mitt i livet

T j u g o h u n d r a a r t o n

Nyårsafton.

Jag ville skriva ett summerande och sammanfattande inlägg över året som har gått. Men eftersom en kronologisk redogörelse lätt blir för lång och långtråkig valde jag att skapa en egen blogglista för att fånga det viktigaste som har hänt under året. Bilder får ni också, från vinter, vår, sommar och höst.

Det blir inte mer bloggigt än så här.
Då kör vi.

Tre saker jag är stolt över

Jag lyckades bli filosofiemagister, sköta ett heltidsjobb och komma in på doktorandutbildningen under samma vår. Det är jag oerhört stolt över trots att det stundvis var omåttligt jobbigt att balansera ett heltidsjobb, ett deltidsjobb och en magisteravhandling med pressad deadline på samma gång.

Usch, det gör jag inte gärna om. Men hej — jag klarade det!

Mina mest använda ord och -uttryck under året

Rimligtvis, i mitt anletes svett, tusan, bökigt, bejaka och vila.

Året 2018 beskrivet med en mening.

Skulle jag beskriva året 2018 med en mening och tre centrala ord vore det:

ett jämntjockt och stabilt vuxenår.

Det var en fullspäckad vår och en ännu mer fullspäckad höst och en programfylld semester däremellan — därav ordet jämntjockt. Ändå har jag haft lyckan att ha en stabil inkomst, regelbunden motion, inga förändringar i mina nära relationer, mitt boende eller i min hälsa, alltså har året varit stabilt.

Över huvud taget har jag stigit in helhjärtat i arbetslivet, börjat tycka om starka ostar, oliver och märkliga maträtter som blinier och rom vilket betyder att jag har erövrat vuxenheten på riktigt.

Den viktigaste insikten under året som gått

(Varför ställer jag så svåra frågor åt mig själv!?)

Jag vill säga att den viktigaste insikten som jag har gjort under året tillfaller huvudkategorin gränser. Gränser i mental, fysisk, kulturell, religiös och geografisk mening.

Jag har lärt mig en hel del om mina egna gränser, börjat förstå mig på andras gränser, fått uppleva vad som händer när två människor med två olika gränser möts och har också vågat stretcha mina egna gränser.

Det här gjorde jag, som jag aldrig gjort förut

Supertråkig jag som bara pratar om jobb och studier, men onekligen dyker ju tankar som påbörja forskarutbildning, delta i vetenskapliga konferenser och skriva artiklar upp. Men hur tråkigt är det väl inte att endast läsa jobb.

Här kommer alltså lite alternativa sanningar (som fortfarande är sanna): hade min första betalda semester, åt sushi, besökte Pafos, skaffade ett riktigt gymkort, lärde mig vad dagtraktamente betyder, såg Gudfadern-filmerna, lärde mig mitt första snowboard-trick och söndrade min telefon och dator.

Den bästa boken jag har läst under året

Jonas Hassen Khemiri (2018) Pappaklausulen. Helt klart. Läs min recension här.

Det här är mina planer inför år 2019

Egentligen har jag inga storartade planer utan siktar på ännu ett stabilt vuxenår. Om det förra var jämntjockt önskar jag att det här också blir ett jämnt år, men helst jämtunnt år. Det blir väl mest jobb, lite spelningar, bloggande, läsande, motionerande, några resor men mest hemmaplan.

Må det bli ett fint år. För mig.

För dig.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En liten julhälsning

Att jag har tagit jullov är uppenbart med tanke på min sega blogguppdatering. 

Jag tänkte först att jag borde förklara, försvara och be om ursäkt. Men egentligen är jag bara glad om jag inte har min vanliga bloggstatistik under de här juldagarna.

Jag kanske är den världshistoriens enda bloggaren som någonsin har önskat att läsarna inte ska kika in som vanligt. Må så vara.

För egentligen är det precis som det ska vara då; att du är upptagen med att umgås, njuta, vila. Att du har fullt upp med att se dina nära och kära, verkligen se dem. Att du varken har tid eller lust att sitta vid en skärm. Jag hoppas det är så.

Efter de här juldagarna ska jag förstås återgå till sedvanligt bloggande. Jag lovar.

Men tills dess önskar jag er frid, en fridfull jul.

Bild från julen 2017. Foto: Ebba Åström

Bild från julen 2017. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jullovar att ta det lugnt

Jag har blivit med jullov. Officiellt och allt.

Till skillnad från mitt sommarlovs stora misstag, att med makt trycka in så mycket program som möjligt, har jag jullovat mig själv att riktigt på riktigt ta det lugnt.

Statusuppdatering: det är sjukt svårt och jag är otroligt dålig på det.

Sett från den ljusa sidan kan ju konstateras att jag tycker om mitt jobb så mycket, att det är svårt att vara ojobbat. Sett från den mörkare sidan vet jag, att för att orka med en lång vårtermin måste jag släppa tankarna på jobb och göra annat.

Men det är klart att det tar tid att skifta sättet att tänka.

Mindsetet (om ni tillåter ett fult svengelskt begrepp) måste helt enkelt få tid att byta. Det är svårt att gå från go go go till no no no.

Men jag försöker kurera det med god litteratur, sliskiga filmer, solskenspromenader, kvällsglögg och levande ljus.

Det fungerar rätt så bra,
ändå.

44CFE237-A837-4EAB-A71D-B4DB49552D8F.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bubblan som sprack

Hur många gånger?

Hur många gånger har jag slutit ögonen, dolt rördhetstårarna och bara suckat av glädje över att jag får göra det jag gör?

Att jag få vara delaktig i ett unikt och kreativt projekt som ger utlopp för alla mina intressen samtidigt? Inte bara mina forskningsintressen utan också mina fritidsintressen! Samtidigt!

Ursäkta överanvändningen av utrops- och frågetecken men hur kan jag annars förmedla mitt chockartade tillstånd av akut lycka över mitt arbete?

Hela hösten har jag varit härligt invaggad i en intensiv musikalbubbla. Bubblan sprack, det gör den dessvärre alltid, förr eller senare, och jag och mina kolleger är tvungna att hitta fotfästet i den “vanliga världen igen”. Och jag kan inte låta bli att sakna pälsrock, rampljus och gangbattle.

Att jag får vara med och skapa historia med ett härligt gäng är en arbetsförmån som inte fanns skrivet på mitt arbetskontrakt. Men likväl är det där. I allra högsta grad.

Tänk det!

IMG_5318.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den mörkaste tiden

Det här mörkret har verkligen bitit på mig i år.

Jag har varit sen med att erkänna det för mig själv men nu gör jag det.

I ärlighetens namn tänker jag faktiskt inte så mycket på mörkret, så där på ett medvetet plan, men något inom mig tänker alltid “jahapp det var den dagen” då solen går ner klockan femton. Femton!!!

Men jag tror inte att tanken är att man ska orka gå på som en ångvält under den här tiden.

Naturen och djuren förstår ju att varva ner; träden har fällt sina löv för länge sedan, djuren äter upp sig, klär sig varmt eller går och lägger sig. Varför, varför, varför tror jag att jag ska orka lika mycket som under vårens mest hoppfulla soldagar?

Foto: Ebba Åström. Såklart.

Foto: Ebba Åström. Såklart.

Det här har blev jag alldeles särskilt medveten om i höst när jag reste till Boston. Alla häpnade när jag berättade om mörkret i Finland. De kunde inte för sitt liv förstå hur vi överlever den här tiden.

Vi blir lätt hemmablinda, och hemmablindhet kan vara av ondo när den innebär att vi skapar föreställningar om oss själva och världen som inte nödvändigtvis är verklighetsförankrade.

Jag tror att vi under den här månaden med gott samvete får göra som ekorren: klä oss varmt, hamstra mat och ta det lite chill (?).

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En stilla stund på jorden

Jag stänger av allt surr och stök.

Lägger telefonen på ljudlös. Stänger av TV:n, datorn. Låter tystnaden landa. Och precis som den alltid gör börjar den berätta, tystnaden. Det är alltid och enbart i tystnaden efter en impulsfylld dag som tystnaden hörs bäst.

Och idag, berättar tystnaden om hur människan till stor del finns till för andra. Hur vi människor ställer upp för andra människor. Vi sköter hushåll, kanske en familj, vi ställer upp på jobbet, i hobbyerna, i organisationer och föreningar.

Människan räcker till för så många.
Det är bra, det är fint — ja, jag uppmuntrar till generositet och hjälpsamhet.

Men också det här kan ibland bli för mycket. Som en vän en gång sade: “Det är som att breda ut sig själv som smör på en alldeles för stor smörgås”.

***

Om allt det här berättar tystnaden. Och i den här talande tystnaden, hör jag också, att just här, just nu, behöver jag inte räcka till för någon annan än mig själv.

Jag får bara njuta av en talande tystnad, och en stilla stund på jorden.

Om en talande tystnad i söndags.

Om en talande tystnad i söndags.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tills jag fann dig

Jag är en människa som lätt fascineras av sådant som fascinerar mig.

Och grejen är att det mesta kan fascinera mig.

Så när jag lärde mig något nytt under skoltiden, eller fick sitta på spännande föreläsningar under studietiden kunde jag drabbas av akut fascination och gå omkring och vilja lära mig allt om ett fenomen.

Ibland, men inte alls ofta, hittade jag någon annan som delade samma fascination med mig. Men i ärlighetens namn hittade jag aldrig riktigt någon som var funtad på samma sätt som jag.

Tills jag hittade forskningen.

Och nu är jag omringad av människor som kan blir exalterade av de mest synnerliga, specifika och sakerna som mannen och kvinnan på gatan inte tänker på dagligen.

Så hej: om du är nyfiken och älskar att grotta ner dig i allehanda ting — välkommen till forskningsbranschen!

Och häftiga nya ställen får man uppleva också.

Och häftiga nya ställen får man uppleva också.

Och god mat får man också!

Och god mat får man också!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En bloggares livstecken

Nej jag har inte gått vilse i Boston eller förätit mig på Dunkin Donuts. Jag har bara haft en förkylning deluxe med alla tänkbara tillägg, och varit golvad, däckad T.K.O-stil sedan jag kom hem i söndags.

Men eftersom det är mest i hela världen tråkigt att höra om människors sjukande och krämpor lämnar vi saken därhän. Jag kan bara säga att det här är mest sjuk vad jag har varit i vuxen ålder. Bör tilläggas att jag nästan aldrig är sjuk och när jag är det är det ett lindrigt, nästan fånigt, ont i halsen och 50% täppt i näsan.

Nåväl. Nog om det.

IMG_5013.jpg

Boston då!

Boston var toppen! Jag blev fullkomligen förälskad! I stället, alltså. Och jag vet garanterat att jag kommer att åka tillbaka. Det är sådant man vet när man blivit förälskad (fortfarande, i stället).

Människor har frågat av mig vad jag egentligen gjorde där och svaret är väl: lite allt möjligt. Jag bekantade mig med två intressanta projekt, gjorde en intervju med vår samarbetspartner, träffade lärare, fick insyn i hur de jobbar i projekten, åt god mat, upplevde staden, fördjupade gamla och erhöll många nya bekantskaper och njöt njöt njöt.

Det är gott att vara hemma och jag känner mig rik på nya erfarenheter och upplevelser. Boston vill jag rekommendera till vemhelst som är nyfiken och vill uppleva något nytt. Det är en varm stad med en lång historia (ni har säkert hört om Boston Tea Party?) som har något att erbjuda för alla, kan jag lova.

D2FB487A-410D-4D49-BAF3-3ADF46E8D6A0.jpg
IMG_5029.jpg
IMG_E5007.jpg
IMG_E5011.jpg
IMG_5005.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Insikt i det egna

Ibland behöver man lägga ögonen på något nytt för att få syn på det gamla.

Inte i bemärkelsen glo på andra män för att inse hur bra den egna mannen är, utan jag rör mig snarare i en kontext av kultur och beteende. Jag rapporterar live från Boston Massachusetts, och jag vågar säga att jag har blivit lite förälskad i den här staden.

Det är välkänt att amerikaner är oerhört snälla, trevliga och artiga. Jag känner många amerikaner och de är alla underbara. Så jag kan säga att den här stereotypen absolut inte är någon myt. Eller åtminstone en myt med modifikation. Nå jag är ju forskare, så låt mig understryka mitt påstående med evidens:

Igår hade jag en av mina kaotiska morgnar någonsin. Jag spräckte byxorna, tappade rösten och låste ut mig ur badrummet på samma morgon. Allt det här löste sig på något sätt. Gällande byxorna hade jag ett par extra, rösten blev bara värre men gällande badrummet! Badrummet löstes på ett sätt som aldrig skulle äga rum i Finland.

Inte bara att de fixade rummet under dagen. De lämnade två chokladstänger och en lapp på mitt rum. En räkning, tänkte jag. Nehej du! En lapp som sa tack för att du hjälper oss att förbättra vår service och som erbjöd mig en gratis, ugnsvarm chocolate chip cookie från receptionen.

Som va!?

Jag är van med den orubbliga principen: ställer du till det får du, om inte stryk åtminstone, skäll och skam. Jag blev i princip tackad för att krångla. Tack för att du låste ut dig!

Jag älskar mitt Finland, jag älskar mitt finska folk. Men jag tror vi kan ta efter, om än bara lite lite, av våra amerikanska vänner. Jag menar, vi har i alla fall inget att förlora på att vara tillmötesgående och vänliga lite oftare.

fötter-blogg.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

In transit

(… heter en bra bok av Hannele Mikaela Taivassalo. Den tycker jag att ni kan läsa!)

Jag är på resande fot. Och jag fullkomligen stortrivs med det.

Särskilt med att resa ensam. Särskilt om tidsramarna är stora och luftiga. Särskilt när det finns mycket tid till att iaktta, jobba i lugn och ro, läsa skönlitteratur (alternativt intetsägande flygplanstidskrifter) och dricka överbetalda cappucinon.

Jag tycker om att resa för det är så kravlöst på ett sätt. Här är jag nu, fast på flygplatsen, helt oförmögen att göra en hel del av punkterna på min ständigt växande att göra lista. Men fullt förmögen att göra helt andra punkter på min lista.

Så vad gör jag, nu då jag ändå har så luftiga tidsramar? Jo, jag sörplar i mig översöta cappucinon och läser Bara lite till av Heidi Hakala (HUR bra!?) och fascinerat iakttar jag människorna runtom mig.

Det är häftigt och kravlöst att vara i rörelse, in transit, och redan nästa inlägg kommer att komma från en helt annan plats.

WhatsApp Image 2018-10-24 at 14.22.47.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.