Den andra graviditeten

Jag är nu mer än halvvägs in i graviditeten.

Eftersom det är min andra graviditet tänkte jag plita ner några tankar om skillnaderna och likheterna mellan den första och den nuvarande graviditeten.

Annorlunda första-trimester-illamående. Med Molly hade jag ett morgonillamående som gick över när jag kastade upp. Med denna graviditet var illamåendet något jag led av under loppet av hela dagar: jag kunde inte få i mig annat än klementiner och TUC-kex och trots att jag kastade upp var det inte lika frekvent. Denna graviditet har jag även haft bättre hy och en mage som är lägre ner än med Molly (och vi ska ju få en pojke så det är kanske inte så konstigt?)

Icke-befintligt immunförsvar. Det här är kanske det symtom jag har lidit mest av under hela graviditeten. Vår ettåring drar förstås hem en hel del dagisbobbor och jag suger åt mig av dem som en värre igel. Jag är sjuk en gång i månaden och det är ingen fröjd.

Mindre googlande. Åh ni skulle bara veta hur mycket jag googlade under första graviditeten. “Valfri fras + gravid” hörde till den vanligaste sökkombinationen. Just nu har jag i stort sett endast googlat vilka mediciner och lindring mot förkylning som är OK som gravid och lite gällande magsmärtor.

Mer chill. Överlag förhåller jag mig mycket mer avslappnat till den här graviditeten än med den förra. Jag tänker att graviditeten ju sköter sig själv och jag koncentrerar mig mer på att försöka orka jobba, ta tid för att vila och vara med vår ettåring.

Mindre träning. Med Molly var jag väldigt aktiv och tränade på gym 2-3 gånger i veckan under hela graviditeten. Just nu ser mitt läge verkligen inte ut så. Det beror delvis på att jag är sjuk så ofta och har långa återhämtningsperioder mellan förkylningarna, men också på att det förstås ställer mer krav och planering på att hitta tid för träning när vi redan har ett barn hemma. Men jo jag medger – inte en jättebra utveckling!

Mindre koll på veckorna. Trots att jag har en del gravid-appar har jag inte stenkoll på mina veckor och dagar på samma sätt som under första graviditeten. Jag sade faktiskt helt fel vecka + dag åt läkaren på ett läkarbesök, och märkte det inte förrän flera dagar senare…

Mer stolt över min kropp. Gravid med Molly tyckte jag det var lite besvärande att få en mage och över huvud taget en förändrad kropp. Den här gången tycker jag snarare att det är fint och något jag med stolthet visar upp!

Det här är några centrala skillnader, men många likheter finns förstås! Här är det som är likt mellan den första och andra graviditeten:

Magbildstraditionen. När jag var gravid med Molly tog jag en magbild varje söndag och det gör jag även nu – jag har inte missat en enda vecka sen vecka 9!

Sömnproblem. Med båda graviditeterna hade jag jobbig sömnproblem särskilt under första trimestern. Vaknade på småtimmarna och kunde inte för mitt liv somna om. Urjobbigt men lyckligtvis övergående.

Tupplursbehovet. Lyckligtvis har jag ett jobb som går fint att sköta hemifrån för mitt tupplursbehov är enormt och helt oberoende av hur väl jag har sovit natten innan.

Glädjen och spänningen. Ja, visst är det annorlunda att vänta barn och veta vad det innebär och känna till de olika delmålen längs vägen men ÄNDÅ är det förstås otroligt roligt och spännande även denna gång!

Så spännande att vi ska få en lillebror i huset!

Mina vänner

Denna vändag (som det i Finlandssvensk folkmun heter) tänker jag på mina vänner.

Vänner som jag har, vänner som jag någon gång hade, vänner som blev kvar och vänner med vilka kontakten rann ut i sanden med tiden.

Jag tänker på mina vänner som är nära (och då menar jag alldeles löjligt nära för vi pratar om samma radhus, samma backe, samma stadsdel), men också de som bor längre bort, i Karleby, Umeå, Helsingfors, Kalajoki, Jakobstad och på andra orter.

Jag tänker på de vänner som jag växte upp med. Jag tänker på våra långsamma promenader – med alldeles för många avvikningar – hem från skolan, jag tänker på födelsedagskalas med klasskompisar, på rastlek och cap the flag med en hel byskola. Vilken lycka att jag fick ha så många vänner i så många olika åldrar.

Och när jag tänker på de här vännerna som jag växte upp med är jag fram för allt tacksam över att jag fick vara barn med dem – att de gav mig levnadsrum att vara det utforskande, sökande, trevande, levnadsglada jag och att jag inte behövde vara något annat.

Jag är tacksam över hur mycket jag har fjantat mig med mina barndomsvänner – hur mycket vi har hittat på bus och lek och låtit fantasin flöda fritt utan hämningar. Tack för att ni stod ut med mitt prepubertala identitetssökande som tog sig i uttryck i i ett ständigt experimenterande med hårfärg och stil (skatergirl, countrygal, militärstil osv.). Tack för att ni inte dömde.

Vilka BEBISAR vi är här! På vår Stockholmsresa år 2017

Jag tänker på de vänner som jag umgicks tätt med i mina ungdomsår: mitt fotbollslag, mina danskompisar, mina nya klasskompisar i åk 7–9 och vänner från församlingen.

Trots att tonårstiden för mig personligen var rätt stabil (för jag tog som sagt ut alla mina pubertala svängningar i åk 5-6) så är väl tonårstiden för alla en stormig tid. Man ska gå i en skola med flera hundra elever och samtidigt som man har en instabil och trevande identitet (UGH vad jobbigt det var att vara tonåring!)

Tack till er, mina tonårsvänner, för att jag fick dela hjärta och smärta med er.

Tack för våra många oskyldiga, nattliga äventyr. Tack för att vi fick dela en väldigt skyddad tonårstid och för att ni var ett tryggt sammanhang att hitta sig själv i. Tack för att ni lärde mig så mycket om sårbarhet, kommunikation och att hålla fötterna på jorden fastän huvudet svävade i det blå.

Jag tänker på de vänner som jag har fått under studietiden: genom studier, föreningar och dansgrupper.

Och jag tänker på de många vänner som jag har fått i vuxen ålder genom jobb, musik, bokkärleken, församling och hobbyer – tänk att det aldrig är för sent att hitta nya vänner!

Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på det kompigsgäng med rötter i Karleby som jag har fått vara del av egentligen hela mitt liv.

Vi träffas inte särskilt ofta för vi är geografiskt utspridda i världen, men alltid en eller två gånger om året hinner vi träffas allihopa (och vi börjar vara många!)

Det är underbart att ha människor som har följt med en under så många år och som känner till så många saker om ens förflutna så att man inte behöver reda ut hela ens liv förrän man bli begriplig för en annan.

Jag är också tacksam för den cellgrupp som jag träffar varannan vecka. Det är en rikedom att ha ett nätverk med stödjande, bedjande kvinnor till vilken jag kan vända mig närhelst livet krisar.

Go’ vänner, ingen nämnd och ingen glömd, jag är tacksam för varenda en av er! ♥

Några av de vänner som jag umgås mest med här i Vasa. ♥

Oxveckor

Jag har verkligen känt av oxveckorna i år.

Kanske beror det på att jag, för första gången på två år, jobbar 100 % och ännu är ovan med takten, tempot och över huvud taget livsstilen som livet som två heltidsjobbande småbarnsföräldrar innebär.

Det är rätt tufft att gnugga bort grus ur ögonen efter ännu en riktigt kass split night (som Molly – och därmed även jag och Samuel – genomlever just nu) och komma oss iväg till dagis och jobb och först komma hem närmare 17-tiden för att börja med middagsrumban.

Men vi har nu tagit oss en god bit in i februari redan och snart är dessa oxveckor över.

Men jag märker att dessa rätt monotona och händelselösa men ändå intensiva veckor utan riktigt något extra att se fram emot tär på mitt humör.

Jag längtar efter avbrott, resa, avkoppling, upplevelser!

Tumisresan som jag och Samuel hade tänkt göra i juli ifjol blev avbokad och vi har inte lyckats få till en ny resa sedan det trots många försök. Den skjuts upp gång efter gång och det får mig verkligen att bli missmodig.

MEN den som väntar (och väntar och väntar) på något gott blir aldrig besviken, eller hur?

Mitt lilla jobb-bås. Samuel skulle få dåndimpen om han såg min obefintliga ”desk setup” 😅

Jag fortsätter skriva

Jag var nyfiken på hur jag hade det, vad jag tänkte på och hur jag mådde när jag var lika långt i graviditeten med Molly som jag är nu med baby nr. 2.

Så jag gick till mitt bloggarkiv och fann vad jag sökte efter.

Trots att jag är allt annat än regelbunden i mina uppdateringar är det ändå en sällsynt skatt att ha dokumenterat mina “livsbetraktelser” (som jag envisas med att kalla dem) i denna blogg.

För det är så mycket jag hinner glömma.
Så många detaljer som jag tappar längs vägen

Men lyckligtvis har jag denna blogg där jag dokumenterar en del av allt det.

Och lyckligtvis kan jag återkomma till mina inlägg efter ett tag.

Så jag fortsätter skriva. Inte alltid regelbundet men ändå lite envetet.

Den ger sig inte, den här blogglusten!

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Årets ledord

Jag är inte mycket för nyårslöften.

Men jag är däremot väldigt mycket för att reflektera över året som har varit och göra upp teman eller ledord för det nya året.

Mitt ledord för året är att idka self care.

Jag har svårt att hitta motsvarande svenska ord och är inte heller särskilt förtjust i det engelska, rätt klyshiga uttrycket self care. Men låt mig öppna upp det lite.

För mig handlar mitt ledord self care om att i år tänka på att sköta om mig själv. Från insidan ut.

Det handlar om att jag (i mån av möjlighet) börjar varje morgon i lugn och ro för mig själv – innan Molly eller någon annan har stigit upp.

Det handlar om att jag tackar nej till uppdrag och förfrågningar som jag inte hinner, orkar eller egentligen ens vill med.

Det handlar om att jag ser till att tvätta håret lite oftare (ni som vet hur jobbigt det är att tvätta håret men också hur jobbigt det är med lite blaskigt hår – ni vet), att regelbundet ha ansikts- och fotmasker och olja in mina hårlängder. Till exempel.

Det handlar om att lyssna på min egen kropp och ork och fördela mitt jobb och min vardag så att den är hållbar, att den inte tjockar ihop sig (som det så ofta kan göra).

Det handlar om att skapa rum i min kalender för egentid, för återhämtning, för träning och för umgänge med vänner.

När jag skriver fram det så här låter det alldeles ouppnåeligt, men hittills har det faktiskt gått rätt bra.

Jag tänker ändå att mitt ledord inte ska vara ett krav och en prestation. Jag kommer inte alltid att lyckas men tanken är inte att detta är något jag ska klara av (eller inte klara av).

Snarare ser jag det som en vänlig påminnelse åt mig själv genom detta år. Att regelbundet kolla läget med mig själv och fråga mig “hur har jag det nu egentligen? Sköter jag verkligen om mig själv som jag borde?”.

Ett rätt bra ledord för året, kan jag tycka.
Ett rätt bra ord för hela livet, egentligen.

Det som har hänt

Jag tappade hakan när jag loggade in på min blogg.

Är det faktiskt i SEPTEMBER 2022 som jag bloggade senast!?

I mitt huvud har jag varit mycket mer aktiv, skrivit långt många fler inlägg och bara mer frikostigt delat med mig av allt som händer just nu.

Men så är tydligen inte fallet.

Vi är redan inne i den andra månaden i 2023 och det har hänt en del sen sist.

Vi fick färdigt vårt album. Vi var alla sjuka i många omgångar innan alla stämmor och delar satt på sin plats men vårt album MEMORIES publicerades i december 2022. Vi har fått en del medieuppmärksamhet och många spelningsförfrågningar i och med albumet och det har varit otroligt roligt.

På trettondagen hade vi konsert med vårt album. Vår första alldeles egna konsert och jag njöt av varenda minut.

Däremellan har jag varit sjuk. Aldrig allvarligt bara ständigt i olika förkylningar och influensor. Dagisbobbor är verkligen inget att leka med.

Jag har också hunnit vara på arbetsresa till vackra Lund. Och börjat planera för att eventuellt ta en dubbelexamen från ett annat universitet också.

Jag har börjat jobba 100% igen, för första gången sen 2021. Det går bra och jag gillar verkligen mitt jobb.

Och så är jag gravid.

Halvvägs redan nu fastän tiden har gått både snabbt och långsamt.

Det har förstås gjort att hela förra hösten var en seg dimma av illamående, förkylningar och gravidkrämpor. Nu är det mycket bättre men nu är tröttheten och foglossningen mer påtaglig.

Sånt på gång.

Jag hoppas att jag nu, när albumet är klart och det värsta gravidillamåendet har släppt hittar tillbaka till min blogg.

För jag har insett att jag verkligen mår bra av att skriva och jag behöver ha ett forum som är bara mitt; ett rum där jag kan dela med mig av mina tankar och reflektioner.

Ett rum där det är högt i tak och inga krav alls.

Denna hederliga blogg är ett sådant rum för mig.

Så jag fortsätter skriva. Då jag hinner, orkar, kommer ihåg.

Jag hoppas förstås att du fortsätter läsa.

Drömmen i hastigt tempo

De senaste veckorna har varit intensiva men på de allra bästa av sätt.

För de senaste veckorna har varit drömmarnas, livsglädjens.

Stundvis blir jag alldeles stum av faktumet att jag i princip endast gör saker som jag älskar att göra.

Jag har börjat jobba deltid och det är otroligt kul och går jättebra. De dagar jag inte jobbar är jag hemma med Molly och lunkar på i den härliga och intensiva takt som är ettåringarnas.

Efter en paus på två år har jag börjat hålla jumppapass på ett härligt gym och det är hur kul som helst (och ännu två dagar efter mitt första pass är jag hur lemin som helst)

Tillsammans med mina syskon i The Haralds har vi varit i studion och spelat in material till ett helt album. Och i höst har jag en del spelningar med Mama Åström Band och jag njuter av att få stå på scen tillsammans med dem.

Nästa helg gifter min bror sig och det är underbart att få fara på bröllop!

Nyp mig i armen och slå mig hårt i ansiktet för detta är drömmen.

Det är intensiva dagar, veckor, månader men det jag och vi får i utbyte mot allt det intensiva väger lätt upp för alla uppoffringar vi gör.

Min barndoms septemberlördagar

Helgen har varit höstens, förkylningens och vilans.

Igår när jag var ut på promenad med vår M fick något (en doft? en syn? en stämning?) mig att slungas tillbaka till min barndoms septemberlördagar.

För jag minns dem så tydligt. I alla fall de från min äldre barndom, säg från 10 år uppåt.

Så här minns jag dem:

Min barndoms septemberlördagar var scrambled eggs till frukost (det var det i och för sig alltid på lördagsmorgnarna).

Det var lördagsgodis som jag åt i sängen till second breakfast.

Det var läsning eller tv-serie tittande på dagen. Ofta var det en fotbollsmatch som någon av mina syskon spelade som hela familjen var och se på.

Min barndoms lördagar var doft av kanel och socker och äpplen från det egna äppelträdet i en härlig äppelpaj som åts med vaniljglass. Det var skogspromenad i en mustig, våt skog med hunden Nelson.

Det var baseball eller fotbollsmatcher på gården med mina syskon. Och någon blev alltid sur när de förlorade (oftast var det Otto).

Det var bastu på kvällen och pappas godaste tortillapizzor.

Det var barnprogram på TV eller en lördagsfilm med familjen. Och oförskämt mycket gott att äta.

Det var halvslumrande familjemedlemmar i soffgruppen. Och de yngsta två som alltid ville sova på soffan om helgerna.

Säkert var det mycket annat också, knappast var det alltid så idylliskt som jag minns det.

Men så här minns jag det.
Så här vill jag minnas det.

Här ut på tur med härliga O som är så mån om småttingarna. ❤️

Hur det går

Nu är vi igång med vår nya vardag.

Jag har två dagar på jobb bakom mig och jag känner redan att jag har kommit igång med avhandlingsarbetet (som har legat och gosat till sig sen i våras då jag jobbade en kortare knyck).

Molly-vår har börjat dagis och det har också gått oförskämt bra.

Att kombinera jobb och vårdledighet med 50/50 känns åtminstone hittills som ett rätt så bra koncept. Jag har hittills haft sinnesfrid att faktiskt jobba då jag jobbar och faktiskt vara hemma med M då jag ska vara hemma.

Att kunna pendla så där mellan jobb och fritid är något jag har övat många, många år på men nu känner jag faktiskt att jag skördar frukten av denna övning.

Det är särskilt tacksamt att jobba halvtid i och med att mitt jobb och våra dagistider är väldigt flexibla och kan innebära 100 % jobb/dagis den ena veckan och i princip 0 % den andra veckan.

Annat jag gör just nu:

– Planerar dans- och jumppapass till höstens gruppträningstimmar.
– Söker stipendier till både jobb och fritid.
– Fixar med en massa olika spännande projekt med The Haralds (mer om det senare)
– Drömmer om att ta min man och åka iväg på en helg någonstans i Finland ännu i höst
– Läser bra böcker om än i maklig takt
– Drömmer om var vi ska bo när vi blir stora

Lite sånt.

Jag mår bra. Hoppas du mår bra!

Vår nya vardag

Vi har börjat dagisinskolning och nästa vecka börjar jag jobba.

Jag har verkligen trivts med att vara hemma, men jag har länge vetat att september 2022 är månaden då vi börjar med en ny vardag, och nu när den tiden snart är här känner jag mig verkligen redo.

Jag är taggad till tusen att börja jobba igen. En av mina artiklar kommer att publiceras vilken dag som helst, och den andra är på god väg. Jag älskar mitt jobb och kan inte vänta att få grotta ner mig i vetenskapsteorier, postfilosofiska perspektiv på skrivande och ontologiska frågeställningar (sorry för nörderiet).

Jag tror också att vår M kommer att trivas på dagis. Än så länge förhåller hon sig naturligt nog lite på sin vakt mot stället och personalen, men med tiden kommer hon att mjukna. Det gör hon alltid.

Utöver jobb kommer jag att dra lite träningspass på ett nyöppnat gym i stan, och så kommer jag fortsätta med bokklubbandet, bokbabblandet, bookstagrammandet, musicerandet, låtproducerandet.

Nog blir det ordentlig höst här ännu!