På ytan

Känslorna har legat på ytan hos mig på sistone.

Och anledningen till det är egentligen löjligt enkel: jag har för många hängande punkter i luften.

Jag är en människa som lever för att skapa och bocka av punkter på att göra listan och under semestern har jag helt medvetet valt bort kalendern, bullet journalen och listorna.

Det har varit välbehövligt och nödvändigt. Att vara vikovill och vardagsvilsen hör väl semestern till.

Nu när jag emellertid är tillbaka i någon typ av vardag märker jag att min hjärna går på högvarv av alla punkter som jag borde göra, och eftersom jag inte har skrivit ner dem någonstans svävar de fritt omkring i min hjärnsubstans.

Och helt frankt stör de mig.
Mycket.

Jag reagerar med stress och så här tar det sig i uttryck: skakiga händer som tappar föremål, hög puls, irritation, jag påbörjar en massa saker men får aldrig ro att göra något klart.

Utöver detta har jag en bottenlös raslöshet och en orolighet i kroppen som gör att jag inte kan sitta ner och läsa en bok i allsköns ro.

Men lyckligtvis finns det ett botemedel mot detta och mitt botemedel är att skriva ner, prioritera och börja beta av.

Inte nödvändigtvis beta av allt massor på en gång utan jag är väldigt nöjd bara jag har skrivit ner mina punkter någonstans så att jag vet att de finns där. Tanken på att glömma bort något viktigt är oerhört jobbig för mig (sade ni kontrollbehov?).

Idag behövde jag ta mig till ett café för att i lugn och ro sitta ner och nysta ut de trådar som är mitt liv.

Någon timme senare och jag är som en ny människa.

Tacka vetja bullet journal – nu är jag på rätsida i mitt liv igen.

Snöpligt

Ni vet den där sommarförkylningens tajming som jag först tyckte att kom rätt så lägligt? Som var rätt så skön?

Nå, så här dag 14 av nästäppa och lock för öronen känner jag att tajmingen kanske ändå inte var helt optimalt. Halva semestern har varit ett sängliggande, snytande och panadol-frossande.

Dubbelsidig öroninflammation och en redig förkylning senare är jag mör och däckad och lite besviken.

Jag har medvetet velat undvika all bitterhet.

Jag har verkligen försökt att inte bli modfälld.

Men efter att ha varit tvungen att tacka nej till lunch med vänner, padelmatcher, tennismatcher, kalas, en fadderdag, grillfester, fotbollsmatcher, besök till djurparken och häng med fina människor kom droppen när Samuel och jag tvingades avboka vår bröllopsdag-getaway (som hade varit den första natten utan Molly sen hon föddes).

Snöpligheten kände få gränser.

Nå. Lyckligtvis fortsätter livet även efter semester.

Faktum är att ett märkligt mellanting mellan vardag och semester ofta brukar pågå ett gott tag för oss, även när jobben kallar.

Och vår bröllopsdag-getaway kvartstår. Många fester kvartstår. Många människomöten, kalas, och resor kvarstår efter semestern.

Jag tänker: kanske det egentligen är bra att en hel massa trevligt att se framemot även efter att semestern är slut.

Kanske min modfälldhet och snöplighetskänsla minskar rätt rejält när jag tänker så?

Jag tror det, jag tror faktiskt det.

Vi bytte Toivonens djurpark mot Poro-pirtti som är ett stenkast från min pappas hus. Det var riktigt lagom för mig och vår Molly.

Bada i skog

Jag tog elvaåringen Nelson ut på en kvällspromenad.

I en outfit som snarast kan kallas praktisk framom snygg kopplade jag fast hunden och så begav vi oss till skogs.

Samma skog som jag har tillbringat så många timmar i under mina tonår.

När jag mådde som sämst och var som mest nergrottad i tvivel, misstro och ångest var det ofta en daglig livlina för mig att ta ut hunden och gå till skogs.

Många, många timmar har vi under mina stormiga tonår plockat blåbär, lufsat runt, suttit på den så kallade “bönestenen” och blickat ut över gläntor och åkrar.

Många gånger har Nelson suttit bredvid när jag har berättat hemligheter, torkat tårar och skrivit låttexter.

Han har alltid varit rädd av sig, och rädda hundar beter sig skeptiskt mot främlingar. Men han har definitivt varit lojal mot sina nära. Till och med nu när jag inte ser honom mer än drygt en gång i månaden är han så medveten om att jag är hans flock.

Så vi gick till skogs, Nelson och jag. Och skogen var som den brukar: lugnande, renande och trygg i sin uråldrighet. Och precis som jag mindes den.

Jag mindes stigarna, stenarna, åkrarna, dikena.

Myggen hade jag glömt bort.

Jag mindes var skidspåret brukar dras om vintrarna, var vi brukade släppa loss Nelson och kasta frisbee med honom på åkrarna och var brännässlorna växte som tätast.

Men jag hade glömt bort att det var så snårigt och vildvuxet på sina ställen (det kanske det förresten inte ens var då, för mer än tio år sen).

Blåbärsbuskarna var precis lika många och ymniga som förut.

Men några träd hade gett vika för stormar, väder och vind.

Det gick en halvtimme, kanske mer och så återvände vi igen. Lite mer nöjdare med tillvaron än innan.

Skog och hund, det är livet det.

Rätt bra tajming

Jag fick en sommarförkylning.

Den sökte upp mig en morgon men har aldrig blivit riktigt illa (förutom idag när jag i övrigt mår bättre men fick öroninflammation (!?) jag har inte haft det sen jag var kanske 6 år gammal!)

Trots att sjukdom alltid är trist, och till och med milda förkylningar som denna alltid präglas av ett visst mått av osis kan jag ändå tycka att det har varit rätt lägligt att ha det nu.

För sommaren blir lätt intensiv och för programspäckad för oss. Så till den grad att vi är helt slut och genomtrötta när vardagen börjar igen i augusti.

(Sen när är meningen att gå på som en ångvält under senestern så att man får vila upp sig på sitt förvärvsarbete efteråt?)

Nu har jag lyckligtvis haft en semesterledig man (för det förstår alla att det INTE är kul att vara sjuk när man är hemma med barn).

Sam har skött barn, katt och hushåll medan jag har låst in mig i min kammare och tupplurat, läst, druckit vatten och tupplurat mera. På kvällarna har vi däckat på soffan, sett på TV-serier (flera avsnitt under samma kväll, en annan sak som aldrig händer!) och ätit glass.

Vi missade en hel del trevliga grejer på grund av denna förkylning ja, men istället har vi fått smaka på tristessens bittersweet sötma. ”Det är bra att ha tråkigt” fick jag höra ofta som barn - men när har jag i vuxen ålder haft så tråkigt att min hjärna blir kreativ och nytänkande?

Nej hörni, blä för förkylning och öroninflammation men rätt bra tajming ändå med lite påtvingat lugnare tempo ändå.

Nu vilar vi, minsann!

Katten är med!

Magkänsla

Den här veckan har varit magkänslans.

Det talas i skämtsamma ordalag om mom intuition. Ofta framstår intuition i dessa fall som någon typ av smått skrämmande profetisk eller telepatisk förmåga: en förmåga att kunna förutspå framtiden och agera profylaktiskt för att skydda sina barn och sin familj från allehanda misär.

Jag tror definitivt på intuition, men jag tror inte det är ett dugg mystiskt eller magiskt över det.

Intuition för mig är magkänsla.
Och magkänsla är något jag har lärt mig att ta på stort allvar.

För trots att min magkänsla är just en känsla så ligger det väldigt många timmar av tankemässigt och analytiskt arbete bakom.

Hela mitt liv har jag processat det jag säger, hör, upplever, känner, gör och tänker. Det gör väl alla i någon utsträckning och jag upplever ibland att jag gör det in absurdum.

Men alla dessa timmar av analys har med tiden gjort att jag tycker mig se trådar och sammankopplingar mellan saker och ting som kanske inte är helt supertydliga och uppenbara.

Det är inget magiskt eller profetiskt över det.

Egentligen är det rätt naturligt: år och år av händelser där jag på något plan har tänkt att “liknande situationer har i min erfarenhet vanligtvis utspelat sig så här” och utifrån den aningen, ibland bara en vag aning och ibland en tydlig insikt, har jag handlat på ett sätt så att slutsatsen blir så (förmodat) bra som möjligt.

Och utifrån hur jag har hanterat magkänslan gör jag en ny analys, och en ny analys och en ny analys.

Ibland har min magkänsla varit helt fel och det är oftast helt ofarligt. Då har det bara lett till att jag har blivit positivt överraskad av något som jag hade tänkt skulle bli en negativ erfarenhet.

Och många gånger har min magkänsla stämt.

De gånger är jag glad om jag har vågat lita på min magkänsla och agera utifrån den fastän det har känts dumt eller löjligt eller onödigt.

De gånger jag inte har vågat lita min magkänsla (fastän den har stämt) har jag morrat åt mig själv och lovat mig själv att nästa gång ta den på ännu större allvar.

Sällan har något farligt hänt ändå.

Den här veckan har alltså varit magkänslans.

Vid fyra olika tillfällen har jag haft en magkänsla kring något och i de flesta fallen har jag agerat utifrån magkänslan.

Jag rör mig i forskarvärlden och vet att det vetenskapligt är omöjligt och befängt att hävda att dessa situationer löste sig smidigt för att jag lyssnade på min magkänsla och handlade utifrån den. Det finns ingen kontrollgrupp och det finns massor av faktorer som kan påverka, jag vet jag vet jag vet allt detta.

Men i alla fall har dessa situationer – då jag har agerat utifrån min magkänsla – blivit odramatiska och kanske snarare icke-situationer (ett barn som sover bra och oavbrutet hela natten kan väl inte kallas “situation”?)

I år har jag haft som mål att mera tydligt lyssna på min magkänsla. Jag är glad att jag gör det för odramatisk och oavbruten sömn (helst liv!) är inte något jag tackar nej till.

Vad tänker du om de lite kontroversiella begreppen magkänsla och intuition?

Rimliga förväntningar

Jag har jobbat väldigt mycket med förväntningar under det senaste året.

Särskilt nu i sommar när vi har en sommarkampanj (om att inte ge efter för känslan av att sommarlivet är tungt) har jag haft orsak att se över mina förväntningar.

Förra sommaren förväntade jag mig att läsa massor av böcker på semestern.

Jag tänkte att Samuel och jag skulle få massor av kvalitetstid.

Jag föreställde mig att jag skulle hinna träna, renovera, vila, äta gott, umgås och uppleva.

Men jag märkte att dagarna gick och att verkligheten inte alltid levde upp till mina förväntningar.

Så denna sommar har jag jobbat stenhårt på mina förväntningar inför semestern.

Jag vägrar envist att tala om att sänka förväntningar, men jag talar mig gärna varm om att ha rimliga förväntningar: att vara medveten om sina förväntningar själv och att uttrycka dem för relevanta personer i mitt liv.

Och vet ni, semestern är så mycket lättare och roligare när min ribba är ställd på rätt nivå.

Den här sommaren har jag nästan alltid nått upp till ribban och många dagar till och med hoppat långt över den.

Rimliga förväntningar hörni – det är grejer det!

Både och, samtidigt

Livet just nu är både lättsamt sommarhäng och enorma relationella förändringar.

Samuel har semester, vilket är det närmaste semester jag kommer som vårdledig. Vi äter glass till frukost, lunch och middag och ser på tv-serier varje kväll (det gör vi ALDRIG annars). Kort sagt: vi gör precis vad vi känner för.

Det är härligt och lättsamt och vi försöker strunta i att det borde städas, tvättas och förberedas mer vettig mat.

Vi försöker leva lite mera nu och inte så mycket i framtiden.

Samtidigt pågår förändringar i min barndomsfamilj. Det är en långsam process som nu påskyndas och jag hinner helt enkelt inte med.

Det är tufft, men trots det är jag tacksam för att livet inte behöver vara antingen eller; det behöver inte vara antingen enbart bra eller enbart dåligt. Livet kan vara både och, samtidigt.

För just nu är livet både och, samtidigt.

Så jag är tacksam för konjunktionerna både och.

Ännu mer tacksam är jag över att livet just nu mestadels, ändå, är det goda, sköna, sommarljusa, glättiga. Jag tar till vara på de stunderna och förvaltar dem väl.

Så kommer jag väl klara allt det andra också.

Sommarens tema

Att vara hemma ifrån en stad som är belägen 90 minuter från ens nuvarande adress medför en del utmaningar.

Främst av geografisk, hortensisk och logistisk art.

Klädesplagg och andra grejer är på fel ort, blommorna vissnar på trappan därhemma och det är lite bökigt att leva kappsäcksliv och övernatta lite här som där.

Det är obekvämt och knöligt och lite slitsamt ibland.

Trots det har både jag och Samuel insett att vi verkligen trivs med att vara norröver under somrarna. Vasa (eller Korsholm, som vi egentligen bor i) är vårt hem, vår vardag och vår lilla fläck på jorden att rå om, men Kokkola-Kronoby-Larsmo är vårt sommarställe.

Att vara norröver om somrarna är som russin. Vi vill verkligen plocka och äta dessa russin men förstår att det även kommer med en kaka som är lite torr och träsmakande.

Men eftersom vi så envist har bestämt att det är en kaka vi vill ha har vi beslutat att vi i år ska anamma temat det är verkligen inte tungt.

Inte i avseendet att försumma våra känslor och vara blind för verkligheten, men i en strävan efter att inte förstora och förvärra saker och ting i onödan. Tänka mera: det är knöligt, men det går. Det är obekvämt men det är görbart.

Det är lite slitsamt
men det är värt det.

Sommar i min mage. Foto av Sofia Lindqvist

Mina bästa mom-hacks

Att ha en ettåring är hektiskt, därför är olika sätt att underlätta livet och vardagen GULD.

Dessa är mina bästa mom-hacks och tips för att själv orka och må bra trots intensiva dagar.

Väldigt många av mina hacks handlar om förbehållning och förberedelse (HUR tråkigt som helst men SÅ värt det). Är jag förberedd så är jag också mer spontan, så är det bara!

Så här kommer några av mina tips:

Ladda kaffekokaren kvällen innan
Varje kväll innan jag lägger mig laddar jag kaffekokaren med morgonkaffe så att det bara är att trycka på “On” när jag vaknar. Numera har vi också en kaffemaskin som inte ens behöver förberedas utan som bara är att trycka på – lyxen är överflödig men så skön!

Stig upp innan i god tid innan alla andra
God morgon morgonmänniskor! Jag älskar att stiga upp helst en timme innan Samuel och Molly för att få kaffinera och läsa och andas i lugn och ro och sen möta dagen och familjen med ett positivt humör.

Scrunchies
Vad vore detta mammaliv utan alla mina hårband. Jag har nästan alltid en scrunschie runt handleden för att när som helst lägga upp håret i en hästsvans eller en famös mom bun.

Hitta ljudböcker
Vad vore jag utan ljudböcker? Jag har ofta med mig en ljudbok för att göra Mollys tupplurspromenader, veckostädningen eller bilresan från plats A till B trevligare.

Vagnpromenad när Molly sover och en ljudbok är en av mina favoritkombon!

Storkok och stora sallader
Vår mat-strategi hos oss är ser ut på följande sätt: veckohandla på torsdagar. Storkoka och laga en stor grönsallad på söndagar. Äta rester och “uppvärmor” hela veckan. Eventuellt laga en till stor sallad en gång in i veckan. Vi försöker att laga “ny” mat max en gång in i veckan och alltid ha ett ordentligt storkok under helgen. Oftast funkar det riktigt bra.

Sätt på träningskläder från morgonen
Mitt bästa tips för att få träningen gjord är att från morgonen klä sig i träningskläder. VIllkoret är: jag måste svettas och träna innan jag kan ta bort dem. Ju mer omotiverad jag är, desto fulare eller mer illaluktande träningskläder sätter jag på – då kan jag lova att jag snabbt ser till att svettas så jag får komma ur dem, hehe (äckligt men det funkar!).

Ha alltid mellanmål med dig
Jag är en människa som behöver äta regelbundet för att må bra. Jag har alltid med mig något ätbart åt såväl Molly som åt mig när jag lämnar huset: banan, proteinstänger, havrekex, smoothie – allt funkar bara det ger energi.

Gungträna
I avdelningen träning är en kul grej hos oss att jag jumppar medan Molly sitter i en gunga och håller på. Det blir lite av en slags intervall/HIIT-typ av träning att först ligga på marken och göra magmuskelövningar eller liknande och sedan snabbt stiga upp för att ge mer fart. Molly älskar att se på när jag hoppar och har mig och jag blir rejält svettig på köpet!

After-mom på café
Det ALLRA bästa jag vet för att ta hand om mig själv och orka med livet är följande: packa ner en bok, kanske hörlurar och ta dig till ett café (Vasabor: Espresso House i Rewell Center är mitt favorit för där är sällan väldigt mycket folk men det är rymligt och rätt mysigt ändå). Sitt där och drick något värmande, ät något gott, läs en bok, skriv dagbok, lyssna på musik eller en ljudbok och känn hur orken återvänder. Det här brukar jag göra typ varannan vecka och det är det bästa jag vet: efteråt är jag energifylld och rotad i mig själv. Fantastiskt!

Bra boktips till sommaren!

Bota trötthet med människor
Jag är introvert och när jag är trött är min instinkt att isolera mig och dra mig undan. Det är sällan vad en energisk ettåring behöver och vill, och därför har jag märkt att umgänge är den bästa kuren mot trötthet. Att träffa andra människor, låta Molly utforska nya miljöer gör att jag glömmer bort att jag är trött samtidigt som vi får dagen att gå. Win-win!

Brun utan sol-produkter
Alltså finns det ens några nackdelar med BUS-produkter? Jag har aldrig tyckt om att solbada och har verkligen inte ro för det just nu, och därför tackar jag innerligt Ida Warghs BUS-produkter (särskilt instant self-tanning moussen som är mer lite color guard som doftar gott och har väldigt, väldigt lite BUS-lukt).

Kraften i läppstift
I avdelningen fåfänglighet är ett av mina favoritsätt att lura min känsla av glåmighet/trötthet att stryka på ett lager läppstift. Ibland bara när jag ska ut till parken eller när jag städar. Ett enkelt sätt för mig att lura min hjärna att jag inte är trött (för hur kan någon som är så trött se så läcker ut!?). FÅFÄNGT BUT IT WORKS!

Be om hjälp
Jag tror INTE att ensam är stark och jag tror att vi samtidsmänniskor är alldeles för dåliga för att be om hjälp. Be föräldrar, vänner, faddrar och pålitliga personer i ditt liv om hjälp med att sköta barn, städa huset, hämta något från affären. Gör det ofta – mycket oftare än vad som intuitivt känns naturligt för det krävs en by och det är inget skamfyllt med det. De allra flesta blir glad över att få hjälpa till och om det bara handlar om någon liten sak då och då blir det inte alls betungande!

---

Vilka är dina bästa tips för att orka och må bra i föräldraskapet?

Tio år

För tio år sedan var jag och Samuel på vår första dejt.

Tio år känns samtidigt som en kort och lång tid. Det brukar väl tid som har passerat oftast göra.

När jag ser på bilder på hur vi såg ut för tio år sen känns det minsann som en väldigt lång tid sedan. Och när jag tänker på vem, eller kanske snarare hurudana, vi var för ett decennium sedan är tio år verkligen en lång tid.

Men när jag tänker på hur vi skrattar åt samma skämt och förorsakar samma pirr i magen hos varandra när vi får träffas efter en tid ifrån varandra, känns det som att ingen tid alls har förflutit.

En doftpust av deodoranterna som vi använde för tio år sedan (inte exakt samma förpackning, förstås) slungar oss enkelt tillbaka till vår första dejt och till vår första sommar och nyförälskelsen är ett faktum.

Han blir bara bättre med tiden, min Samuel. Jag är så glad att vi valde varandra. Vi var så unga och vad visste vi egentligen om kärlek då? Vad vet vi egentligen om kärlek nu?

Kanske inte mycket.

Men vi fortsätter välja varandra.
Och hittills har det varit nog. Mer än nog.

En av de första bilderna på oss. YTTEPYTTE BEBISAR!