Under liten himmel

Igår kväll såg jag teaterpjäsen Under lite himmel på Oravais Sommarteater (oroa er inte, inga spoilers!)

Utöver att det var en oerhört skickligt spelad, regisserad och uppbyggd pjäs så bekräftade berättelsen om den karismatiska predikanten Maria Åkerblom det som jag länge har tänkt: att tro i kombination med tvivelaktiga intentioner kan bli livsfarligt.

Och då kommer dessa ord ändå från en som anser att tro i grund och botten är något av det vackraste, värdefullaste vi har.

Sällan är det fel på tron, ofta (alltid) finns det brister i oss människor.

Det reflekterar jag över idag.

Vad mera bör sägas om pjäsen?

Miljön var oerhört vacker och användes på ett proffsigt, ja — klyftigt sätt. Skådespelarna var övertygande och trovärdiga, särskilt barnens insats imponerade på mig. Manuset är mångbottnat och uppbyggt på ett genomtänkt sätt.

Jag är mäkta imponerad. Gå och se Under liten himmel om ni har möjlighet!

Det skulle aldrig falla mig in att lägga upp bilder från föreställningen, jag har inte tagit några heller, men däremot har jag ett foto från mitt eminenta teatersällskap! Som packade sillar i regnet, varmt och mysigt! Vi kan kalla den här bilden  Under regnig himmel

Det skulle aldrig falla mig in att lägga upp bilder från föreställningen, jag har inte tagit några heller, men däremot har jag ett foto från mitt eminenta teatersällskap! Som packade sillar i regnet, varmt och mysigt! Vi kan kalla den här bilden Under regnig himmel

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Om semesterläsning

Aldrig har jag sett så många erbjudanden på billiga prenumerationer på bokstreamingtjänster som nu.

Men det är ju föga förvånande för semestertider brukar vara frodiga tider för litteraturintag.

Folk läser aldrig så mycket som på semestern.

Alla utom jag.

Jag ligger rejält under mitt genomsnitt i läsningsväg den här månaden. Det är inte så att jag får press eller känner krav av mitt undermåliga bokintag, det är helt enkelt ett kallt konstaterande.

Så vad beror detta märkliga fenomen på?

Egentligen är det ganska logiskt. Läsning är en av mina många basfödor i livet. Det är min rutin, mitt ständiga andningshål i en jäktig tillvaro.

Läsning för mig är vardag. Semester är inte normal vardag och följaktligen har det inte blivit lika mycket läsning under semestern.

Synd, kan man tycka. Särskilt med tanke på de fina bokstreamingserbjudanden som jag nås av.

Men å andra sidan: hellre läser jag mycket under elva månader och mindre under en månad än tvärtom.

Men det har verkligen inte varit fel på läsvädret! Här en regnig dag med Linda Olsson. Klagar inte.

Men det har verkligen inte varit fel på läsvädret! Här en regnig dag med Linda Olsson. Klagar inte.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lite mer tillsammans

Jag är den som hyllar det vardagsvackra.

Jag älskar vardag, för vår gemensamma vardag är inte bara välfungerande - vi njuter njuter av den.

Nu har vi båda ändå semester.

Det innebär att vi friskt slänger allt som heter rutin och vardag ut genom fönstret för att gå ut och plocka upp det igen om någon vecka.

Hur mycket jag än gillar vardagen med dig är jag ändå störtförtjust över att nu få ha semester med dig.

Min bästa bei.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

De som känner mig

Visst går det att få goda vänner i vuxenålder.

Men visst är det mycket svårare att släppa någon in på livet och få riktigt nära vänner när man är tvungen att berätta hela sin livsberättelse från början till nu för att få någon slags kontext.

Visst är det lite bökigare när det inte finns någon förhandskunskap, ingen som helst förförståelse att tala om.

Med andra ord: visst är det skönt att dela liv med människor som vet mycket om en. Där man inte behöver fylla ut tomrummen med en massa förklaringar.

Där de redan vet. Och därmed jämnt.

Varje dag är jag tacksam över att få ha de här kvinnorna i mitt liv. Alldeles särskilt tacksam när vi träffas och kvalitetstidar på riktigt.

Kvinnorna i mitt liv. Några på bild, några utanför. Foto: Maja Nybacka, med ett tafatt försök till redigering av mig själv

Kvinnorna i mitt liv. Några på bild, några utanför. Foto: Maja Nybacka, med ett tafatt försök till redigering av mig själv

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kravlös tillvaro

Jag söker mig ständigt till det kravlösa.

I en tid där uttalade, outtalade men mest kanske självupplevda, krav tycks avlösa varandra dras jag till det avslappnat prestationsbefriade.

Vem ställer krav? Kanske samhället vi lever i, kanske människorna vi delar samhället med, mest kanske vi själva. Och vädret.

Ja, jag tycker faktiskt att vädret ställer krav.

Förra sommaren kände jag mig tvingad att ständigt vistas utomhus. Min tillvaro skulle vara bildskön och starkt upplevelsebetonad.

Förra årets sommarväder fick mig att känna mig skuldmedveten om jag föredrog att sitta inne och slötitta på Netflix, tupplura eller läsa under den svalkande luftkonditioneringen.

Som om vädret själv sade: ”Men hallå där! Ska du ligga inne och slöa på en så vacker sommardag!?”

Krav.

Jag söker mig ständigt till det kravlösa, och finner mig nöjd i detta kravlösa regniga, blåsiga eller bara svala sommarväder.

Kravlös tillvaro på sofflocket

Kravlös tillvaro på sofflocket

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Min bästa dag

Vore jag att skriva en skoluppsats om dagen idag skulle den ha rubriken ”Min bästa dag”.

Och skulle jag skriva en uppsats om ”Mitt sommarlov” skulle den här dagen definitivt finnas med; utförligt beskriven och detaljrikt berättad.

Jag har haft en oförskämt fin dag.

Den har varit planerad på somliga sätt, men ack så spontan på andra. Jag älskar sommarspontanitet, det är ett vedertaget ord.

Borde vara åtminstone.

Jag har sovit länge, ätit gott, spelat (förlorat!) spel, ätit bulla, träffat bokklubb, cirkeltränat på bakgården, båtat i kvällssolen, druckit kvällste. Allt detta i goda vänners lag.

Jag somnar genomtrött men med ett brett leende på läpparna idag.

Tack för idag, min bästa dag, mina fina vänner.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ett år för mig

2019 har hittills varit ett jag-år.

Ett år för mig att revidera mitt sätt att leva på för att orka, må bra, glädjas. Det har varit ett år då jag har investerat i och satsat på mig själv (suck vilken töntig mening)

När jag skriver det så här, och ser det svart på vitt, gör jag det med ett enormt motstånd; jag känner hur det uttalandet strider mot både jantelag och österbottnisk dygd.

För det känns som att ett jag-år kan uppfattas som själviskt och individualistiskt när det egentligen handlar om självvård, omsorg om jaget. Jag är det enda jag som jag har - varför skulle jag inte ta hand om det?

Hur har jag gjort då?

Jo, jag har gått tillbaka till grunderna: sova bra, äta bra, träna bra och fylla min tid med meningsfulla, livgivande aktiviteter. Ibland inga aktiviteter alls.

Jag har också börjat rama in mitt liv och tydligt börjat skilja mellan jobb och fritid.

Jag har blivit bättre på att säga nej till det som min magkänsla avger dåliga vibbar för och inte ställt upp endast för att vara snäll.

Ibland har jag också tackat nej till sådant som vore väldigt kul, men som jag inte orkar med just nu i mitt liv. Sådant som ger en hel del, men som i slutändan tar mer.

Självmänsklighet, alltså.

I handboken är det så lätt att ta hand om sig själv. Praktiken stämmer ändå inte alltid överens med teorin.

Men sju månader inne i mitt jag-år konstaterar jag att det är en investering. Inte en självisk sådan, för i slutändan gynnas så många fler än jag också.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lögner om introverta: ogillar människor

Den tuffaste sanningen att smälta, i utforskandet av vem jag är, har utan tvekan varit faktumet att jag är mycket mer introvert än vad jag alltid har trott.

För hur mycket vi än vänder och vrider på saken är introversion inte lika mycket av en dygd som extroversion i vårt bjud-på-dig-själv-visa-framfötterna-du-är-ditt-eget-brand sätt att tänka.

Att stoltsera med ett "hej hej jag trivs jättebra för mig själv, tycker det är lite jobbigt med mycket människor och skulle helst sitta och skriva här för mig själv utan störningsmoment" låter ju inte så hett.

Och likväl är det precis så det är. För mig åtminstone.

Det tog rätt så lång tid för mig att inse det, eftersom jag alltid har varit bra på att bete mig på ett extrovert sätt: bjuda på mig själv, uppträda inför publik, våga ta kontakt med nya människor, småprata med främlingar.

Men det har ofta också sugit musten ur mig.

Efter en intensiv, människofylld kväll känner jag mig ibland som en urvriden disktrasa som bara skulle behöva få ligga i ett varmt bad, omgiven av en enda sak — tystnad.

Betyder det att jag ogillar människor som fenomen? Absolut inte. Människor är det vackraste jag vet.

Det betyder bara att jag måste få vara ensam mellan varven.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Gör oss bra

Vi hade en otrolig spelning igår.

Ärligt talat visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig innan; det var ett nytt koncept för mama åström band med okänd lokal, främmande stad och heldagsgrej.

Det kunde ha gått sisådär, men det gick så mycket bättre än bra.

Men när jag säger så menar jag inte att vi spelade felfritt, satte varje ton och tajmade alla synkoper. Med det menar jag bara att vårt band i samspel och genklang med gästerna skapade en magisk, oförglömlig, kväll.

Jag har alltid tyckt att musiker är bäst när de interagerar med åhörarna istället för att låta scenen bli en piedestal och en skiljemur mellan vi och de. Ändå har interaktion aldrig varit så lätt och självklar som igår.

Vi var bra igår,

men det var bröllopsgästerna som gjorde oss bra. Det är rikt.

Mitt bänd, så stolt över att få vara en del av det!

Mitt bänd, så stolt över att få vara en del av det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lite anonym

Mitt band och jag är i Reisjärvi.

Jag vet. Jag hade inte heller någon aning om var det var, har väl fortfarande inte riktigt koll på var vi ens är. Men i Reisjärvi, i varje fall.

Det är faktiskt vackert här. Vi har kaffat på ett urmysigt campingområde och njuter som bäst av en helt okej pizza vid en vacker sjö.

Vad bör sägas om omgivningen?

Naturen är typiskt finländsk: platt, mycket tall och inte särskilt mycket att se. Vid vårt matställe inledde de karaoke- och pizzakväll klockan 14:00. Fest!

Och jag känner ingen. Absolut ingen.

Det är underbart att få vara lite anonym. Det leder till en skön obryddhet hos mig, det sänker mina krav på mig själv och gör mig härligt avslappnad.

Jag tror det är riktigt bra det här, att få vara lite anonym.

Vackert ändå, eller hur?

Vackert ändå, eller hur?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.