Jo tack, det känns av – att jag är gravid i vecka 25.
Framför allt med tanke på att jag har en ett-snart-tvååring att springa efter om eftermiddagarna, och sällan har ro att bara ligga på ta det lugnt på soffan.
Som bäst är jag sportlovsledig med Molly och vi är ute en hel del i det omväxlande, men hittills rätt härliga vintervädret.
Och det händer både en och två gånger att jag får sakta ner på tempot när jag drar Molly i pulkan för att jag blir för andfådd.
Det händer både en och två gånger att jag på grund av ligamentsmärtor får tvinga mig själv att gå upp för mördarbacken med yttepyttefjutte steg.
Det händer både fem och tio gånger att jag på grund av denna arma foglossning får tänka på att flytta tyngdpunkten neråt och gå med löjligt böjda knän när jag rör mig på vår gård som fläckvis skulle duga som hockeyplan.
Förändringen är kroppslig och påtaglig men min hjärna har inte hunnit med.
Min kropp är väldigt tydlig med när jag ska ta det lugnt och visst förstår jag att lyssna, men det är så svårt är att göra den här omställningen i hjärnan!
Bäst vore det ju förstås om jag på förhand skulle förebygga alla dessa smärtor och röra mig på ett vettigt sätt så att jag inte behöver ligga ner varje kväll medan fogarna knakar och magen spänner.
Men min hjärna har inte hängt med – föga förvånande kanske med tanke på att denna kroppsliga förändring bara inleddes för några månader sedan, och först för någon månad sen blev så här kännbar (okej, fast första trimestern var inget man skämtar med, men det var på ett annat sätt!)
Så detta är en vänlig påminnelse till mig själv, och eventuellt andra preggos out there: dra ner på tempot lite!
