Haralds

Vi har släppt en ny singel med mitt syskonband The Haralds.

Låten heter faktiskt också Haralds, och det är inte för att vi har brist på fantasi och låtnamn, utan för att låten i sig är en hyllning till stället där vi växte upp (Haralds i Rödsö).

Jag har tillägnat låten mina syskon, och låten i sig handlar om hur det var att växa upp med dem in the yellow house way down the road.

Det är helt uppenbart att låten är sentimental och väldigt personlig; aldrig förr har vi släppt en låt som betyder så här mycket för oss och säger så mycket om oss.

Men ni, härliga ni, har tagit emot låten så fint. Jag har varit smått överväldigad av responsen från er.

Det är inte alls en sång som jag skulle kalla för sorglig och det finns inte alls någon bitterhet över den. Låten är i och för sig bitterljuv men jag hoppas den förmedlar tacksamhet och glädje, om än paketerat i ett vemodigt omslag.

Tack för alla kommentarer, hjärtan, tummar och pepp. Det betyder jättemycket.

Om du ännu inte har lyssnat på låten kan du göra det via Spotify eller Youtube.

Och på måndag kommer en throwback-musikvideo till låten. Yikes.

Flyr inte längre

På sistone har jag varit tvungen att utsätta mig själv för något som jag starkt ogillar: att ringa samtal och göra anspråk på svararen.

Det är något av det värsta jag vet (på skalan “inte så värst farliga men ändå störande grejer en vuxen måste göra”).

I måndags var jag till och med tvungen att ringa sådana samtal flera gånger och mellan dessa samtal fick jag ha ordentliga pep-talks åt mig själv.

Efteråt var jag helt slut.

Men hej! Jag klarade det!

Det fanns en tid i mitt liv när jag alltid sprang åt det andra hållet så fort jag utsattes för obekväma situationer. Det fanns en tid mitt liv när jag aldrig pushade mig själv när det blev jobbigt utan avslutade, sade upp, hoppade av.

(Till exempel tackade jag nej till att spela fotboll i regionlaget som ung trots att jag kanske var “lovande” och hade klarat mig väl. Jag klarade helt enkelt inte av den mentala pressen av att prestera framför andras blickar).

(På samma sätt slutade jag ta sånglektioner som ung tonåring för jag tyckte det var jobbigt att sjunga och bli “bedömd” – dessutom på ett språk som jag inte själv kände att jag behärskade).

Min go to strategi har alltså varit att fly och direkt hitta lösningar som gör att jag inte behöver utsätta mig för situationer som inte är bekväma.

Men den resan jag har gjort under de senaste tio åren innebär att jag idag förhåller mig på ett annat sätt till livets skavsamheter.

Mycket tack vare Samuels pepp och stöd genom åren tar jag idag itu med även besvärande situationer i livet på ett mer moget sätt.

Jag kanske inte gillar att ringa samtal till okända personer men jag gör det och det går alltid bra i slutändan.

Vi nittiotalister

Jag och Samuel brukar skämtsamt och lite nedlåtande prata om vår generation som “oss nittiotalister”.

Vi nittiotalister är rätt sköna på många sätt, men väldigt jobbiga på många andra.

Vi nittiotalister är sådana som går på en fest och dricker halva burkar av läsk/öl/cider (som vi sedan lämnar efter oss och helt kallt tar en ny när vi blir törstiga).

Vi nittiotalister är sådana som är vana med att få det mesta serverat. Inte nödvändigtvis på silverfat, men åtminstone med hemleverans.

Vi nittiotalister går omkring i livet med en grundläggande känsla av att vi har rätt till saker och förtjänar en massa saker och inte behöver göra en massa ting.

Vi nittiotalister tycker att vi ska ha allt det livets goda (fastän vi inte riktigt har råd) och att vi helst ska ha det tidigt, innan vi är 30. Helst. Belånade upp till öronen är vi men det pratar vi nittiotalister inte om.

Vi nittiotalister tycker framför allt att kommunen, staten och skattepengar direkt ska tjäna oss och att vi därför är berättigade till både ett och annat. Att behöva vänta, köa eller inte få betjäning är en skymf mot vår person.

Så här pratar vi om oss nittiotalister.

Ofta med glimten i ögat men också med en väldigt allvarlig underton. Och väldigt mycket självkritik.

Just nu har vi en situation i vårt liv där vi får jobba väldigt mycket med att lägga bort våra nittiotals-glasögon.

Vi får jobba stenhårt på att inte falla i hjulspåren av att tänka att allting bara ska falla på plats för våra fötter (för det är vi vana med) och att vi inte ska behöva anstränga oss eller gå den extra milen.

För helt frankt: trots att vi är vana med att saker och ting ordnar sig förr eller senare så kan vi inte ta för givet att vi alltid ska ha och få det bästa, mest bekväma, minst besvärliga.

För så funkar inte livet (trots att vi är bortskämda nog att tro det).

Vi är nittiotalister båda två och för tillfället jobbar vi väldigt hårt på att inte vara det. Det går väl an. Det gör det.

Det kom ett regn

Det kom ett regn igår

som rensade luften
lättade på trycket

Drog andan
ur
stressen, pressen
jäkten, hetsen

Hettan
en sprickfärdig ballong
på en gång
pyste det ur, ut
bort

Det som blev
kvar
friska, lätta, nya
vindar
några frågor
men också svar

Det kom ett regn igår
en skur, ett dån
ett vrål

Kort men
kraftigt
helt
tillräckligt

För att rensa och förnya

Det kom ett regn igår
och sen kom solen
igen

Molly- och Maritadagen

Idag har Molly namnsdag.

Denna dag ifjol insåg jag det och samtidigt insåg jag att hon delar namnsdag med min farmor Marita som gick bort när jag var gravid med Molly.

Länge funderade vi om Molly skulle få ärva något av Maritas namn, men så blev det inte. Att de ändå får dela namnsdag är ändå alldeles extra fint.

För det betyder att jag varje år den här dagen tänker på fammo Marita.

Och att jag, när Molly blir större, har en konkret dag där jag har mer än nog skäl att berätta om fammo Marita: vem hon var, hurudan hon var och vad hon betydde för så många människor.

Igår hade vi en träff med min släkt för att minnas Marita och ta igen den minnesstund vi inte kunde ha under pandemin.

Det var en fin sommardag med släkt, sång och minnen. Marita var en varmhjärtad kvinna; mån om sina barn (ville helst ha dem under sina hönsvingar mest hela tiden) och hade alltjämt en positiv grundinställning till livet.

Idag har jag fortsatt att minnas Marita. Det kommer jag att göra även framöver.

Och inte minst på denna dag, på Molly- och Maritadagen.

Marita kallades igår för ”hönsmamma” i den allra bästa av benärkelser och Molly älskar höns. De hade nog kommit bra överens tror jag ❤️

Släppa taget

Jag tjatar om förväntningar här på denna blogg, jag vet det.

Men förväntningar är ALLT, egentligen, så låt mig nu ha min hyllning till förväntningarna.

För något har hänt i mig sen jag började jobba på mina förväntningar.

Det började redan i våras och fortsatte förstås under sommaren med temat “det är inte omständligt, det är inte tungt” trots mycket program och mycket “rajttande”.

Något har hänt i mig med hur jag tänker förväntningar i vardagen just nu.

Det har hänt i mig gällande hur mycket (eller egentligen lite, åtminstone mindre) jag kräver av mig idag jämfört med förut.

Det har hänt i mig gällande hur jag förhåller mig till Molly och hennes behov och längd på tupplurer.

Det har hänt något i mig gällande hur jag planerar mitt liv.

Klyschvarning gånger hundra men jag känner att jag nu lever liiiite mer enligt klyschan “work smarter, not harder”.

Jag kan inte förvänta mig att göra allt på en och samma gång: vara mamma, doktorand, bookstagrammare, musiker och egenföretagare. Inte på samma minut, kvart eller ens timme. Jag blir formligen tokig om jag ska klara av det.

Kanske jag skulle klara av det men jag VILL inte.

För jag vill inte vara en förälder som fipplar telefonskärmar och knaprar tangentbord istället för att vara närvarande, lyhörd, känslig för mitt barn. Eller en arbetstagare som är disträ och överallt och aldrig avsluta något.

Jag tror att jag har börjat släppa taget om sådana föreställningar om att jag ska kunna klara av allt det där på en och samma gång och istället tänka mer här och nu.

Och när jag började släppa mina förväntningar började andra saker hända.

Goda saker, vill jag tro.

Sommarens tema: hur gick det sen?

Minns ni hur jag tidigare i sommar skrev att jag och Samuel hade en kampanj om att inte vara omständliga av oss i sommar?

Att inte tänka “ugh jag orkar inte, det är för mycket jobb, tar för mycket tid, är för jobbigt, det är för tungt”?

Om ni inte minns kan ni catcha upp er här

Nu är vi tillbaka i vardagen så jag tänker att det kanske går att säga något om hur temat och kampanjen gick.

Och så här gick det:
jättebra.

Sommar och semester har tidigare varit en tid av onödig friktion, snäsighet och låga tålamodströsklar för oss båda. Men i sommar har vi båda ansträngt oss och försökt se på den stora bilden istället för på små detaljer.

Jag har personligen utvecklats förvånansvärt mycket under en så kort tid, och jag tror att detta i allra högsta grad beror på att jag har fått jobba på ett område som har varit utmanande för mig.

Jag älskar när en liten sak ger upphov till något ännu större och kanske oplanerat: och denna gång gav vår kampanj upphov till stora insikter om mig själv och om Samuel.

Nu fortsätter vi med vardag igen, men många erfarenheter och insikter rikare.

Springer på gyllene ängar

Att säga farväl till ett husdjur är alltid svårt.

Hunden Nelson, som jag har bott med i många år och som jag nästan alltid tog ut på en promenad när jag besökte Rödsö, gick bort i helgen efter en långvarig sjukdom som sedan hastigt eskalerade över helgen.

Jag har skrivit om honom flera gånger här på bloggen. En snabb google sökning på “mindyjoy hund nelson” visar att jag faktiskt förvånansvärt ofta har skrivit om honom, tänkt på honom.

I allra högsta grad nu.

Bästa Nelson. <3

Jag är tacksam att jag under den här sista sommaren med honom tog mig tid att ta honom på promenad. Att leka med honom. Mata honom med blåbären han aldrig kunde få nog av. Ge honom hundgodis och lite yoghurt.

Han var en klok hund, en eftertänksam hund som lätt var skeptisk mot främlingar men så, så lojal mot de som han var trygg med.

Bästa Nelson.

Tack för att du alltid var glad när jag körde upp med bilen på gården. Tack för alla äventyr vi fick uppleva. Tack för att du var så lojal under alla år. Tack för alla gånger du vänligt buffade på oss. Tack för att du alltid var så snäll och försiktig med alla barn. Tack för allt du gjorde och tack för allt du var.

Nu springer du på gyllene ängar, utan smärta och sjukdom.

Och ost äter du förstås, massvis med ost.

Vad det verkligen innebär

Jag älskar att lära mig mer om mig själv, människor och världen.

Den här sommaren har jag fördjupat min förståelse för på vilka sätt jag och Samuel är olika och det har varit så insiktsfullt.

En av de grundläggande olikheterna vi delar är följande: jag är i huvudsak intresserad av sak medan Samuel i huvudsak är intresserad av person.

I förlängningen betyder det att jag är mer intresserad av vad som händer, när det händer och hur det händer medan Samuel i första och sista hand är intresserad av vem som är där och vilka möten som skapas.

Jag är i huvudsak intresserad av att få saker gjorda medan Samuel primärt är intresserad av att bygga relationer.

(Förstås är jag också intresserad av människomöten och relationer, men jag är framför allt praktisk och pragmatiskt lagd och på ett konkret plan går sak före person i min värld, hur osympatiskt det än låter).

Den här olikheten fick vi reda på för många, många år sedan men i sommar har vi fått tillämpa den här kunskapen i praktiken.

För det betyder att en del naturliga krockar uppstår. Inte farliga sådana men definitivt krockar att vara medveten om och (fram för allt) att prata om.

Det är ibland utmanande att hitta konkreta lösningar – och i slutändan bryts alltid något så diffust som skillnader i personligheter alltid ner till en väldigt konkret verklighet – men allt går bara vi pratar. Och pratar, och pratar.

Jag är ändå så glad att få dela den här resan med honom och få lära mig mer om mig, oss och livet i stort. Tänk vilken gåva ändå.

Vila i det ofärdiga

Jag såg en gång en intervju med en hundskolare (heter det så? En person som tränar hundar?)

Jag minns helt ärligt inte ens om personen var en man eller kvinna eller vad denne hade att säga till om hundskolning.

Men jag minns en sak som personen sade, för det har verkligen lämnat och gro i mitt bakhuvud.

Saken gällde hur mycket man ska träna eller motionera med hundarna och personen sade något i stil med:

Man ska inte se till hur mycket det blir per dag, utan kanske mera på en vecka.

Ingen metafysik här inte, men ändå vettiga ord.

Och den här tanken har jag burit med mig.

Jag har tänkt på det i förhållande till vår katt – och tänkt på att den förvisso varje dag behöver lek och smek, men att det kanske är mer rimligt att se på hur den får allt detta på veckobasis.

Och på sistone har jag tänkt alldeles särskilt på hur denna princip kan tillämpas i mitt eget liv.

För jag vill gärna göra allt: träna, vila, läsa, umgås med familjen, umgås på tumis med Samuel, spela padel, gymma, betala räkningar, planera projekt, blogga, jobba med mitt företag, ha egentid, ha tjejkvällar, göra musik, planera framtiden, storstäda och förbättra mitt liv i stort.

Men jag kan rimligtvis inte göra allt detta under en och samma dag.

Ofta har jag en lång to do-lista med väldigt många spretiga punkter. Allt från att hänga upp tvätt till att betala räkningar till att skriva låttexter kan ingå under samma dag.

Det betyder i praktiken att jag, under de nästan fridlysta 90 minuter när Molly sover sin dagstupplur, springer på som en halshuggen höna och gör än det ena än det andra. Splittrat, spretigt och lite onödigt stressande.

Så nu gör jag ett försök: jag ska försöka klumpa ihop mina punkter lite mer vettigt så att jag kan koncentrera mig på samma typ av saker under en koncentrerad tidsperiod.

För helt ärligt: vem kommer på vettiga låttexter när man sitter och knackar in referensnummer och IBAN-siffror i nätbanken? Det finns få saker som är lika inspirationsdränerande som dubbelverifering med mobilbanksapplikationer.

Detta kommer att betyda mer medveten planering och mer långsiktig planering. Hittills har jag haft en räcka punkter att göra och försöker i princip beta av så många som möjligt så snabbt som möjligt.

Det kräver också lite mer malttia (som man säger på finska) av mig. Att veta att jag har en sak att göra men som jag INTE ska ta itu med förrän några dagar senare.

(Agh det börjar klia lite under huden när jag tänker på det, men jag måste öva mig i tålamod och i att vila i det ofärdiga.)

Det är lite nytt för mig, men jag antar utmaningen.

To be continued, med andra ord.