Det jag vill skriva om

Det är mycket som snurrar i mina tankar den här tisdagen.

Det enda sättet för mig att reda ut mina tankar på är att skriva av mig.

Men när tankarna susar förbi så snabbt som de gör idag hinner jag inte börja nysta upp, analysera och dra kopplingar som jag älskar att göra. Jag hinner bara skriva ned några lösryckta, oklara tankar.

Så här:

Vår statsminister avgår och regeringen föll. Det är den största nyheten på alla nyhetssajter och den berör mig inte nämnvärt.

PISA 2018-resultaten publicerades idag. Överlag går Finlands resultat i läsande, matematikande och vetenskapande stadigt nedåt, ändå skyltar vi med att vi hänger kvar i toppen. Mest oroväckande var att vi har den största könsskillnaden av alla länder då det kommer till läsning:

flickor läser betydligt bättre och mer än pojkar.

I anslutning till det vill jag skriva om könsnormer, mansideal, humorgruppen KAJ som underbar motvikt. Jag vill skriva om vikten av att ha läsande förebilder; att någon modellerar och visar exempel.

Samtidigt är jag alltjämt kritisk mot själva mätinstrumentet: det ger en väldigt snäv bild av elevernas mångsidiga kompetens och vilka livskunskaper som krävs i det 21:a århundradet.

Jag vill också skriva om God Jul Vasa — projektet som samlar in julklappar till barn och unga i mindre bemedlade familjer i Vasatrakten.

Jag vill skriva om hur gripen jag blev av barnens önskningar, hur rörd jag blir över hela projektet. Jag vill skriva om utanförskap, inklusion och skam. Vikten av tillhörighet och kraften i det lilla.

Men allt är för nära inpå ännu. Det snurrar för fort och det jag vill skriva om idag förmår jag inte skriva om.

Istället skriver jag om vad jag vill skriva om. He får räck.

Allt den inrymmer

Jag har inte varit här på sistone.

Jag har inte hunnit vara här för jag har nämligen varit på teater och på konsert. Båda två premiärer och båda två fantastiskt bra och medryckande men ungefär där slutar likheterna.

Den första, Bomullsängeln på Wasa Teater var gripande, drabbande, kanske lite sömnvarning för den som inte i första taget rycks med i karaktärsutveckling och handlingsförlopp (inte alltså jag som satt och höll andan, snyftade och smygtorkade tårar i två och en halv timme i sträck).

Den andra, KAJs 10-årskonsert, var glammigt, oerhört välproducerat och proffsigt. Jag har varit som i extas hela kvällen och sjunger Tacohej på repeat.

Som ni hör. Två totalt motsatta konstformer, kontexter.

Men de båda tillsammans lyckas inrymma livets komponenter: sorg och bedrövelse, fest och tacohej.

Konst inrymmer hela livet. Va e väl bäter än he.

En gång då jag fick vara med och inrymma livet. Bild från min tid i fantastiska dansskolan KDC i Åbo.

Jag är i alla fall igång

Jag är en projektmänniska.

Jag blir aldrig så mycket eld och lågor som när jag kommer på något nytt projekt att dra igång. Och med projekt menar jag allt från att rensa garderoben till att lära mig allt om Antikens filosofer. Det behöver alltså inte vara storartade eller dyra projekt.

Och nu har jag börjat skriva.

På en bok som jag längelänge har velat skriva.

Ännu är jag i förelskelsefasen och tycker det är fantastiskt lätt och roligt. Olika idéer till mitt skrivande dyker upp i tid och otid och jag kan inte undgå att känna en skön känsla av flow.

Jag vet att den här fasen kommer att gå över, jag vet att skrivande är långsamma (plågsamma) processer och att jag med mina många andra projekt knappast kommer att kunna lägga ner så mycket helhjärtad tid på det här som jag skulle vilja.

Jag vet också att jag inte har så diger erfarenhet av skönlitterärt skrivande från förut, att jag har en hel del att lära mig.

Men jag älskar att jag vågar. Att jag lite naivt och ständigt optimistiskt än en gång har kastat mig ut i något nytt, häftigt utan att veta vart det bär av.

För det finns så många som vill men inte vågar. Eller som vill men inte hinner. Som vill men tänker “sen när …” innan de tar tag i saken.

Triggervarning för överoptimist här men: carpe dajm! tänker jag och börjar på nu.

För jag litar på min förmåga att inte bara starta upp projekt utan också slutföra det jag har påbörjat. Sen om det tar fem, tio, femton år innan jag är klar får tiden utvisa, men jag är i alla fall igång!

Ska bara fixa till halsduken först… Foto: Ebba Åström

Samtidigt, en annan del av världen

I ett förflutet låg jag vid en pool, hällde i mig Fanta Lemon och läste skönlitteratur dagarna lång.

Nu möter mig en annan vardagsverklighet och jag erkänner att jag har acklimatiseringssvårigheter.

Men vad vore guldkanterna om inte själva porträttet som ramas in är en vardagsvanligverklighet. Och jag kan alltid trösta mig med fina minnen och många bilder.

Såhär kan det nämligen se ut samtidigt i en helt annan del av världen.

Málaga mötte topplaget Cádiz. Oerhört mäktig stämning och spännande match!

Vår balkongutsikt.

Morgonlänk längs stranden.

Poolhäng och busking för första gången ever.

Autumn Mood - orden bakom låten

Orden kom till min en höstdag 2016.

Den hänförande höstpanoramavyn från vår åbolägenhet tog andan ur mig men gjorde mig samtidigt märkbart melankolisk. Det var så vackert, så vackert men samtidigt så oerhört vemodigt.

Utsikten som nästan påminde om en dramatisk akvarellmålning fick mig att tänka på hur det skulle vara att se på allt det här och ändå inte kunna ta till sig det. Att leva livet men aldrig kunna ta in livet.

Det var då jag tänkte att det kanske så det är att leva med depression, eller kanske hellre en slags saknad.

Saknaden som gör oss immun mot omvärlden. Saknaden som är förblindande och förstummande. Saknaden som kan uppta allt annat och göra vackra vyer, möten med främlingar och allt vi ser oviktigt; man kan se det, notera det, men inte ta till sig det.

Ungefär så här tänkte jag och orden fullkomligen rann ur mig. På tjugo minuter var låten klar i sin helhet.

Jag har fått frågan “vem skriver du riktigt om? vem är det du saknar?”.

Frågan är förståelig men samtidigt baserat på den felaktiga uppfattningen att en låtskrivare är densamme som jaget i låtarna, eller att en poet är lika med jaget i dikterna. Så är det inte. I alla fall inte alltid.

Så svaret på den frågan är helt enkelt att jag skriver om ingen, men jag skriver till alla som någonsin har saknat.

Låten heter Autumn Mood och hittas på
Spotify: https://open.spotify.com/album/5iMxxxL5Tdza6B1lNi4QhQ?si=hi4CEpYhQOC1yn0Ey1BMmA
Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=t_g0hjpX558

Inte alls den vy som hänförde mig (jag började ju skriva låt - inte hade jag tid att fotografera min inspirationskälla!), men ändå en vacker vy.

Dröömin

Idag har jag spelat in background vocals för en låt.

Det är nämligen så att utöver det party- bröllopsband som jag har glädjen att bara med i (Mama Astrom Band - finns på FB och IG) har jag och min bror (och min syster) ett helt eget band som heter The Haralds.

Vi finns också på instagram numera också (sök på theharalds).

Vi kanske har något spännande på gång i musikväg, så lova att ni följer oss för att få uppdateringar!

I vår egna studio!

Bakom micken, mitt på scen

Sommar för mig är lika med spelningar.

I år är det bröllop, sommarfester, fotbollsfester och lärarfester som gäller. Jag är taggad till tusen att äntligen få köra igång sommarsäsongen med mitt bästa mama astrom band!

Ikväll har vi övning och hela dagen har jag filat låttexter och stämmor. Och jag blev påmind om hur mycket jag älskar det.

För jag glömmer bort det så ofta mellan varven.

Särskilt under den lugnare hösten och vintern då jag inte får uppleva känslan i lika hög grad som under sommaren. Känslan av att stå mitt på scen bakom micken, förnimmelsen av den där pirriga förväntan innan det första gitarrackordet drar igång.

När jag var liten ville jag inget hellre än att få sjunga i mikrofon (gurkor, stearinljus och penslar fick fungera som mikrofonsubstitut), att jag nu får göra det mer än ofta är en enorm förmån.

Och jag älskar det.

Foto: Michaela Fagerudd

Foto: Michaela Fagerudd

Vill ni boka ett ungdomligt, energiskt bänd som garanterar att få dina fötter att röra på sig kan du göra det på Mama Astrom Band på Facebook och instagram eller via mail på mamaastromband@outlook.com

Mindys musiklista

Få saker är lika intima som musik.

En människans spellista på Spotify kan lika gärna vara ett utdrag ur hennes dagbok. Eller: "Säg mig vad du lyssnar på så ska jag säga dig vem du är".

Därför har jag skapat en blogglista om musik, varsågoda!

En gång på ett bröllop. Foto: Michaela Fagerudd

Mindys Musiklista

Vilken låt gör det omöjligt för dig att sitta still?
För många! Men för tillfället dansar jag till Benjamin Ingrossos cover på "All Night Long" och Molly Sandéns "Den som e den".

Vilken låt beskriver din livshistoria bäst?
En smått okänd låt som "Still That Girl" av Britt Nicole. Väldigt klyschig men på något sätt har den låten alltid känts som min.

Vilken låt påminner dig om din barndom?
Sången "Belle" från filmen Beauty and the Beast. Mest för att jag redan från barnsben identifierade mig med den ständigt läsande, alltid godhjärtade och härligt äventyrslystna karaktären Belle.

Vilken låt berör dig som mest?
Varför så svåra frågor, Mindy?

Det här är en fråga som jag kommer att hitta på en massa bättre svar i efterhand. Men så här på rak arm vill jag säga: Eva Cassidys tårdrypande version av "Fields of Gold", "Angel" av Sarah McLachlan och "Zion" av Autonomy.

Vilken låt tål du inte?
"Blue" (daba dii daba daa). HEMSK LÅT BORDE BANNLYSAS!

Vilken låt ger dig alltid kalla kårar?
Instrumentallåten "Freedom" av Michael W. Smith

Vilken låt kan du inte undgå att sjunga med i?
Vilken låt som helst som jag har hört förut. Men stämmor till Llten "Diane" av Cam. Och Bomfunk MC’s "Freestyler"

Vilken låt har du fortfarande inte lärt dig texten till?
Bomfunk MC’s "Freestyler"

Vilken låt får dig garanterat på gott humör?
Coldplays "Viva La Vida" och öronmasken "Let It Go" (Frozen, alltså)

Vilken låt får dig att tänka på en specifik person (bonusfrågor: vilken person och varför)?
Bumbibjörnarna-låten får mig att tänka på min kusin Eva, för vi följde ivrigt med programmet som barn.

"Every Teardrop is a Waterfall" får mig att tänka på min syster Ebba och på när vi cruisade runt i min Ford KA med takfönster medan den här låten dunsade i högtalarna. Det var sommar och det var underbart.

Vilken låt beskriver dig som person bäst?
Har alltid haft en nära relation till hela Sara Bareilles artisteri och känt att hon sätter ord på mitt ordlösa. Med risk för att ni ska tolka in en massa och börja psykoanalysera mig vill jag svara hennes låt "Used to Be Mine".

En gång på ett annat bröllop. Foto: Hannah Salo

Du får gärna använda den här listan på din blogg om du vill.

Kom ihåg att referera till min blogg om du gör det!

De som inte blev av

Ibland är mina blogginlägg i princip klara innan jag ens har börjat skriva, så tydliga är de.

Andra gånger krystar jag fram mina blogginlägg, och ibland — sällan, men ändå ibland — ger jag helt enkelt upp och sparar inlägget som ett utkast där det ligger och rötar tills det raderas.

I det här inlägget ska jag rädda min bloggidéer och ni, mina kära läsare, ska få ta del av några blogginlägg som jag har legat och gosat till sig i utkasthögen alldeles för länge.

Så varsågoda: mina opublicerade blogginlägg klippta och klistrade rakt från min utkastflik. Om ni blir taggade att skriva något utifrån mina idéer är det fritt fram. Mina kommentarer till inläggen från idag står skrivet i kursiv.

Då kör vi:

18.3.2018 Ingen rubrik

Tes: Vi ska inte ge upp allt i anpassningens syfte. Då är vi bara en grå massa av färglösa och ansiktslösa individer. Det måste gå att hitta ett sätt att leva sida vid sida med människor som har ett annat språk, en annan religion och en annan kultur än oss själva.

Det här inlägget minns jag att jag helt enkelt inte upplevde att jag kunde snäva ner tillräckligt. Det blev för stort, för maffigt och jag kunde inte komma till pudelns kärna. Men helt vettig poäng, tycker jag fortfarande.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

14.4.2018 Ingen rubrik

— Leva låta leva: var och en gör på sitt sätt, men vill ju ändå det bästa
— Mammor som får massa tips på hur de ska sköta sitt barn
— Vi måste utgå ifrån att alla vill det bästa för sitt barn. Inget enda rätt sätt
— På sistone funderingar om när det privata inte längre är eller bör vara privat. Blir ett privata bekymmer också omvärldens bekymmer i något skede?
— Omsorg och nyfikenhet. Välvilja och skvaller. Ditt sätt och mitt sätt. 

På sistone har jag funderat mycket på när det privata inte längre bör vara privat, utan när medmänniskorna kan och bör räcka ut sin hand för att mildra bördan. 

Ovanstående inlägg var jag helt ärligt lite rädd för att publicera. Jag körde också fast rejält eftersom jag upplevde att jag talade om två olika saker: dels gränsen mellan det privata och det allmänna, dels leva låta leva.

20.12.2018 Julens bästa läsning

Så här lagom till julledigheterna passar jag på att tipsa om böcker att läsa under julen.

På julen tycker jag att det är viktigt att verkligen unna sig läsning, bra läsning. Jag brukar alltid spara några böcker som jag har längtat efter att läsa under hela hösten, för att sedan på jullovet ta fram dem och totalt sjunka in i dem.

Fredrik Backman (julbok)

Stefan Ahnhem (offer utan ansikte?)

Jag kom på den här idén alldeles för sent i december!

Jag ville ge mina läsare en mängd tips på böcker att sluka under jullovet och tänkte lista några lämpliga sådana. Emellertid hann jag inte särskilt långt på min lista, och dessutom konstaterade jag att det ändå är för sent för mina läsare att skaffa fram de här böckerna innan jullovet. Kanske i år!?

Foto: Sofia Ylimäki Photography

25.1.2019 Böcker jag aldrig läst klart

Jag är verkligen bred i min litterära palett, och mina favoritböcker representeras av böcker ur alla genrer.

Ja, jag läser och gillar det allra mesta, men ändå är mitt motto ”Livet är för kort för att läsa dåliga böcker”.

Dålig behöver nödvändigtvis inte vara synonymt med kiosklitteratur eller sådant som inte finns med i den klassiska litterära kanon. Dålig är helt enkelt kombinationen av livssituation, humör och stressnivå i förhållande till en bok.

Min tröskel för att avbryta läsandet av en bok som jag har påbörjat är väldigt hög — ändå finns det böcker som jag helt enkelt har gett upp på. De här böckerna tänkte jag lista idag.

Det här inlägget kanske dyker upp någon gång i alla fall! Är ni intresserade av att veta vilka böcker jag har tvingats avbryta?

26.2.2019 Den yttersta paradoxen

Den yttersta paradoxen — stark och sårbar. Stark sårbarhet. Hur ser den ut? Ett blottlagt hjärta, inga hämningar inga stötdämpare. Rått men absolut vackert.

Det här var några ord jag rafsade ner efter en kväll med några väninnor (hur många vuxenpoäng rasslade in efter användningen av ordet “väninnor”!? Kanske tusen). Det kanske utvecklas till ett inlägg någon gång. Eller så får det stå så här för sig själv.

Vilka blogginlägg eller idéer har du lämnat kvar i utkasthögen?
Är det dags att damma av dem?

Skrivande och lidande

Jag satt hänförd i en och en halvtimme.

I något skede tror jag till och med att jag satt och gapade något, tills jag kom på mig själv och slöt min arma käft.

För visst var det bara oerhört fascinerande att se och höra två författare, Karin Erlandsson och Kaj Korkea-aho, som jag för övrigt beundrar enormt, berätta om skrivandets hantverk.

Skrivandets hantverk.
Hantverk.
Hantvärk?

De pratade en del om hur skrivandet också går hand i hand med lidandet. Ibland.

Att skrivandet stundvis krystas, våndas, fram. Att skrivandet är en plåga, ens värsta mardröm och mest onda samvete men också.

Också.

Det bästa och kanske det enda som kan sortera och reda upp bland det virrvarr av minnen, trauman och känslor som cirkulerar i ett aldrig sinande flöde i det som är ens jag.

Skrivande och lidande.
Skriva eller dö.

Jag kunde inte hålla med mer.