Avväpnande vänlighet

Så det hände idag att jag råkade ut för ett bilrelaterat mini-missöde.

Det var verkligen ingen stor grej – inga person- eller bilskador uppstod, men trots det uppstod en situation där jag var tvungen att prata med en helt främmande människa som kunde ha gjort ekonomiska eller försäkringsmässiga anspråk på mig.

Det gjorde personen inte.

Jag skämdes oerhört för missödet och började genast ursäkta mig och fråga om jag kunde ge mitt telefonnummer ifall personen senare skulle ha velat kontakta mig och ställa sina anspråk.

Det ville personen inte.

Jag fortsatte ursäkta mig och upprepade säkert två-tre gånger att jag kan ge mitt nummer om personen vil.

Det ville personen inte.

Vi redde ut saken utan större arrangemang och jag önskade personen en trevlig sommar.

På vägen hem – en bilfärd som närmast kan beskrivas som en störande försiktig och långsam körning – reflekterade jag över vad som hade hänt: min reaktion, personens reaktion.

Min analys är att vänlighet är avväpnande.

Min första instinkt efter missödet var att fly fältet. Slippa obehaget i att behöva ta ansvar över något så trist och skamligt som missödet ifråga.

Jag gjorde nu lyckligtvis inte det utan försökte ta mitt ansvar och framförallt att göra det på ett vänligt sätt.

Och med facit i hand var det en vinnande strategi.

Jag tror på vänlighet. Jag tror på att vara obekvämt ofinländsk när det behövs. Jag tror på att be om förlåtelse – även åt främlingar – när det är på sin plats med en ursäkt.

Jag tror på att stå upp för det som är rätt, det som är vänligt, även när det är motigt och besvärligt och sjukt obekvämt.

Vänlighet är ett vasst vapen och ändå avväpnande på samma gång.

Jag hoppas jag aldrig glömmer hur starkt vänlighet är.

Jag hoppas att jag alltid, alltid, alltid kommer ihåg att bemöta andra med vänlighet.

För henne är allt musik

För vår Molly är allt musik.

Tvättmaskinen som porlar när den tömmer vatten. Tetrapaken med äppelmos som kluckar när vi skakar den innan vi häller den över hennes gröt. När vi förälder busar och upprepar ett läte som “piki piki piki piki” eller liknande.

Allt är musik i hennes värld.
Och allt går att dansa till.

Nej: allt måste dansas till.
Det är oundvikligt, det bara rycker i henne.

Hon gör oss uppmärksam på ljuden omkring oss. De ljud dom vi dagligen omges av och som har blivit en livets ljudmatta som är där, där, där men som vi aldrig uppfattar för vi har slutat uppfatta det för vi har slutat lyssna.

Det är ljud som hör till men som lika gärna inte kunde göra det.

Diskmaskinens brummande. Fåglarnas kvitter. Bilarnas susande när de kör förbi. En hund som skäller avlägset.

Allt det fäster hon uppmärksamhet vid och berättar ivrigt och frågande åt oss om vad hon hör.

Och, förstås, så dansar hon till det.

Till allt förutom dammsugaren. Den har alldeles för mycket ljud i alldeles för små utrymmen för att vara njutbart, tycker hon. Den är sämst i hennes värld.

Hon lär oss så mycket, vår Molly. Och det är en rikedom och stor glädje att (åter)upptäcka världen med henne!

Upptäcker Vasa sommaren 2018

Skördefest

Det är maj, hörni!

För de allra flesta är maj vilken vårmånad som helst – eventuellt kryddad med lite mer förväntan och pirriga vårkänslor än vanligt.

För alla som regelbundet söker stipendier för kultur, projekt och forskning är maj en extra spännande tid då det är den stora utdelningsmånaden!

The Haralds har suttit på nålar hela månaden men nu har vi fått besked.

Men först lite bakgrund.

I oktober, i samband med en konsert som The Harald deltog i fick jag idén att i smyg söka bidrag för att spela in 3 låtar i en studio och ge det i 30-årsgåva till min bror Max. Utöver att vi fick ett stipendiebidrag deltog vänner och familj i gåvan och resultatet har ni i vår senaste låt Dreaming (och två, ännu opublicerade låtar).

Med The Haralds har vi mängder av låtar men inte så mycket tid för inspelning.

Våra tre första låtar Autumn Mood, Fear och Break It är helt och hållet producerade i min brors hemmastudio men med barn och jobb och annat på gång är tiden knapp. Därför var det härligt att få spela in tre låtar under EN helg och ha proffs att sköta rubbet.

Men eftersom vi har fler låtar än tre så ville vi sätta ribban lite högre.

Så under vintern sökte vi medel för ett helt album.

Hela hösten och vintern har jag alltså knåpat med budgeter, filat på argument, skrivit projektplaner och varit i kontakt med olika samarbetsparter. Oj oj vad många bilagor jag har bifogat och vilka system jag har behövt upprätta för att ha koll på inloggningsuppgifter, ansökta belopp, ansökningskrav och deadlines.

Men nu hörni: nu är det skördefest.

Vi i The Haralds har fått många beviljade bidrag och det ser inte sämre ut än att vi kommer att få spela in ett helt album under året!

Jag menar: vi har till och med fått bidrag för att hålla en releasekonsert för vårt nya album, så album bara måste det bli!

Åh jag minns alla timmar då jag panikskrev ansökningar när Molly sov sina (på den tiden) korta, 45-minuters tupplurer. NU får jag och vi lön, rätt bokstavligen, för mödan och det är helt fantastiskt.

Så jag kan bara säga så här: håll ögonen och öronen öppna för mer musik av The Haralds inom kort.. ;)

Laddar batterierna

Livet är mycket vardag men så plötsligt händer det.

Ikväll har jag varit och laddat batterierna med mina goda vänner.

Vi satt länge, samtalade, skrattade och delade liv i några timmar. Vi råkar alla vara hemma med barn för tillfället så därför kändes alldeles extra fint att få komma bort hemifrån för ett tag.

Det är märkligt hur något så enkelt som att sitta på en restaurang i några timmar kan vara så berikande, så energigivande.

Jag är så tacksam för dessa människor i mitt liv som är verkliga laddstolpar, för att nu dra denna batterimetafor till sin yttersta spets.

Bästa ni, tack för att ni finns och är!

Min goda vän Maja och jag med mat i munnen skickligt dolt av graciösa Mona-Lisa leenden. Foto: Sofia Lindqvist.

Drömmer om det jag har

Jag försöker hitta en jämvikt.

För jag upplever att jag ständigt blickar framåt, planerar nästa projekt, drömmer om nästa steg, längtar efter nästa kapitel.

Samtidigt
är jag oerhört tillfreds med livet just nu.

Tacksam för familj, vänner, jobb, hem, träning och välmående. Livet är härligt att leva och trots att det ibland blåser till eller känns motigt så är det allt bra ljuvligt ändå.

Så jag försöker hitta en balans mellan att vara tacksam och njuta av det som är nu, och ändå unna mig själv att tänka framåt, drömma om det som kan komma.

Böcker och denna tjej. Bland det bästa som finns.

Dessa tankar har jag gått med under de senaste veckorna, och så läser jag en så fin text av den bästa – Tomas Sjödin.

Han skriver om hur tankeexperimentet “vad skulle du göra om du hade ett år kvar att leva” ofta leder till att människan väljer att prioritera det man redan har. Många skulle gå ner i arbetstid och umgås med familj och vänner mer. Fokusera på goda samtal, god mat och med enkla medel leva det goda livet.

Kontentan av hans text är att vi drömmer om det vi redan har.

Och så upplever jag det nu: jag drömmer om det jag redan har.

För det är jag så tacksam och känner mig oerhört priviligerad.

Husregel nummer ett

Om vi har några husregler i familjen Svenlin så är åtminstone detta en av dem. Kanske en av de viktigaste:

Det är inte tungt.

Det låter som en hemskt tråkig regel, eller kanske inte som en regel överhuvudtaget, men låt mig utveckla.

I all enkelhet handlar det om att släppa lathet och frasen “jag orkar inte”, detta tänkande som åtminstone jag alldeles för ofta hänfaller mig åt, och byta ut det mot ett “jamen det ska väl gå”.

I april hade vi en period när vi på totalt tio nätter sov på fyra olika ställen men bara en natt hemma i egen säng. Det var minst sagt intensivt och visst stretchade det på oss alla men med inställningen “det är inte tungt” så gick det bra.

Väldigt bra, faktiskt.

Utmaningen med denna regel är att veta skillnad på lathet och trötthet.

Latheten, tänker jag, är i stil med Phoebe från Friends som säger “I wish I could but I don’t want to”. En trötthet däremot bör högaktas och behandlas med rum och vila.

För visst är mycket för mycket ibland, och visst behöver jag ibland dagar när det faktiskt får vara för tungt och dagar då jag måste få säga att jag inte orkar. Det behöver vi väl alla.

Men den tröttheten är ändå något helt annat än den vardagliga “nä jag orkar inte, det är för tungt”.

När nu jag och Samuel tillsammans har kommit överens om denna husregel har vi också gett varandra tillåtelse att med kärlek hänvisa till regeln när vi upplever att den ena eller båda av oss tycks falla för lathetens tröghet.

Det är karaktärsdanande och utvecklande att utöva denna husregel för den brukar oftast enbart resultera i goda ting: nya möten, spännande samtal, ett öppet hem, stärkta relationer och en övning i generositet för att nämna några exempel.

Långsamt, långsamt, ett “det är inte tungt”-steg i taget bygger vi ett liv som går i den riktning som vi vill, som är i linje med våra grundvärderingar.

Vad är väl bättre än det, så säg?

Vårdledighetens guldkorn

Fredag är parkjumppadagar för mig och mina co-moms.

Ifjol höstas inledde vi en härlig (om än av meteorologiska orsaker kortvarig) tradition att ha morgonjumppa i en park här nära oss om fredagförmiddagarna.

En fantastisk start på dagen.

De yngre barnen vagnsover i något hörn av parken. De äldre barnen leker mer eller mindre självständigt tillsammans i sandlådan, i linbanan eller i klätterställningarna.

Vi har med våra jumppamattor, några minibands, ibland några hantlar eller kettlebells och framförallt: fika. För när vi har färdigjumppat kör vi en kaffepaus och mellis på det.

Foto från förra hösten, nu är det betydligt soligare och vårigare väder! Fångat av Sofia Lindqvist.

Vårdledighet är kanske inte en tid av frodande ekonomi. Det är på inget sätt en lugn och avkopplande tid i livet men visst är det allt bra fint ändå.

Dessa parkjumppafredagar är en höjdpunkt i vardagen: en vårdledighetens guldkorn!

Lite för mycket

De som känner mig vet att jag älskar att ha projekt på gång.

Jag känner mig aldrig så levande som när jag får nysta i olika trådar, skapa nya kontaktnätverk och starta upp nya, spännande projekt.

Den senaste månaden har varit en enda projekt- och program-månad.

Jag jobbade heltid på mitt avhandlingsprojekt, vi fick corona, vi firade påsk, vi firade Molly, vi var på resa till Umeå och däremellan hade jag bokklubb, författarsamtal, styrelsemöten och what not.

Jag som älskar att ha projekt på gång kände att det var på snudd för galet tempo där i ett skede.

Men nu har det lugnat ner sig.

Nu är min kalender istället fyllda med mindre viktiga punkter som “tvätta spisfläkten” och “handla vårblommor” och “tvätta fönstren”.

Och det är kanske grejen med att vara frilansare (om jag nu kan kallas det?): det går verkligen i vågor.

Mars och april var en väldigt vågig och händelserik period. Nu är maj väldigt lugn innan sommarens spelningar kör igång igen.

Skönt med omväxling.

Foto: Sofia Lindqvist

På god fot

På sistone har det blivit väldigt tydligt för mig att en drivande egenskap jag har är att vara på god fot med andra.

Det blev tydligt när jag gjorde en övning där målet var att ringa in vilka mina grundvärderingar är och hur dessa påverkar mitt beteende och de val jag gör.

Det blev tydligt när jag har ställts situationer där jag upplever att jag vill vara lojal åt flera personer samtidigt och att denna lojalitet försätter mig i en prekär, nästan omöjlig sits.

Det blev tydligt när jag av andra har fått höra att jag är vänlig och kommer väl överens med de flesta.

Och jag måste säga att till skillnad från många av mina andra egenskaper som jag stundvis kämpar med att till fullo acceptera, är detta att sträva efter att alltid vara på god fot med andra en egenskap som jag faktiskt gillar.

Visst kan det innebära att jag ibland inte uttalar mig i sakfrågor om jag upplever att det är på bekostnad av relationen, och visst kan det innebära att jag ibland ger lite mer av min tid, min ork och mig själv än vad jag egentligen borde.

Men i grund och botten är det en god och fin egenskap att sträva efter att vara på god fot med andra, tycker jag.

Världen – särskilt vissa mäktiga män– kan behöva lite mer av detta tänk just nu. Söka mer fredlighet, sträva efter att komma överens och vara på god fot med andra människor och länder framom att dominera, få sista ordet och vinna.

Med mina syskon

Ibland slår det mig hur oerhört fint det är.

Att få spela i samma band och uppträda tillsammans med sina syskon.

Det finns nästan bara fördelar med att spela med sina syskon. Låt mig räkna upp några:

• Vi tänker oftast lika i saker och ting

• Vi är synkroniserade och samspelta för vi har spelat och sjungit ihop hela livet

• Vi är inte rädda att uttrycka våra åsikter för varandra

• Vi har orsak att träffas regelbundet för att öva (och kan i samma veva äta lunch eller ta en kopp kaffe och prata om livet i största allmänhet)

• Vi har ofta naturliga tillfällen då vi träffas och kan passa på att öva då (högtider och helger)

• Vi befinner oss ofta på samma plats på grund av vårt släktskap

• Vi har en hel massa insider skämt och kan ofta kommunicera med varandra på subtila sätt

Den enda tänkbara nackdelen är att vi delar vissa personliga egenskaper som inte alla gånger är väldigt positiva och det präglar oss även som band. Men skavanker och “utvecklingsmöjligheter” hör väl till människovarandet.

I helgen fick vi i The Haralds uppträda tillsammans. Det var första gången på länge som hela bandet var samlat eftersom Ebba som bor i Umeå inte alltid har möjlighet att komma över.

Det var kort och gott urkul.

Jag älskar att spela i band med mina syskon!

Foto: Svensk-Österbottniska Samfundet