Regelbundna tårar

Jag vet inte hur du funkar men för mig är tårar mitt primära sätt att få utlopp för känslor.

Genom tårar får jag utlopp för glädje, tacksamhet, ilska, frustration, besvikelse, kärlek.

Jag tror att jag, jämfört med något slags medeltal, gråter väldigt ofta.

Men jag skäms aldrig för mina tårar längre. Det fanns en tid när jag tog en stor ära i att aldrig gråta framför folk – jag var stolt över att knappast gråta över huvud taget.

Idag är jag snarare stolt över att obrydd och utan skam kan torka tårar i biosalonger, när jag ser skidåkare som kommer i mål (gråtfest deluxe), på konserter, i kyrkor eller när någon gör eller berättar något rörande.

Igår trötthetsgrät jag lite när jag satt på wc-golvet – febrilt letande efter en städtrasa som jag för mitt liv inte hittade. Dagen hade varit tuff, Molly inte helt hundra och natten dålig.

Min man kom in i toaletten och såg mig trötthetsgråta och förväxlade min gråt med en mental break down.

(Det säger sig självt att han fungerar på helt andra sätt än jag gör, och om JAG skulle hitta HONOM gråtande på wc-golvet skulle jag verkligen bli orolig)

Men i min värld är inte tårar en breakdown. För mig är INTE botten nådd när jag trötthetsgråter (eller gladgråter, eller besvikelsegråter eller frustrationsgråter).

För om jag stoiskt skulle bita ihop, hålla tillbaka och aldrig fälla en tår över känslorna jag upplever skulle jag troligtvis gå raka vägen till en mental breakdown.

Att regelbundet göra mig av med känslor på ett fysiskt, konkret och lite symboliskt sätt genom tårar gör att jag undviker de stora breakdownsen. Regelbundna tårar håller mig i skick, håller mig frisk.

Regelbundna tårar är mitt framgångsrecept. Det är inte en mental breakdown. Det är inte ett botten.

Det är ett andningshål.

Tacksam idag

I temat “det lilla, enkla livet” är jag idag väldigt tacksam för så enkla saker som:

– Bättre nattssömn

– Parkjumppa med lattemammor

– Goda salladsbowls! Min sommarfavorit är isbergssallad, gurka, körsbärstomat, granatäpple, vattenmelon, citronfyllda oliver, citronolivoja, cashewnötter, fetaost och kycklingfilé

– Lite mörkchoklad till tupplurskaffet

– Bra böcker att läsa. För tillfället är det “Himmel över Alaska” av Kristin Hannah, “Mitt arbete” av Olga Ravn och “Autisterna: Om kvinnor på spektrat” av Clara Törnvall som gäller. Alla tre riiiktigt bra!

– Sommarmånad och att det snart är Samuels semester

– Fredag och städat hus. Ack den glädjen!

Tankar efter en tuff natt

Jag tror att människan vill kausalitet.

Jag vet att jag, klockan 03.30 på natten mer än något annat vill kausalitet för att begripa varför mitt barn inte sover.

Jag vill ha förklaringar, tydliga förhållanden. Jag vill veta varför A leder till B, för jag vill kunna testa om också C leder till B eller om utfallet blir ett annat.

Inatt när jag för sjuttioelfte gången försåg mitt älskade barn med napp och närhet gjorde jag det med både morr och knorr.

Varför sover hon bara inte!? tänkte jag hopplöst där jag famlade fram på trötta, stapplande ben i mörkret (BAH vem försöker jag lura – det är ju svinljust av sommarsolen även nattetid).

Och jag märkte att min negativa attityd verkligen inte hjälpte varken Molly, mig eller Samuel.

Så jag och S gjorde en deal där i nattmörkret (nattljuset?). Ungefär så här sade vi:

“Nu ska vi sluta tjura, fråga varför och försöka ändra på omständigheterna. Vi vet att vi gör precis allt vi kan, allt i vår makt för att omständigheterna INTE ska vara som de är. Nu bestämmer vi oss för att gilla läget och acceptera att det är en sådan här natt inatt. Nu kämpar vi tillsammans. Turas om. Är generösa med och åt varandra. En dålig natt behöver inte betyda en dålig morgondag.”

Hon somnade till sist.
Vi också.

Och på morgonen bestämde vi att vi inte ska låta den undermåliga natten prägla vår dag.

Jag vet inte hur ni funkar: men om jag har haft en dålig natt har jag nästan lite på förhand bestämt att morgondagen kommer att bli tuff, jobbig, hängig och trög.

Men detta tankesätt vägrade vi.

Och vet ni. Dagen idag har varit jättebra. Härligt sommarväder, nöjt barn, låga trösklar.

Det ÄR tufft med en tuff natt. Det är extra tufft om flera nätter efter varandra har varit tuffa (för att inte tala om veckor, månader).

Oftast kan vi göra något för att underlätta. Ibland kan vi inte göra något alls.

Sådana gånger är det bäst att bara acceptera läget trots att det tar emot. Lyckligtvis är det ett ansträngande men kort val – det är mycket tuffare och energikrävande att vara sur och bitter över längre tid.

Inatt gjorde vi en medveten kraftansträning. Det är jag glad för idag.

En sommarsam och beibi-Touko. År 2020.

Det lilla, enkla livet

Måndagsmode och skatorna härjar högljutt utanför huset.

(De har någon olöst tvist om vem som egentligen har första tjing på eventuella utelämnade sopor, vilka i vårt husbolag mestadels består av bajsblöjor, men det är det ingen skata som bryr sig om).

Det är riktigt juniväder med förrädiskt solsken och sommarblåst. Tröjan går på och av, på och av men aldrig är jag helt rätt klädd för vädret.

Som det ska vara under försommaren, med andra ord.

S är tillbaka hemma efter sin jobbresa och vi har haft en riiiktigt skön helg med besök norrut, en svettig padelmatch och min mormors kalas ute i en lekpark (för på vilka andra sätt kan en 80-plussare tänkas fira sin födelsedag på!? Hon är allt bra härlig min mormor).

Jag känner hur jag varvar ner till vardagslunk.

Men denna gång en vardagslunk med en sommartouch.

Och jag är tacksam över mitt lilla, enkla liv.

Detta lilla, enkla liv som idag innebär lite gung utanför huset, eventuellt ett biblioteksbesök med lillan och senare övning med The Haralds.

Tänk att jag får ha ett sådant liv: där gung, läsning och musik bildar tre stora och vitt åtskilda men ändå härlig sammanflätade delar av mitt liv.

Fint, ändå.

Tacksam är jag.

Vissa dagar

S är på jobbresa så jag kör dag 3 som gräsänka.

Första dagen gick jättebra. Andra dagen .. gick.

Nu är det dag tre och hittills har det gått riktigt bra.

Igår uppstod många skakiga faktorer, och jag insåg att jag måste sänka allt som heter förväntningar och krav och bara tänka att vi ska få våra basbehov tillgodosedda och komma igenom dagen.

Fastän jag, som jag skrev i tidigare inlägg, numera försöker omfamna tillvaron betyder det inte att det är lätt och smärtfritt. Vissa dagar är mer uppförsbacke än andra, och igår var det som att mentalt ruscha upp för Köukarbranten (ping Kokkolabor) eller spurta upp för Öjberget-trapporna (Vasabor hox!)

Men hej – jag klarade det.

Jag gick förvisso och lade mig redan klockan 20.40 och somnade bums men vissa dagar är sådana.

Vissa dagar är – inte nödvändigtvis dåliga dagar, för jag och M hade många fina och roliga stunder tillsammans och med andra igår – lite tuffare dagar.

Då är det viktigt att vara alldeles extra snäll mot sig själv.

Det övar jag på just nu.

Ut på tur, lite sur. Tupplurskaos som ledde till en 60 min ofrivillig promenad. Men lite ljudbok, motion och frisk luft har egentligen aldrig varit en dålig kombo för mig fastän det var lite ofrivilligt och oplanerat just igår. Men som tur är det bara vissa dagar som är så.

Omfamnar tillvaron

På tal om att synliggöra tänkandet och processandet har jag på sistone reflekterat över hur jag har förändrats som människa under mitt första år som förälder.

Redan när jag blev gravid upplevde jag att jag blev mer extrovert och att jag, trots att jag var hur trött som helst, orkade med och utsatte mig för mer program än förut.

Min egen hypotes till detta är att jag på något plan visste att det lilla livet som växte inuti mig skulle komma att uppta en stor del av min tid, och att jag redan då försökte vänja mig vid att inte få så mycket egentid.

Det kanske inte alls stämmer, men nu i efterhand inser jag att jag länge har knådat tanken på att den egentid som jag vanligtvis ägnar åt att läsa, skriva, träna inte ser ut på samma sätt nu som innan vi hade barn.

Och nu efter ett år av föräldraskap har jag försiktigt börja närma mig en acceptans av denna tillvaro.

Vissa kanske hade kallat det att resignera, men jag väljer att prata om acceptans. Eller egentligen brukar jag säga åt Samuel att jag omfamnar och embrejsar föräldraskapets tillvaro.

Denna tillvaro är BÅDE över- och understimulerande samtidigt. Denna tillvaro är rastlöshet och programspäckadhet på samma gång.

Denna tillvaro är tidiga morgnar, rutin, gröt, höga ljudnivåer, matvägran, kallnande kaffekoppar, famntid, beslutsångest över vad jag ska göra under tupplurer, gå-träning, att sacka efter i hushållsarbetet, gos och kramar, sandlådstid, häng med lattemorsor, att däcka på soffan efter Mollys läggdags, golvsilsvardag, att njuta av iltapala med S, att glädjas över de boksidorna som blir lästa.

Jag omfamnar, välkomnar och accepterar allt detta mer än vad jag har gjort tidigare.

Att embrejsa tillvaron handlar inte om att försumma mina behov.

Snarare upplever jag att alla år då jag övade mig i konsten att lyssna på mina behov och handla i enlighet med dem verkligen belönas nu.

Nu är jag vettig nog att förstå att äta regelbundet för att inte bli hangry. Nu vet jag vilka dagar jag behöver sova då Molly sover. Nu vet jag när jag måste tacka nej till program för att landa i mig själv eller umgås med S.

Jag är så tacksam att jag har slutat kämpa emot min livssituation och istället omfamnat livet just nu.

För det blir bara jobbigt i längden att tro att det går att leva exakt detsamma liv som man levde innan man fick barn när man väl har barn.

Så joina mig gärna i denna rörelse: embrejsa föräldraskapets tillvaro!

Min eGna lilla by

Det krävs en by, heter det och åh vad sant det är.

Jag tror att det behövs en by inte bara för att uppfostra barn utan för livet i stort.

Idag är jag så tacksam över min egna lilla by av människor i mitt liv.

När hela min familj i början av april fick corona blev vi bortskämda med matleveranser, godisöverraskningar, smörpaket, NOCCOn, färdiga rätter, förnödenheter och massvis av snälla meddelanden och hejarop. Våra vänner fyllde vårt kylskåp, skottade vår uppfart, sopade vår trappa och såg till att vi tog oss över både sjukdom och trösklar.

När vi på sistone har haft ett körigt schema har Molly fått skötas av våra grannar och vänner under både kortare och längre stunder och hon har varit helnöjd!

Idag blev vi, helt spontant, bjudna på både kaffe och mat hos våra goda vänner.

Och ikväll hade en annan god vän ett ugnsrelaterat missöde och kom över för att grädda en pizza i vår ugn klockan 21 på kvällen.

I förra veckan lånade jag grannens bil för att få livspusslet och logistik att gå ihop. Och senast igår hade jag blivit utlåst men kunde på två minuter ta mig in igen tack vare grannvännernas reservnyckel.

Ni vet det där när man har börjat laga mat eller baka och märker att något livsmedel är slut? Superjobbigt. Men här är det bara att gå över till en grannvän och byta (t.ex) en banan mot ett ägg eller en burk oliver mot en deciliter blåbär (kursen är rätt volatil men människorna väldigt generösa!)

Och nu har jag ju inte ens nämnt våra fredagsjumppan med tillhörande fika, förmiddagskaffestunder, gunghäng eller spontana padelmatcher.

Den by av människor som jag och min familj (bokstavligen) är omringad av är helt fantastisk och jag är så tacksam för varenda en som på sätt eller annat gör livet på just denna plats på jorden så fin.

Älskade by, älskade människor!

Från en av våra padelmatcher. Några av de många fina människorna i min by.

Synliggöra tänkandet

Jag ville skriva ett inlägg i stil med “ta vara på njutet idag”.

Men jag gjorde inte det.

Dels för att jag känner att det låter misstänkt lika karpe dajm och hur sant det än är så är det väldigt klyschigt.

Dels för att jag känner att jag alltid skriver om samma saker. Men DEN insikten fick mig att skriva detta inlägg istället.

För jag insåg att jag ofta processar och knådar samma tankar under en längre tid, och att de också syns på bloggen. Rimligtvis gör det det: vissa tider är vissa tankar.

För tillfället handlar mina tankar väldigt mycket om att kunna både drömma och planera framåt men ändå ta vara på det som redan är.

Inte min fagraste bild men ACK vad jag njöt av att jumppa vid våra gungor med Molly som hejarklack imorse. Jag tog vara på det "njutet”.

Om några veckor eller månader kommer jag säkert att vara i helt andra tankar och det kommer också att synas här på bloggen.

Men därför är bloggandet, eller skrivandet över huvud taget, så viktigt och så fint, för det synliggör tankar och processer.

Trots att jag ibland med skämskudden nära till hands läser gamla inlägg så är jag stolt över att inse att jag har kommit vidare i mina tankar; att det som jag funderade på år 2018 inte alls är relevant eller aktuellt längre.

Och jag är helt övertygad om att jag känner så för att jag ägnade en ansenlig mängd veckor och månader till att bearbeta de tankarna då.

Att faktiskt ha sina tankar svart på vitt är ett av de mest effektiva sätten att få syn på sina tankar och processer.

Det är också ett av de mest effektiva sätten att se hur man har utvecklats, vuxit. Mognat över tid.

Hoppas att du också skriver! Gör det för dig själv om inte annat!

Denna fas

Ett år av föräldraskap har lärt mig att det mesta är en fas när det kommer till en baby.

Det är både tröstande och modfällande – helt beroende på om man är tillfreds eller inte med fasen just nu.

De första tre månaderna av föräldraskap var mest sömn och amning. Det var inte alls tungt för oss utan gjorde att vi fick mjuklanda i föräldraskapet och babyvardag.

Sen kom en fas av amningsstrejk, vagnvägran, nattvak och strul med magen. Det var helt klart en jobbigare tid, och för första gången kände vi att vi var småbarnsföräldrar på riktigt.

Sen kom en lite bättre fas igen med helt okej sömn, vagn-acceptans och nyfikenhet på smakportioner men sen kom tänderna och då kullkastades allt som hette goda mat- och sovvanor.

Nu är vi inne i en fas av att vakna ohemult tidigt om morgnarna.

Och den fasen har pågått i några (många!) veckor och både jag och Samuel är verkligen sega och trötta men vi intalar, intalar, intalar oss själva att det är en fas.

Också denna kommer att gå över.

Hoppas bara det vänder snart!

Inte ett hot mot mig: ett återbesök

Ett återkommande tankespår i mitt liv är detta: andra människor och deras tankesätt och perspektiv är inte ett hot mot mig.

Innan jag fick barn funderade jag ibland över hur jag skulle hantera andra människors (förvisso oftast välmenande) råd och tips och “så här gjorde jag med mina barn och det funkade minsann”.

Jag tänkte ofta på hur jag skulle förhålla mig till folk som säger och gör saker åt Molly, eller beter sig på sätt med henne som kanske går emot mina värderingar eller principer.

Nu tänker jag snarare att det inte har så stor skillnad vad andra tycker och säger.

Till syvende och sist är det ju jag och Samuel som har mest att säga till om. Vi kan ändå omöjligtvis påverka andra och styra dem i minsta lilla detalj men det vi KAN påverka är oss själva.

Med tanke på att Molly endast är ett år gammal kan vi förstås påverka henne och det gör vi ju hela tiden, både medvetet och omedvetet. Av alla människor i hennes liv påverkar vi henne mest av alla, så jag förlorar bara massvis med energi om jag ska bekymra mig för hur alla andra människor beter sig kring henne.

Det FINNS förstås gränser för allt men nu pratar vi ändå på en skala av småsaker.

Så jag har slutit fred med andra.

Och att sluta fred med andra på det här sättet – att sluta se deras ord, tankar och handlingar som ett hot mot mig och min familj – har varit ett av de största utvecklingsstegen jag har tagit i mitt vuxna liv.

Det har tagit bort allt som heter irritation, bitterhet och agg.
Det har helat relationer och byggt starka, nya sådana.

Det har gjort att jag kan le inombords åt klumpiga uttalanden och ha överseende med små, egentligen helt betydelselösa händelser som i vanliga fall kanske hade fått mig att tända på alla cylindrar (endast inombords förstås, för jag visar det sällan utåt).

Framförallt har det gjort att jag har stängt av den där radarn som genast snappar upp “buzz words” som folk kan säga, eller som genast granskar och synar klumpiga handlingar som människor kan göra och håller det emot dem i mina tankar.

Istället försöker jag acceptera att människor är långt ifrån fulländade och ibland både säger och gör klumpiga saker som kan uppfattas som sårande; medveten om att människor i de allra flesta fall verkligen inte vill såra med dessa klumpiga uttalanden och handlingar.

Själv uttrycker jag mig plumpt och kan bete mig på sätt som kan uppfattas som sårande (lyckligtvis är jag oftast omedveten om detta ) och det blir bara jobbigt om jag ständigt måste gå omkring och tänka på hur vilka tår jag eventuellt kan trampa på.

Genom att sluta fred med andra (och därigenom också med mig själv) väljer jag att ha överseende, låta småsaker gå förbi och sluta uppfatta andra som ett hot mot mig.

Jag kan verkligen inte säga att jag är fullständigt där, det kommer jag troligtvis aldrig vara.

Men jag är på en medvetet utvald väg och medvetenhet tror jag att är A och O när det gäller större ändringar i tänkande och beteende.

Du är inte ett hot mot mig.
Faktiskt inte.