper som inspirerar mig så enormt.

Och det är att han är den minst missunnsamma människa jag har mött. Jag vet inte riktigt vad motsatsen till missunnsam är, men exakt det är han.

Samuel har visat exempel på det mesta jag har lärt mig om att ditt du är inte ett hot mot mitt mig (det har jag skrivit om bland annat här och här).

Till exempel: jag har aldrig sett honom vara avundsjuk.

När någon har fått en smaskig löneförhöjning, köpt en ny flott bil eller vunnit en ansenlig summa på lotto gläds han åt och med denne utan minsta lilla antydan till bitterhet.

Han är totalt främmande för tanken att grannens eller vännens framgång är bort från en själv.

Ibland, när någon annan har eller är precis det han själv önskar, kan han utan tillstymmelse till avundsjuka ge beröm, gratulera, visa uppskattning.

Han kan bli alldeles till sig över någon som har sjukt snyggt hår eller ett vrålåk till bil. Han uttrycker högt sin uppskattning men inte ett korn av “åh, varför inte jag?” finns i hans uttalanden.

Jag fattar inte hur han förmår, men det är fantastiskt.

Samuel är motsatsen till missunnsam och det är en av de finaste egenskaperna jag vet. Det inspirerar mig att bli en bättre människa.

Å va e väl bäter än he?