Mera chill

Det är alltid häftigt att vara gravid och att förbereda sig för förlossning och tiden med en nyfödd baby.

Men förstås är det väldigt annorlunda andra gången jämfört med den första. Vissa saker är annorlunda helt enkelt för att omständigheterna är det, andra saker är annorlunda på grund av att jag vet mer om vad en förlossning och babytid innebär. Och ytterligare vissa saker är annorlunda för att jag tänker eller har planerat hantera dem annorlunda.

Här tänkte jag delge några exempel:

Jag är mycket mer chill inför förlossningen
Jag var aldrig rädd inför eller under förlossningen med Molly. Men jag förberedde mig minutiöst på olika sätt (vilket troligtvis underlättade hela förlossningsförloppet). Den här gången förbereder jag mig absolut, men eftersom jag har en positiv och stärkande förlossningserfarenhet bakom mig tar jag det med mera ro.

Jag planerar att ge mig mera nåd under postpartum-tiden.
Med Molly var jag på benen från dag ett och började med lååånga (alldeles för långa) power walks med vagnen när jag var drygt 3 veckor postpartum (helt idiotiskt med tanke på att jag hade behövt vila). Jag började också träna rätt hårt väldigt tidigt och det var förstås skönt men jag tog ut mig lite för mycket. Den här gången hoppas jag att jag kan unna mig själv att ta det lugnt under fjärde trimestern och under nyföddtiden.

Mera bebisgos!
Jag hade förstås fått höra att det är viktigt med hudkontakt och närhet under babytiden, men i efterhand vet jag att jag var ivrig med att hålla på med mina “projekt” och vara i gång. Jag har i alla fall planerat att ta det mer lugnt och helt enkelt ligga och gosa mer den här gången. Jag hoppas jag har ro att göra det.

Lägre trösklar
Redan nu under graviditeten har jag märkt att jag har fått sänka på en hel del trösklar och be om hjälp oftare. Jag hoppas att jag även under fjärde trimestern förstår att hålla mina trösklar lågt nere. Med Molly ville jag verkligen bjuda hem folk och visa upp vår älskade dotter men jag var noll chill med att låta folk ta med något i matväg och hjälpa till utan gick in i mitt värdinne-mode hundra procent. Mindre städning, färre projekt, mer anspråkslös bjudning under denna fjärde trimester tänker jag.

Trenden överlag går mycket i tonerna chilla mer för helt ärligt vet jag inte hur jag orkade vara så på gång och så aktiv med allt jag höll på med parallellt när jag var en nybliven förstagångsmamma (jag gick kurser i statistik och skickade in min första artikel när Molly var två veckor gammal).

Jag hoppas att jag den här gången hittar en balans mellan projekt och “njuta av babytiden” (ett uttryck som i och för sig inte är helt oproblematiskt med tanke på den enorma omställning en baby innebär med eventuellt sömnbrist, vaknätter, hormoner osv.)

Har du upplevt liknande? Är detta aktuellt för dig? Hur tänker du med att få första respektive andra/trejde/ente barnet?

Hittills har jag inte varit jättebra på att ta det chill. Här 60 minuters partyspelning dagen innan jag blev mammaledig. Men nu går det bättre, faktiskt. Foto: Ida Rebers

Resan som blev av!

Det har varit tyst här sen jag skrev om hur hoppfull jag var inför möjligheten att komma iväg på en tumisresa med Samuel.

Men missta inte min tystnad för besvikelse för JA – vi kom oss iväg på vår mycket efterlängtade getaway!

Strejken avblåstes, Molly blev frisk och vi har fortfarande hållits friska efter resan.

Och resan då: det var hur kul som helst.

Inte alls en resa i avdelningen “vila och avkoppling” utan snarare en programspäckad helg med många intryck och upplevelser (och skoskav, foglossning och trötta fötter men det var en bisak).

Vi åt gott, upplevde Själarnas ö på Svenska teatern (drabbande! gripande!), gick på stan, spårvagnade, besökte kusin med familj, såg Avatar 2 på bio (hjärtkramande! gråtframkallande! hänförande!) och fick umgås bara vi två.

Det var helt underbart.

Nu, ännu två dagar efter hemkomsten, är jag mör och trött. Men det kanske man får vara i tredje trimestern så där överlag.

Nu till avdelningen ”random tankar som slog mig under resan”:

• Det här var precis en sådan resa som vi behövde! Vi är riktigt bra på att ta vara på gemensamma stunder av djupa samtal och kontakt i vardagen men att uppleva något nytt tillsammans har vi sällan möjlighet till

• Vi är så tacksamma för våra familjer! Lyxen att vårt barn har många famnar och hem som hon välkomnas i är guld.

• Vi är inga storstadsmänniskor. I härlig österbottnisk anda blev vi halvstressade av att passa lokaltrafikens tidtabeller och av att se människor människor människor överallt. Vi trivs i vårt lugna, stilla Böle.

• Det var gripande att på ett konkret sätt genom teater ta del av hur kvinnor och (ibland godtyckligt) psykiskt sjuka har blivit behandlade genom historien. Gränsen mellan frisk och sjuk är allt annat än tydlig och svartvit, och detta skildrades så talande på Själarnas ö.

• 3D-bio är fortfarande en grej! För inte alla länge sedan funderade jag och Sam över huruvida 3D gladögon på bio fortfarande är en grej. Det visade sig att det är det. Till först var vi obekvämt ovana, men med tiden märkte vi knappt av de otroligt fula glasögonen. Avatar 2 var definitivt en film att uppleva på bio (och med 3D glasögon).

Det här inlägget kändes väldigt bloggigt - jag får nästan liten 2008-vibes!

Mitt lagom

Välkommen till mitt livs största utmaning: att hitta mitt lagom – den där perfekta balansen mellan program och vila.

Jag är en allt eller inget person som å ena sidan älskar att ha många järn i elden: att starta upp nya projekt och vara aktiv i olika sammanhang är något av det bästa jag vet.

Samtidigt kan jag bli omåttligt irriterad över mig själv över att ha för många saker på gång, över att “aldrig ha en ledig kväll”. Över huvud taget är jag extremt dålig på att säga nej till evenemang och det förargar mig ibland.

Jag föreställer mig att mitt lagom är en härlig mittpunkt där jag är förnöjd med tillvaron, och inte ständigt tänker att det vore bättre om jag hade mer av X eller mindre av Y.

Den här problematiken har jag tampats med i många år och det som jag tror att jag har lärt mig är:

1) “Lagom” är en myt – gräset kommer alltid vara grönare någon annanstans
2) Ännu viktigare än att hitta mitt lagom kanske är att försöka hitta min förnöjsamhet i det tillstånd av icke-lagom som är mitt liv

Och kanske jag på det sättet når en slags förnöjsamhet?

Existera på bilder

Med graviditeten med Molly fotade jag magbilder varje vecka.

Men de var bilder som jag tog för min egen del, mycket hud och lite tyg mest för att se hur babyn utvecklas och magen växer.

Jag har egentligen väldigt få bilder på mig och kulan där jag har olika outfits på. Och det är lite synd.

Så under denna graviditet försöker jag bli bättre på att fotografera mig mera. Med olika utstyrslar och kläder.

För jag vill minnas hur det var att vara gravid, vilka kläder jag använde, hur stor min mage såg ut i vissa klädesplagg. Hur stor min mage var under en viss tidpunkt under graviditeten.

Så jag tänker mycket på det där med att existera på bilder. Att finnas dokumenterad någonstans.

Vad kraftfullt det är, ändå. Viktigt.

Gårdagens magbild, vecka 26 and growing!

"Det där andra"

Drygt två veckor in i fastetiden och som tidigare nämnt periodfastar vi från skärmar hos oss.

Så nu är det kanske är möjligt att uttala mig om hur det går, och om jag har funnit vad “det där andra” (som händer när jag inte är på skärmar) är eller har blivit för något.

Och faktiskt, “det där andra” som jag gör och får till stånds eller som händer när jag inte är på skärmar om kvällarna är bland annat läsning.

Jag har läst så, så, många bra böcker under fastetiden. Häng med på mitt bokinstagramkonto för mer inspiration och insyn.

Jag har pratat med min man. Och mer än bara veckoplanering av logistik, födointag och såna vardagliga grejer. Nej vi har bland annat pratat framtid och föräldraskap men även bara umgåtts och haft roligt tillsammans!

Jag har pratat med vänner. Jag har tränat (för första gången sen hösten p.g.a. graviditet och sjukdom).

Jag har också nått nya insikter om mig själv som kanske är lite smärtsamma men som är nödvändiga att komma upp till ytan för att behandlas.

Så det är inte alls tokigt, att lämna bort skärmarna ibland.

Tempo

Jo tack, det känns av – att jag är gravid i vecka 25.

Framför allt med tanke på att jag har en ett-snart-tvååring att springa efter om eftermiddagarna, och sällan har ro att bara ligga på ta det lugnt på soffan.

Som bäst är jag sportlovsledig med Molly och vi är ute en hel del i det omväxlande, men hittills rätt härliga vintervädret.

Och det händer både en och två gånger att jag får sakta ner på tempot när jag drar Molly i pulkan för att jag blir för andfådd.

Det händer både en och två gånger att jag på grund av ligamentsmärtor får tvinga mig själv att gå upp för mördarbacken med yttepyttefjutte steg.

Det händer både fem och tio gånger att jag på grund av denna arma foglossning får tänka på att flytta tyngdpunkten neråt och gå med löjligt böjda knän när jag rör mig på vår gård som fläckvis skulle duga som hockeyplan.

Förändringen är kroppslig och påtaglig men min hjärna har inte hunnit med.

Min kropp är väldigt tydlig med när jag ska ta det lugnt och visst förstår jag att lyssna, men det är så svårt är att göra den här omställningen i hjärnan!

Bäst vore det ju förstås om jag på förhand skulle förebygga alla dessa smärtor och röra mig på ett vettigt sätt så att jag inte behöver ligga ner varje kväll medan fogarna knakar och magen spänner.

Men min hjärna har inte hängt med – föga förvånande kanske med tanke på att denna kroppsliga förändring bara inleddes för några månader sedan, och först för någon månad sen blev så här kännbar (okej, fast första trimestern var inget man skämtar med, men det var på ett annat sätt!)

Så detta är en vänlig påminnelse till mig själv, och eventuellt andra preggos out there: dra ner på tempot lite!

För att orka

Med min förra graviditet blev jag sjukskriven i drygt vecka 29.

Orsakerna till sjukskrivningen var många, men en stor bidragande orsak var att jag hade planerat att 1) ta mig igenom en svår kurs i kvantitativa metoder, 2) undervisa en kurs och 3) skriva och skicka in tre artiklar parallellt inom 3 månaders tid.

Allt det låter sig säkert göras…
Om man gjord av stål
och om man inte är gravid
(och inte sover, och har smärtsam foglossning, och har föräldrar som ligger i skilsmässa samtidigt).

Jag mäktade i alla fall inte med allt det samtidigt.

Jag blev sjukskriven. Det behövdes och det blev bättre.

Den här gången tänker jag att det är bättre att jag omstrukturerar mina resurser så att jag orkar jobba ända till början av maj när jag officiellt blir ledig.

Det är förstås en mängd faktorer i en graviditet som jag verkligen inte kan påverka hur mycket jag än vill (t.ex. biologiska och anatomiska förändringar), men det jag kan påverka är bland annat min egen ork.

Jag försöker tänka hållbart: kanske jobba lite kortare dagar, kanske ta en tupplur om jag jobbar hemma. För hellre jobbar jag lite mindre än vanligt under veckans alla dagar, än att köra slut på mig på tre hellånga arbetsdagar.

Hellre orkar jag jobba – om än i en lite långsammare takt än vanligt – fram till maj, än att jag kör på som förut och inte orkar längre än fram till typ påsk.

Det är svårt ibland att tillåta mig att ta det lite lugnare, sakta ner på tempot och inte tänka på allt jag borde och måste hinna/orka/producera.

Men samtidigt vet jag att det är det enda hållbara sättet att leva på just nu.

Så jag har ändrat om lite i mitt liv för att orka ända till maj. Och för att orka även efter det.

Den andra graviditeten

Jag är nu mer än halvvägs in i graviditeten.

Eftersom det är min andra graviditet tänkte jag plita ner några tankar om skillnaderna och likheterna mellan den första och den nuvarande graviditeten.

Annorlunda första-trimester-illamående. Med Molly hade jag ett morgonillamående som gick över när jag kastade upp. Med denna graviditet var illamåendet något jag led av under loppet av hela dagar: jag kunde inte få i mig annat än klementiner och TUC-kex och trots att jag kastade upp var det inte lika frekvent. Denna graviditet har jag även haft bättre hy och en mage som är lägre ner än med Molly (och vi ska ju få en pojke så det är kanske inte så konstigt?)

Icke-befintligt immunförsvar. Det här är kanske det symtom jag har lidit mest av under hela graviditeten. Vår ettåring drar förstås hem en hel del dagisbobbor och jag suger åt mig av dem som en värre igel. Jag är sjuk en gång i månaden och det är ingen fröjd.

Mindre googlande. Åh ni skulle bara veta hur mycket jag googlade under första graviditeten. “Valfri fras + gravid” hörde till den vanligaste sökkombinationen. Just nu har jag i stort sett endast googlat vilka mediciner och lindring mot förkylning som är OK som gravid och lite gällande magsmärtor.

Mer chill. Överlag förhåller jag mig mycket mer avslappnat till den här graviditeten än med den förra. Jag tänker att graviditeten ju sköter sig själv och jag koncentrerar mig mer på att försöka orka jobba, ta tid för att vila och vara med vår ettåring.

Mindre träning. Med Molly var jag väldigt aktiv och tränade på gym 2-3 gånger i veckan under hela graviditeten. Just nu ser mitt läge verkligen inte ut så. Det beror delvis på att jag är sjuk så ofta och har långa återhämtningsperioder mellan förkylningarna, men också på att det förstås ställer mer krav och planering på att hitta tid för träning när vi redan har ett barn hemma. Men jo jag medger – inte en jättebra utveckling!

Mindre koll på veckorna. Trots att jag har en del gravid-appar har jag inte stenkoll på mina veckor och dagar på samma sätt som under första graviditeten. Jag sade faktiskt helt fel vecka + dag åt läkaren på ett läkarbesök, och märkte det inte förrän flera dagar senare…

Mer stolt över min kropp. Gravid med Molly tyckte jag det var lite besvärande att få en mage och över huvud taget en förändrad kropp. Den här gången tycker jag snarare att det är fint och något jag med stolthet visar upp!

Det här är några centrala skillnader, men många likheter finns förstås! Här är det som är likt mellan den första och andra graviditeten:

Magbildstraditionen. När jag var gravid med Molly tog jag en magbild varje söndag och det gör jag även nu – jag har inte missat en enda vecka sen vecka 9!

Sömnproblem. Med båda graviditeterna hade jag jobbig sömnproblem särskilt under första trimestern. Vaknade på småtimmarna och kunde inte för mitt liv somna om. Urjobbigt men lyckligtvis övergående.

Tupplursbehovet. Lyckligtvis har jag ett jobb som går fint att sköta hemifrån för mitt tupplursbehov är enormt och helt oberoende av hur väl jag har sovit natten innan.

Glädjen och spänningen. Ja, visst är det annorlunda att vänta barn och veta vad det innebär och känna till de olika delmålen längs vägen men ÄNDÅ är det förstås otroligt roligt och spännande även denna gång!

Så spännande att vi ska få en lillebror i huset!

Mina vänner

Denna vändag (som det i Finlandssvensk folkmun heter) tänker jag på mina vänner.

Vänner som jag har, vänner som jag någon gång hade, vänner som blev kvar och vänner med vilka kontakten rann ut i sanden med tiden.

Jag tänker på mina vänner som är nära (och då menar jag alldeles löjligt nära för vi pratar om samma radhus, samma backe, samma stadsdel), men också de som bor längre bort, i Karleby, Umeå, Helsingfors, Kalajoki, Jakobstad och på andra orter.

Jag tänker på de vänner som jag växte upp med. Jag tänker på våra långsamma promenader – med alldeles för många avvikningar – hem från skolan, jag tänker på födelsedagskalas med klasskompisar, på rastlek och cap the flag med en hel byskola. Vilken lycka att jag fick ha så många vänner i så många olika åldrar.

Och när jag tänker på de här vännerna som jag växte upp med är jag fram för allt tacksam över att jag fick vara barn med dem – att de gav mig levnadsrum att vara det utforskande, sökande, trevande, levnadsglada jag och att jag inte behövde vara något annat.

Jag är tacksam över hur mycket jag har fjantat mig med mina barndomsvänner – hur mycket vi har hittat på bus och lek och låtit fantasin flöda fritt utan hämningar. Tack för att ni stod ut med mitt prepubertala identitetssökande som tog sig i uttryck i i ett ständigt experimenterande med hårfärg och stil (skatergirl, countrygal, militärstil osv.). Tack för att ni inte dömde.

Vilka BEBISAR vi är här! På vår Stockholmsresa år 2017

Jag tänker på de vänner som jag umgicks tätt med i mina ungdomsår: mitt fotbollslag, mina danskompisar, mina nya klasskompisar i åk 7–9 och vänner från församlingen.

Trots att tonårstiden för mig personligen var rätt stabil (för jag tog som sagt ut alla mina pubertala svängningar i åk 5-6) så är väl tonårstiden för alla en stormig tid. Man ska gå i en skola med flera hundra elever och samtidigt som man har en instabil och trevande identitet (UGH vad jobbigt det var att vara tonåring!)

Tack till er, mina tonårsvänner, för att jag fick dela hjärta och smärta med er.

Tack för våra många oskyldiga, nattliga äventyr. Tack för att vi fick dela en väldigt skyddad tonårstid och för att ni var ett tryggt sammanhang att hitta sig själv i. Tack för att ni lärde mig så mycket om sårbarhet, kommunikation och att hålla fötterna på jorden fastän huvudet svävade i det blå.

Jag tänker på de vänner som jag har fått under studietiden: genom studier, föreningar och dansgrupper.

Och jag tänker på de många vänner som jag har fått i vuxen ålder genom jobb, musik, bokkärleken, församling och hobbyer – tänk att det aldrig är för sent att hitta nya vänner!

Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på det kompigsgäng med rötter i Karleby som jag har fått vara del av egentligen hela mitt liv.

Vi träffas inte särskilt ofta för vi är geografiskt utspridda i världen, men alltid en eller två gånger om året hinner vi träffas allihopa (och vi börjar vara många!)

Det är underbart att ha människor som har följt med en under så många år och som känner till så många saker om ens förflutna så att man inte behöver reda ut hela ens liv förrän man bli begriplig för en annan.

Jag är också tacksam för den cellgrupp som jag träffar varannan vecka. Det är en rikedom att ha ett nätverk med stödjande, bedjande kvinnor till vilken jag kan vända mig närhelst livet krisar.

Go’ vänner, ingen nämnd och ingen glömd, jag är tacksam för varenda en av er! ♥

Några av de vänner som jag umgås mest med här i Vasa. ♥

Jag fortsätter skriva

Jag var nyfiken på hur jag hade det, vad jag tänkte på och hur jag mådde när jag var lika långt i graviditeten med Molly som jag är nu med baby nr. 2.

Så jag gick till mitt bloggarkiv och fann vad jag sökte efter.

Trots att jag är allt annat än regelbunden i mina uppdateringar är det ändå en sällsynt skatt att ha dokumenterat mina “livsbetraktelser” (som jag envisas med att kalla dem) i denna blogg.

För det är så mycket jag hinner glömma.
Så många detaljer som jag tappar längs vägen

Men lyckligtvis har jag denna blogg där jag dokumenterar en del av allt det.

Och lyckligtvis kan jag återkomma till mina inlägg efter ett tag.

Så jag fortsätter skriva. Inte alltid regelbundet men ändå lite envetet.

Den ger sig inte, den här blogglusten!

Foto: Sofia Ylimäki Photography