Det är mors dag idag och jag reflekterar över tid.
För visst har konceptet tid fått en helt annan betydelse sen jag blev mamma för lite mer än ett år sedan.
Till en början, när M var baby och sov under merparten av dygnet, var tid ännu odramatiskt oförändrat.
Nu är situationen en helt annan, vilket var förväntat men det har ändå förvånat mig.
Jag vet att jag har precis lika mycket tid som förut och precis lika mycket tid som alla andra, men vad jag gör av den tiden är mer avgörande idag än vad det var för ett år sedan.
Och jag har kämpat en hel del med hur jag förhåller mig till fenomenet tid: jag tampas med en känsla av att den bara rinner iväg, att jag jobbar mot den, att jag aldrig har tillräckligt av den.
Men jag börjar så småningom söka mig mot en acceptans. Jag börjar anamma faktumet att livet just nu ser ut som det gör.
Och istället för att kämpa och streta och vara missnöjd med tiden försöker jag omfamna den. Njuta av att se M växa upp och lära sig saker och ting.
Och samtidigt njuta av de små stunder av egentid, träningstid, lästid jag får.
De senare stunderna är kanske inte lika många eller långa som förut, men jag vet att också denna tid i livet är hastigt övergående.
Och innerst inne, på något plan, är jag medveten om att jag någon gång i framtiden också kommer att längta tillbaka till denna tid just nu.
Tid är så väldigt relativt, eller åtminstone situationsbundet, och det blir bara jobbigt att kämpa emot den.
Så nu övar jag mig i acceptans. Jag övar mig i att omfamna tiden.
Jag tänker att det är bäst att ta vara på den tid jag får istället för att längta efter den tid som inte är.
Promenad, träning eller löpning utomhus med en ljudbok i öronen är min allra bästa grej just nu. Tre flugor på samma smäll liksom!
