Varför jag delar mina läsupplevelser

Jag tycker att ni kan inleda er helg med att läsa den här superintressanta artikeln om litteraturpplevelser i sociala medier i Svenska Yle.

Artikeln lyfter alltså upp hur litteratur och läsning idag inte alls är en lika enslig upplevelse som den kanske var förut, för idag delar läsare bilder på bokomslag och läsupplevelser på instagram och andra sociala medier.

När jag läste den här spännande artikeln började jag fundera på min relation mellan litteratur och sociala medier. Jag känner definitivt igen mig i det som Hanna Ylöstalo säger, att publicerandet av läsandet ibland är på bekostnad av det faktiska läsandet. Ironiskt nog.

Ni vet ju det, att jag ofta skriver om böcker på min blogg, och mitt instagramflöde svämmar över av bokbilder (helst i kombination med kaffe).

Och orsakerna till att jag gärna och ofta delar med mig av mina läsupplevelser på sociala medier är för att jag väldigt gärna vill uppmuntra till läsning. Om jag lyckas inspirera en enda människa till att vilja plocka upp en bok, läsa något helt nytt eller utmana sitt läsande känner jag att jag har lyckats.

En annan orsak till att jag delar mina läsupplevelser är också för att jag vill höra om någon annan har läst samma bok. Jag vill höra respons och åsikter och analyser.

Jag själv blir inspirerad av att se böcker i mitt flöde — och min förhoppning är att just du inspireras av mitt!

Läst på sistone: närstudier av människans psyke

Sedan jag började med min “läst på sistone”-serie, har jag haft det regelbundna nöjet att söka efter oväntade likheter mellan olika böcker. Det är lite av en guilty pleasure numera, och jag tycker att jag lyckades väl med att hitta en gemensam nämnare, nämligen närstudier av människans psyke, med mina senast tre lästa:

Johanna Boholm (2013) Bygdebok

Visst är det härligt att läsa litteratur skrivna av bekanta, lokala förmågor. Den här berättelsen skulle jag nästan vilja läsa som en novell. Orsaken till det är att istället för en tydlig, kronologisk narrativ är det framför allt känslan som är kärnan. Den är en liten och nätt bok som jag med nöje har försjunkit mig i.

I centrum ligger två systrar och deras gemensamma uppgift att skriva en bygdebok. I boken kretsar också “en mor en moster” och en pappa som är lika flyktig som han i Alfons Åberg.

Det är ett fantasieggande verk. Och jag gillar att frågetecknen är många även efter att ha läst, men känslan som boken förmedlar är vass.

Britta Nygård & Monica Haga (2018) Färdas Fälas

Det här är en bok med ett innehåll i flera genrer, samtliga kretsande kring teman Identitet och tvålänningsskap. Nygård och Haga har båda flyttat från Österbotten till Sverige och i den här boken samlar de sina tankar kring hur det är att leva med den här känslan av tvålänningskap (som för övrigt var ett helt nytt, fantastiskt ord, för mig).

Trots att jag har få, närmare inga, personliga erfarenheter av tvålänningskap hör jag rösterna av många av mina emigrerade vänner genljuda i den här boken. Och jag gillar hur trasmattan återkommer i boken, som symbol för hur människan vävs samman av olika trådar, det tyckte jag var en allmängiltigt princip som också jag som enlänning kunde ta till mig.

Speciellt läsvärd för den som lever som en tvålänning!

Sara Ehnholm Hielm (2018) Och hjärtat, det var mitt

Av alla böcker som jag har velat läsa låååångsamt är det här nummer ett. Det är ett så mångfacetterat språk, det är hänsynslöst utelämnande och det är en bok som snabbt fylls med mina små post it-lappar på vackert formulerade ställen som jag vill skriva in i min bok med bevingande ord.

En mängd av essäerna utgick från andra författarskap och litterära verk, och jag måste medge att det var lite tråkigt att läsa de här eftersom jag inte kände till alla från förut. Å andra sidan fick jag mycket nya lästips, och det är ju alltid ett plus!

Läst på sistone: skratt och allvar

Lite smått och gott av vad jag har läst på sistone. Precis som alltid: inga spoilers!

JONAS JONASSON (2018) HUNDRAETTÅRINGEN SOM TÄNKTE ATT HAN TÄNKTE FÖR MYCKET

Det var härligt att träffa allas vår älskade Allan Karlsson som högt ovetande lyckas ställa till det igen.

Medan Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann handlar om historia är det här ett humoristiskt men ändå sannolikt samtids- eller till och med framtidsscenario.

Det som jag gillade mest i Hundraåringen — Allans dråplighet men likväl genomgående oskyldighet — återfinns i den här efterföljaren. Det är överdrivet, precis som en fars ska vara, men handlingen känns ändå trovärdig. Om det då beror på att Allan Karlsson verkar vara världens mest turdrabbade person, eller om det beror på de många verkliga personerna som figurerar i berättelsen, vet jag däremot inte.

Om du gillade Hundraåringen tror jag definitivt att du kommer att gilla del två!

TED FORSSTRÖM & KAJ KORKE-AHO (2018) #ZOO! HJÄRTATTACK

Det här är den typ av roman som jag har saknat i hela min ungdom. Lyckligt lottade är de unga (och vuxna!) som nu får ta del av #ZOO-böckerna!

Jag storgillar de många olika elementen i böckerna, särskilt de återkommande TOPP 3-rutorna. Det är alltså väldigt stimulerande och varierande läsning. Efter att ha läst den första #ZOO-boken önskade jag mer djup och inte bara ytskrap i svåra frågor, och det tyckte jag att jag såg mer av i den här andra boken. Bravo Ted och Kaj!

Och jag skrattar. Mycket, ofta och hejdlöst. Passar såväl unga och vuxna!

RAFAEL DONNER (2018) MÄNNISKAN ÄR ETT KÄNSLIGT DJUR

Till en mer seriösare avdelning. 

Rafaels Donner debut är strålande.

I somras lyssnade jag på hans sommarprat (lysande, för övrigt) där jag ömsom förargades, ömsom grubblade och ömsom torkade smygtårar. Den som har lyssnat på sommarpratet känner igen en del av det han tog upp där i den här essäsamlingen.

Donner tar upp och behandlar teman som manlighet, tro och svaghet och kombinerar det privata och allmänna; eller snarare — han gör det privata offentligt. Han är öppen, rak och går orädd in på de mest tabubelagda teman i vår samtid.

Förutom att jag har hyser milda aversioner mot ettordsrubriker gillar jag Donners essäsamling enormt. Det här är, precis som essäsamlingar brukar, en bok jag vill läsa lite i taget — med andra ord det som jag brukar kalla kaffelektyr.

Läs den! 

Läst på sistone: bäst i höst!

Vilken härlig litteraturhöst det har varit. Jag känner mig alldeles bortskämd när jag plockar upp bok efter bok och varenda av dem fullkomligen levererar!

En bok har däremot stuckit ut alldeles extra, så låt mig nu få presentera min solklara favorit i höst:

Jonas Hassen Khemiri (2018) Pappaklausulen

Den här boken skulle jag vilja kalla en relationsroman. Men den är det på ett icke-klyschigt och inte tråkigt återberättande sätt. Språket är enkelt och lättillgängligt, men ändå skärpt och träffande. Den handlar om relationer. I olika konstellationer.

I fokus ligger relationen mellan en far och hans två vuxna barn; en son och en dotter. Fadern är cynisk och konspiratorisk och höjer sin dotter till skyarna medan han ser på sonen som lite av ett misslyckande. Sonen igen har ett enormt bekräftelsebehov och vill ha ett diplom för varje grej han gör felfritt; pappans bekräftelse är det yttersta priset han jagar. Dottern har svårt att våga hänge sig i sin nuvarande förhållande (som enligt henne inte är en förhållande) och tycks vara omedveten om pappans ojämlika förhållningssätt till sina två barn.

Det blir minsann lite av ett triangeldrama.

Fascinerande nog, förkommer inga personnamn i boken. Fadern omtalas som “en far som är en farfar”, sonen som “en son som är en far” och dottern som “en dotter som är en mor”. Det kan tyckas svårbegripligt, men Khemiris skickliga sätt att byta ton och röst i texten, beroende på vem som fokaliseras, gör det lätt att hänga med de skiftande perspektiven. Khemiri går utan ansträngning från att berätta ur en sexårig flickas och en sextioårig mans perspektiv. Lika övertygande och träffsäkert varje gång.

Det enda jag hade blev besviken på i romanen, var det sättet på vilket faderns relation till sonen skrevs fram. Jag kände mig lite underskattad som läsare när det dåliga förhållandet måste skrivas fram övertydligt så att det nästan gick till överdrift. Jag hade hellre föredragit att fadern med mer subtila medel och implicita signaler hade uppvisat sin besvikelse till sonen.

Men i övrigt är det en strålande roman. Khemiri blir bara bättre för varje bok. Ge den här mannen ett nobelpris någon (men inte i år, helst, tack!).

Frånvaron av personnamn gör berättelsen allmänmänskligt. Det handlar om en far och hans två barn ja, men ytterst handlar det om dig, om mig, om människan själv.

Är det här det bästa jag har läst i höst? Ja
Är det här bland det bästa jag har läst någonsin? Svar ja.

Läst på sistone: mystisk litteratur

Det blir lite mystisk stämning här på bloggen nu när jag presenterar tre av mina senast lästa böcker. Två av dem är mystiska på riktigt, den tredje är inte alls mystisk per se, men förblev som ett mysterium för mig i alla fall.

Jag har som princip att fotografera alla mina lästa böcker mot vår vita vardagsrumsvägg. Nu har jag emellertid slarvat lite så en gemensam faktor för alla de här böckerna är att de är fotograferade via min iPad, fastän jag har läst dem som fysiska böcker.

Nåväl, här kommer de:

Mia Franck (2018) Bombträdgården

Den här romanen hade alla grundförutsättningar för att vara utmärkt i min värld. Den handlar om finlandssvenska Lissu som endast åtta år gammal evakueras från krigshärjade Finland till idylliska Småland i Sverige. Här försöker hon anpassa sig till ett helt annorlunda liv än det hon har vuxit upp med i Finland, och hon förundras över hur saker och ting samtidigt kan vara lika men ändå så olika.

Bombträdgåren innehåller en del mystiska inslag i och med att Lissu kan se människors “rätta ansikte”, alltså hon ser människors själ avspeglat i deras ansikten, vilket var något jag tyckte om och gärna hade läst mer om.

Jag vet inte varför men av någon anledning föll den här romanen lite platt för mig. Jag undrar om det kan ha att göra med att jag hade svårt att placera den på en skala ungdomslitteratur-vuxenlitteratur (och kanske den är lite crossover till sin natur, vilket jag överlag brukar gilla) eller om det beror på att jag inte alls tyckte om formatet på själva boken, alltså måtten och materialet.

Men om du vill läsa om finska krigsbarn kanske du gillar den!

Kaj Korkea-aho (2009) Se till mig som liten är

P i n s a m t att jag läser den här först nu. Det här är en bok som jag har läst mycket om, och har hört andra människor prata så mycket om, att jag under en lång tid har levt i illusionen att jag faktiskt har läst den här. Nå så har fallet inte varit. Fram till nu.

Kasper, 23 år, är huvudpersonen i den här romanen. Kasper jobbar på korvfabriken i stan och är tillsammans med Lina. De två kämpar för att överleva kontrollerande och religiösa föräldrar, frestelser och skam.

Berättelsen är skickligt uppbyggd samtidigt i ett nu och i ett då, vilket ger läsaren en förförståelse för det nu som ständigt driver berättelsen framåt. Det är på många sätt en mörk roman, och den röda tråden i form av det återkommande röda ljusskenet är särskilt otäckt eftersom jag utanför mitt vardagsrumsfönster ser en stor radiomast som avger ett kusligt rött sken.

Jag gillar att Korkea-aho ofta har drag av mystik i sina romaner — det ger verkligen en extra krydda i läsningen. Jag har läst samtliga av Korkea-ahos senare böcker vilka samtliga har en en hög kvalitet. Jag anser ändå att standarden på den här debuten också är hög, fastän det är nästan tio år sedan den kom ut. Läs den, om ni inte har gjort det!

Mara Lee (2018) Kärleken och Hatet

Den här diktsamligen snubblade jag över i biblioteket och faktiskt var det pärmbilden i samklang med titeln som fångade mig. Boken beskrivs av förlaget som en lyrisk undersökning och det är på många sätt en lämplig term för att beskriva vad det är frågan om.

Det är rasande intellektuellt. Jag erkänner att jag inte har koll på alla utläggningar om grammatik och filosofi. Högt och lågt blandas om vartannat samtidigt som jag blir lätt förvirrad över de många genrerna som inrymmer denna samling. Hur förhåller man sig till en samling som förvirrar och förvånar och som inte går att greppa vid första läsning?

Kanske med fascination och förskräckelse i en märklig men ändå skön blandning. Jag vill dela med mig av verkets vackraste:

Ur Kärleken och hatet av Mara Lee (2018)

Bokrecension: Stefan Ahnhem ”Motiv X”

✖ tack till bokförlaget forum för recensionsexemplaret ✖

Regn och rusk råder, och vad är väl bättre än att gosa ner sig bland filtar med en bra bok? Och inte vilken bok som helst — en rykande färsk deckare såklart!

Jag har nyligen läst Stefan Ahnhems fjärde bok i serien om Fabian Risk: Motiv X. Den är alldeles pinfärsk och kommer ut till försäljning nu i september.

Ett tärningskast vittnar om att någon kommer att dö. En flyktingpojke från Syrien försvinner och hittas brutalt mördad. Samtidigt börjar andra märkliga händelser med rasistiska undertoner äga rum i Helsingborg. Fabian Risk och kollegorna på Helsingborgspolisen är alltså mer än sysselsatta.

Familjen Risk försöker hitta balansen igen efter att mattan rycktes under fötterna på dem, i samband med den dramatiska upplösningen i “Aderton grader minus”. Huvudpersonen Fabian Risk kämpar med att finna en jämvikt mellan det privata och det offentliga; och just däri ligger en del av grundproblematiken som lyfts upp i boken: finns det en gräns mellan det privata och det offentliga?

Precis som i de tidigare böckerna är det en nästan filmisk gestaltning som genomsyrar verket. Det är inte bara de sinnrika beskrivningarna och de rikliga, obehagliga detaljerna som gör att läsningen blir visuell, utan också — och kanske framför allt — Ahnhems fenomenala taktkänsla och sinne för tempo. Läsningen blir påtaglig och nästan varje kapitel avslutas på ett sätt som får mig, nej, tvingar mig till att fortsätta läsa. Jag kan bara inte låta bli.

Det rika persongalleriet är fyllt av spännande personligheter, men jag hade gärna sett att karaktärerna varit ännu mer nyanserade och runda. Trots att den här boken avslöjar lite mer om vem Fabian Risk är under den hårdhudade polisfasaden hade jag önskat lära känna honom lite mer.

Boken går in i en relevant dialog med samtiden då rasism, främlingsfientlighet och politik är centrala teman i boken. Att riksdagsvalet i Sverige bara ägde rum för någon vecka sedan, och att sverigedemokraterna har figurerat i många rubriker i den verkliga världen, gör det nästan absurt att läsa om Jimmie Åkesson i Fabian Risks värld. Det var en oväntad men välkommen överraskning. Boken är med andra ord uttalat politisk men ändå inte en moralpredikan.

Det är definitivt detaljerna och tempot som är bokens styrkor. Det är framför allt de här aspekterna som gör att jag fortfarande kan hålla fast vid orden, som jag uttryckte när jag läste Ahnhem för första gången 2014: “Det här är den skickligaste deckarförfattaren jag har läst”.

Efter läsningen upplevde jag däremot en tomhet. Dels den typiska livet-efter-boken-tomheten som var väntad. Men också en tomhet eller kanske paffhet till följd av att en del frågor fortfarande förblev obesvarade. Men jag är vid gott mod. En femte bok utkommer hösten 2019!

Det här är en bok som passar för en läsare som vill ha medryckande sträckläsning och som tål otäcka beskrivningar och mardrömsframkallande scenarion. Till skillnad från några tryckfel, sammanskrivningar och satsradningar var det en bok lätt att sjunka ner i, svår att lägga ifrån sig.

Och för den här boken, precis som för samtliga Ahnhems böcker, får jag komma med en varning: du kommer att strunta i att duscha, äta och sova så länge du läser den här. Så välj tidpunkten för att läsa den här med omsorg, för när du väl har plockat upp den är den fastklistrad i dig.

Läst på sistone: annat än skönlitteratur

Ett litet hej från bokmalen.

Här läses det i rimlig takt och på sistone har jag fokuserat på att läsa annat än skönlitteratur; mest för att variation är uppfriskande (vaihtelu virkistää som jag skulle säga på finska). Men inte bara därför, utan också för att jag har fått lägga händerna på tre olika nyutkomna litterära verk i olika genrer.

Jag har alltså läst en novellsamling av Peter Sandström, en diktsamling av Heidi von Wright och en självbiografi av Hyenseo Lee, samtliga utgivna på svenska 2018. Mer om de här böckerna nedan.

PETER SANDSTRÖM (2018) MAMMA NOVEMBER

Det här är en novellsamling som dröjer kvar länge, länge efter läsningen. Samlingen har underrubiken “Åtta betraktelser” som väl beskriver vad det är frågan om. Det är noveller om livet i stort. Om tid, längtan, barn och barndom, om saknad, förlust och döden. Det är alltså en samling i vilka alla känslor och livsskeden inrymmer.

Jag måste säga: det här är min favorit av Sandström hittills, särskilt novellen Ur var rörande läsning. Vilket vasst öga Sandström har för omgivningen! Jag skulle nästan vilja ge novellsamlingen underrubriken “Åtta iakttagelser” — för jag ser det som Sandströms verkliga styrka: att iaktta och beskriva omvärlden samt huvudkaraktärens känslor och betingelser.

Bilden är suddig för att mina armar var så trötta efter ett bodypump pass och jag förmådde inte hålla boken (eller kameran) stilla. Jag skämtar inte. Och det är inte för att jag tränade så hårt utan för att jag saknar något som heter biceps.

HEIDI VON WRIGHT (2018) MELLANBLAD

Nästan var och varannan dikt i den här samlingen skrev jag ner i mitt häfte med ord värda att bevinga. För det är i sanning en talande diktsamling. Precis som pärmen avslöjar är naturen ett närvarande element och ett genomgående tema genom samlingen, men så är också människans förhållande till livet, tiden och varandra. von Wright har förmågan att övertyga med förrädiskt enkla, men samtidigt oerhört välformulerade fraser

när det inte längre finns något att säga
börja om

- Heidi von Wright (2018)

HYEONSEO LEE (2015/2018) FLICKAN MED SJU NAMN:
Min flykt från nordkorea

Jag har länge tänkt läsa på om Nordkorea. Ett land som fascinerar och skrämmer i lika hög grad. Den här boken råkade finnas i stadsbiblioteket och den följde med hem.

Jag medger att jag aldrig har förstått mig på människor som helst läser biografier eller böcker om verkliga händelser. Inte för att människors livsöden eller historia inte intresserar mig. Men för att jag tycker att ett redogörande av händelseförlopp ofta är på bekostnad av den stilistiska utformingen. Språket, alltså.

Så också med den här självbiografin.

Men jag måste ständigt påminna mig om att det här inte är fiktion utan det här är verkliga människor, riktiga händelser. Och i ljuset av det är det en berättelser värd och viktig att bli hörd och uppmärksammad. Vi kan inte blunda för vad som pågår.

Men som litteratur hade jag önskat lite mer, det finns potential till så mycket mer. Men vill du läsa om Nordkorea och människors livsvillkor i landet — utan att det är alldeles för brutalt porträtterat för den känsliga läsaren — kan du läsa den här.

Läst på sistone: nordisk litteratur

Höstmånaderna för mig är bokslukarmånader. Jag älskar det flyt jag har i min läsning just nu och hoppas att den håller i sig länge länge.

På sistone har jag läst det här:

Håkan Nesser Eugen Kallmanns Ögon. 

Den smått underliga titeln till trots är det här fängslande läsning.

Det handlar om Leon som flyttar till en liten stad i norra Sverige för att börja jobba som lärare i svenska och litteratur vid en högstadieskola. Tjänsten blev ledig eftersom den tidigare läraren, Eugen Kallmann, hade gått bort.

Omständigheterna kring Kallmanns död är däremot väldigt mystiska, och både Leon och invånare i staden är tveksamma till att han dog en naturlig död. I Eugen Kallmanns gamla skrivbord hittas hans omsorgsfullt skrivna dagböcker med många gåtor, och samtidigt får studerande och elever märkliga, främlingsfientliga hotbrev.

Ja ni hör ju. Jag fascineras över hur skickligt beskrivningarna av både miljö, människor och händelseförlopp bidrar till en kuslig stämning, där jag som läsare inte vet vem jag ska våga lita på. Det här är en sträckläsningsbok som passar utmärkt nu när kvällarna blir mörkare och hösten står runt knuten. Den är ändå inte alls rå eller brutal, och passar alltså också för den mer känsliga läsaren.

Tidigare har jag endast läst Levande och Döda  i Winsford av Håkan Nesser, och den är minst lika bra som den här (passar också för känsliga läsare). Läs läs!

Karin Erlandsson Pojken

Det här är uppföljaren till boken Missdåd och i den får vi följa hur det går för familjen som blir kvar efter en mammas tragiska bortgång.

Handlingen utspelar sig i en österbottnisk småstad på 90-talet, och hela berättelsen trappas upp konstant, men ändå så segt, att jag som läsare sitter på nålar i väntan på när det ska kulminera. Snöstormen som kapar av stadens kontakt till omvärlden skapar en beklämmande känsla av att vara inlåst, vilket förstås bidrar till obehaget.

Det är en mörk berättelse om att leva i efterdyningarna av en stor förlust av en älskad människa. I verkliga livet är den berättelsen stark nog i sig. I litteraturvärlden lämnar berättelsen ändå lite att önska, då jag hade gärna velat ha lite mera tuggmotstånd och stoff att bita i.

Anne Swärd Vera

Berättelsen börjar med ett bröllop. Sjuttonåriga Sandrine gifter sig med den mycket äldre läkaren Ivan, men alla bröllopsgäster har en vag aning om att allting inte står rätt till med paret. Vem är Sandrine egentligen? Varifrån kommer hon och varför gifter hon sig med Ivan?

Händelserna i boken utspelar sig före, under och efter andra världskriget och dramatiska vändningar sker både på det global-politiska som på det personliga planet i karaktärerna. Om du gillar historiska böcker är det här en som passar dig.

Det här är en bok som gör sig bäst sträckläst. Det är en vacker bok både till innehåll och omslag. Jag kan rekommendera!

Karin Erlandsson Hela Himlen Stormar

Den här boken är helt annorlunda än boken av samma författare som nämndes tidigare. Det här är en samling texter, skrivna av Erlandsson, som delvis är publicerade i andra forum från tidigare. Kan vi kalla dem krönikor? Kanske reflektionstexter?

Det handlar om livet, om tro, vardag och tillhörighet. Det handlar om förlust, längtan och känslan av att hitta mening i det vardagsgrå.  

Det är en helt annan Erlandsson som hörs i den här boken än i hennes övriga, och det är ju inte särskilt konstigt på grund av att genren är en helt annan. Det är en bok som jag ofta har läst under kaffepauserna, just på grund av de korta tankeväckande texterna. Det är också en bok som lämnar en lång eftersmak.

Vill du ha behaglig, stilistiskt skön och tankeväckande läsning ska du läsa den här! 

TÄVLING: vinn presentkort till Gros bokhandel

** Inlägget i stolt samarbete med Gros bokhandel **

Hipp hipp hurra!

Min blogg fyller ett år idag och för att fira bloggens födelsedag
har jag äran att få ordna min allra första bloggtävling!

UPDATE: Tävlingen är avslutad den lyckliga vinnaren har kontaktats personligen!

Tack till alla ni som deltog, vilka många boktips ni delade med er!
 Hoppas ni kikar in här igen!

I hjärtat av Vasa finns en härlig affär med långa anor (vi talar 1860-tal!). En affär fylld med böcker och vackra ting från golv till tak. Affären heter Gros. Utöver att bokhandeln säljer aktuell internationell litteratur har Gros specialiserat sig på finlandssvensk och lokal litteratur, en nisch som jag ser som lika viktig som unik.

Men inte bara det.

I affären finns också ett flertal hyllor fyllda med sällskapsspel. Jag är riktigt speltokig och har framför allt en förkärlek för frågesporter av både knasig och seriös natur. Jag vågar påstå att Gros har Svenskfinlands bästa och bredaste utbud på svenska spel. En guldgruva för oss svenskspråkiga finländare!

Utöver det här har Gros pappersprodukter såsom häften, kalendrar och affischer. I bokhandeln säljer de också gymnasieböcker, unika vintage inredningsartiklar och vackra kort.

Med andra ord är det här en affär man älskar att strosa i samtidigt som det är en utsökt affär för att hitta gåvor i — både åt andra och sig själv.

Och nu får jag lotta ut ett presentkort (värde 35 euro) till den här härliga bokhandeln!

Gör så här för att delta i tävlingen:

Vinn ett presentkort till Bokhandeln Gros (värde: 35 euro)

1) Gilla och följ Gros på Facebook
2) Kommentera det här blogginlägget med att svara på frågan: Vilken bok läser du för tillfället? eller Vilken bok har du senast läst? så vet jag att du deltar i tävlingen.

Kom ihåg att ange din e-postadress i samband med kommentaren, så kan jag kontakta dig om du vinner.

Du kan delta i tävlingen fram till tisdagen den 4 september klockan 17:59. Vinnaren dras tisdagen den 4 september klockan 18:00 och meddelas därefter personligen per e-post!

Lycka till!

OBS! Det går absolut att delta fastän du inte bor i Vasa
— jag hjälper dig med att hitta produkt och leverera!

En sväng via mitt bibliotek

"Jag ska bara hämta en bok" tänkte jag.
Naivt.

Att jag tänker så, och faktiskt tror att jag kan leva upp till det, är ungefär lika sannolikt som att tro att ett barn med en godisskål framför sig skulle lyda de vuxnas order om att bara ta en godis. Vi alla vet att så fort de vuxna har stängt dörren har barnen kastat sig över skålen, och skålen blir tömd. I alla fall mer än på en godis.

Ja, jag erkänner: jag är sämst på att endast plocka med mig en bok när jag besöker bibban. Men av alla mina dåliga egenskaper är kanske det här ändå på den bättre sidan. Min bästa sämsta egenskap.

Vad plockade jag med mig då?

Jo det blev två böcker av Karin Erlandsson, den ena Pojken som är (en mig veterligen relativt fristående) efterföljare till pusseldeckaren Missdåd. Den här har jag sett fram emot att lägga händerna på ända sedan den kom ut i mars i år.

Den andra boken av Erlandsson heter Hela himlen stormar och är reflekterande texter om tro och kärlek i en vardagsnära miljö. 

Jag läser väldigt sällan biografier. Och under en lång tid hade jag till och med svårt för att läsa om mörka och dystra människoöden. Men med tiden har jag utvecklat en sund distans som gör det möjligt för mig att läsa om livets avigsidor och samhällets orättvisor utan att gå under i medlidande. Därför vågade jag låna hem Flickan med sju namn: min flykt från Nordkorea av Hyeonseo Lee och David John.

Den sista boken som jag hade reserverat och nu fick låna hem är Vera av Anne Swärd. Den här ligger högt på listorna i svenska Akademibokhandeln, och fastän jag ställer mig lite kritiskt till topplistor så väckte den här romanen mitt intresse. Den lär handla om en ung kvinna som har flytt till Sverige år 1945, med ett mörkt förflutet bakom sig och livet framför sig. Eller?

Nåväl, det här är mina senaste bibliotekslån. Jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta tänderna (nej fy vad äckligt med tanke på hur många händer som har gjort, vem vet vad, med de här böckerna!) i de här godingarna!

Och förstås. Jag återkommer förstås med bokrecensionerna!