Mitt bästa relationstips

Alla hjärtans dag uppmärksammade vi inte på något storartat sätt.

Det är inte vår starka sida, det där med att ställa till med något alldeles extra för att det förväntas av oss. Nej, vi har aldrig varit några höjdare på att vara superromantiska.

Faktum är att vår gemensamma slogan för vår relation med tiden har blivit följande:

don’t be a jerk
— Mindy & Samuel Svenlin

[på svenska var inte en skitstövel].

Då kanske ni tänker att a) det var väl otroligt oromantiskt b) snacka om att hoppa över där staket är som lägst c) ni kan väl satsa lite och d) vad opedagogiskt att säga vad man inte ska vara istället för att säga vad man ska vara.

Och det har ni all rätt att tycka.

Men innan ni dömer oss, låt mig få berätta vad det innebär, to not be a jerk.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Jo.

Det innebär att välja att tro på det goda i sin partner. Att säga tack och varsågod. Att låta små gliringar gå ut genom andra örat. Att inte vara sarkastisk eller spydig. Att välja att inte tolka sin partners ord på ett negativt sätt.

Att inte vara en jerk kan också innebära:

Att göra en tjänst utan att klaga eller kräva beröm. Att ta initiativ till hushållssysslor fastän det känns som att det egentligen är “den andres tur”. Att välja att inte komma med motargument och börja munhuggas. Att andas djupt några gånger och inte säga saker i affekt. Att vara the bigger person.

Det låter kanske lätt.

Det låter kanske självklart — men när man lever i en nära relation med en annan människa blir också det självklara en utmaning. Och det är ganska logiskt; hämningarna dämpas, hövligheten minskar ofta med tiden för man blir tryggare med varandra. Och faktum är att det går snabbare att uppmana någon än att fråga artigt.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Vår tanke är alltså att det är bättre att inte vara en skitstövel alla dagar, än att vara superromantiskt någon gång om året.

Allt utöver att inte vara en skitstövel är förstås också väldigt fint och bra, såsom blommor, choklad och överraskningar enligt behag.

Men vi vet att man kommer långt bara med att inte vara en skitstövel. Väldigt långt.

Just därför är don’t be a jerk mitt allra bästa relationstips.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alltid till ljudet av det

Jag är uppvuxen i en fotbollsfamilj.

Av de sju familjemedlemmarna i min familj har fem stycken själv spelat aktivt, en fungerat som huvudtränare och en varit ivrig soccermom åt fem barn.

Det ultimata vårtecknet i Rödsö var inte att fåglarna kvittrade eller att äppelträdet blommade. Nej, det ultimata vårtecknet var att tjälen hade gått ur marken på fotbollsplanen på vår bakgård.

För när Åströmsyskonen spelar barfota-fotboll på bakgården — då sjunger barnen “mor, nu är våren kommen mor”.

När vi inte spelade på bakgården spelades det inomhus på olika konsoler. Och när det inte spelades på konsoler visades olika matcher från världen över på vår skärm.

Det är klart att fotbollen har präglat mitt liv.

Under min uppväxt har jag ofta vaknat till ljudet av en boll mot en vägg och somnat till ljudet av en fotbollsmatch. En söndag är inte en riktig söndag om inte tv:n står på i bakgrunden från klockan 14 till klockan 22, och fyller hus och hem med ljud av ivriga kommentatorer, galna fans och premier league-signaturmelodin.

Därför är jag så tacksam för att jag fortfarande får somna till ljudet av fotboll. Det finns något så tryggt och hemvant med det.

Min bror Max, jag och min kusin Lukas.

Min bror Max, jag och min kusin Lukas.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Låt mig få höra din berättelse

Hur ofta är det som vi har förmånen att lyssna på en annan människas berättelse?

Vardagssorlet är det soundtrack vi lever våra liv till, och i det finns inte mycket utrymme för en längre, sammanhållande berättelse. Samhällshjulets tempo tillåter inte oss heller att stanna upp, andas ut och bara ta in. Såvida vi inte medvetet beslutar oss för att göra det.

Men den är så viktig, ändå.

Berättelsen om dig.
Om mig.

Under den här våren har jag privilegiet att få lyssna på andra människors livsberättelser; om vad som har format dem, vilka avgörande skeden i livet som har gjort dem till den människa de är idag. Tänk vilken förmån det är, att lära känna en annan människa på det här sättet.

Det är något lika skört som vackert. Och därför är det med varsamma, mjuka händer jag ödmjukt tar emot den.

Berättelsen om dig.
Om mig.

02E6DBD2-51BB-4877-9BE9-177451BC3616.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: livsöden värda att berättas

Jag är av den åsikten att allas livsberättelser är värda en egen bok.

Ändå finns det förstås livsöden som gör sig alldeles särskilt bra i bokformat, och på sistone har jag läst tre böcker om både verkliga och fiktiva livsberättelser (och också kanske en blandning av dessa två).

Pachinko.jpg

Min Jin Lee (2017/2018) Pachinko

Den här boken blev jag tipsad om av en vän från USA. Jag skulle vilja kalla den en generationsroman eftersom den spänner över årtionden och följer med en koreansk familj som emigrerar till Japan.

Eftersom jag automatiskt läser mycket litteratur av och om västerlänningar har jag som mål att under 2019 bredda mitt geografiska och litterära spektrum och läsa böcker om och/eller av människor från Asien, Afrika och Sydamerika. Den här boken var således ett gott val.

Generationsromaner och historiska romaner kan ibland vara sega och tungrodda, men den här hade ett behagligt flyt och en skön puls vilket underlättade läsningen. Den är informativ i det avseendet att den lyfter upp kulturella, geopolitiska och religiösa frågor i Korea och Japan — något som jag i vanliga fall inte hade fått upp ögonen för.

Den här boken har varit en ordentlig skräll i USA och jag tycker att den också förtjänar uppmärksamhet i Norden.

Boken om Kim Wall.jpg

Ingrid & Joachim Wall (2018) Boken om Kim Wall — när orden tar slut

Det här var utan tvekan rörande läsning.

Kim Wall, vars namn så tragiskt sattes på världskartan i augusti 2017, blir hedrad och, i viss mån kan jag tycka också återupprättad, genom den här boken. Hennes föräldrar har skrivit om händelserna den där sensommaren som för alltid skakade om deras liv och tragiskt nog släckte Kim Walls.

Jag älskar att Kims föräldrar vill att Kim ska bli ihågkommen som mer än ett offer — att hon var en lysande journalist gör den här boken mig verkligen medveten om.

Det är klart att det här är läsning som förargar — våldshandlingen emot Kim är så brutal och obegriplig, det är klart att det förargar — men den här boken är inte en hämnd utan det är en bok som värmer och visar på medmänsklighet och tröst i de mest ofattbara lägen.

Min fantastiska väninna.JPG

Elena Ferrante (2011/2016) Min fantastiska väninna

Jag är väldigt sen med att hoppa på Ferrante-tåget men ni vet vad man säger om hur det är med bättre sent…

Elena Ferrantes böcker har varit rejält omtalade (och utlånade) och hon har hyllats för sin träffsäkra uppväxtskildring, sitt avskalade men slagkraftiga språk och sin utsökta detaljrikedom.

Jag förstår varför Ferrantes böcker har liknats vid Knausgårds alla kamper, men eftersom jag inte gillade dem heller (vilket skandalöst erkännande!) blev jag inte heller helt övertygad av den här.

Jag måste ändå säga att jag beundrar Ferrantes sätt att skildra den speciella sorts avundsjuka och den psykologiska spänning som kan finnas barn (och människor) emellan.

Visst var den läsvärd men jag hade kanske förväntat mig lite mer eftersom den var så hajpad.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mycket lek i mig

Om du fick välja att gå tillbaka till en viss tid i ditt liv — till vilken tid skulle du vilja återvända?

Frågan kom från och god vän och jag var inte sen med att haka på.

Jag älskar tankelekar av den här typen, och det här var en fråga som manade till rejäl eftertanke. Helt i min smak, med andra ord.

Rätt så snabbt levererade jag ett svar som jag fortfarande står för.

Jag skulle gå tillbaka till min barndom då jag kunde leka dagarna igenom.

Till en tid då pauser (högst ofrivilligt) togs endast för tömning av kroppsvätskor, och mat endast var ett nödvändigt ont för att orka leka mera.

Jag älskade att leka som barn.

Här är Mindy två år utklädd till John Smith från Pocahontas. Don’t mess with me.

Här är Mindy två år utklädd till John Smith från Pocahontas. Don’t mess with me.

Jag var bra på att leka för mig själv och kunde underhålla mig i timmar med att leka med mina Belleville-leksaker eller med de fina Disneyfigurerna som vi hade köpt i Kanada. Men mest av allt älskade jag när mina äldre kusiner bjöd med mig i sina lekar.

Vi var indianer, astronauter, Biker Mice eller detektiver.
Vi var sanna hjältar och vi räddade världen gång på gång.
Visst ni det?

Barndomens lekar har ett idylliskt skimmer över sig, för jag vet att jag aldrig mer kan uppleva den villkorslösa hängivenheten med vilken jag gav mig in i leken. Det var lek på lekens tillstånd och det var underbart.

Det var en fantastisk tid, att få leka som barn.
Och ännu finns det mycket lek i mig.

img148.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Här bor vi, ännu

Det är ofattbart att vi har bott här i mer än två år nu.

Det är kanske ännu mer ofattbart att våra dagar i det här hemmet nu är räknade, och att vi så småningom börjar söka oss till lugnare miljöer och större ytor.

Under studietiden flyttade både jag och Samuel en mängd gånger, och precis som för de flesta studerande var det därför klokt att köpa möbler som passar in i de flesta hem oavsett tapeter, stil eller storlek. De här möblerna hänger kvar ännu.

Det ska ändå bli skönt att verkligen kunna satsa  på vårt blivande hem, och verkligen investera i möbler - inte bara köpa billiga och funktionella möbler som tål flytt och förändring.

Idag fotograferade jag vårt hem, jag tänkte att jag ville göra det innan flyttlådor tar över och detaljerna är ett minne blott.

Med lite vemod men mest med enorm tacksamhet över att det har varit vårt, att det har varit så bra, visar jag härmed några glimtar ur vårt hem.

IMG_5645.JPG
IMG_5657.jpg
IMG_5646.jpg
IMG_5648.jpg
IMG_5649.jpg
Det här höga fönstret ger härligt mycket ljus!

Det här höga fönstret ger härligt mycket ljus!

IMG_5653.jpg
IMG_5656.jpg
Och vår supermysiga balkong som på sommaren är som ett extra rum! bild från sommaren (obviously).

Och vår supermysiga balkong som på sommaren är som ett extra rum! bild från sommaren (obviously).

Vill du bo här? Finns i Vasa, ledig från och med 1 april.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mera böcker

På fyrtiofem kvadrater finns det inte så värst mycket svängrum.

Vi har de allra mest nödvändiga möblerna och några halvnödvändiga sådana, men utrymme för mycket dekorationer och extra grejer finns inte alls.

Så mina böcker har tråkigt nog varit tvungna att finna sin plats i källare, bakom lyckta dörrar och i mörka vrår. Skulle man endast se vår lägenhet skulle man inte veta vilken boknörd som bor där.

Tills idag.

För i samband med min snäppet maniska rensning av grejer i Marie Kondos-anda har jag också tagit itu med mina böcker. Rensat böcker men också låtit mina böcker stå framme.

För jag har ju en teori som jag skrev om här på bloggen för ett tag sedan. Att man ska fylla sitt liv med det man vill ha mer av (läs här).

Jag vill ha mer av litteratur.
Alltid.

Och därför plockar jag nu fram mina böcker.

Mera böcker och mer Runebergstårtor åt folket. Alla dagar, helst.

Mera böcker och mer Runebergstårtor åt folket. Alla dagar, helst.

Marie Kondo-metoden är ju supervettig och tacksam. Tills hon säger så här:

mariekondo30books.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad jag har lärt mig om vila

En hel månad har jag vilat.

Eller i alla fall borde ha vilat* härvidlag.

Precis som med det mesta här i livet har det gått bra vissa dagar och sämre andra dagar. Oavsett har jag under den här månaden lärt mig en del om det där med vila. I alla fall hur vilan är för mig.

Låt mig sammanfatta
för mig,
kanske för dig.

Vila kommer inte av sig själv
Att tänka att en ledig dag är synonymt med vila är naivt och en ordentlig villfarelse.

Det går inte att vila med deadline
Eller kanske i viss mån, men en riktig vila blir bäst om det inte finns en timer som tickar neråt oavsett om den visar tjugo minuter eller en eftermiddag. Sann vila kräver tid. Ordentligt med tid. Så pass mycket tid att tiden inte känns som en stressfaktor.

Det går inte att förhandsvila
”Oj oj nästa vecka kommer vara intensiv — det är bäst att jag vila upp mig över helgen så att jag orkar” tänker jag ibland. Men vila är inte en slags valuta som man kan spara och ha i reserv för att använda när tanken sinar.

Jag väljer vilan framom att rensa lådor.

Jag väljer vilan framom att rensa lådor.

Det handlar om att välja att vila
Jag har aldrig haft så stökigt hem som när jag har vilat som bäst. Det ligger klädhögar lite här och där, diskmaskinen är full och tvättkorgen svämmar över, men jag har valt att se bortom allt det där och välja vilan istället.

Vilan kommer i många skepnader
Ibland har min vila bestått av en skön vinterpromenad. Andra gånger av en innedag med böcker, Netflix och kopiösa mängder kaffe. Ibland har min vila bestått av att rensa skåpen eller ägna mig åt något kreativt. Ibland av att bjuda över en vän på kaffe. Allt det här är vila för mig.

Vila är inte något att skämmas över
Att svara “vila” när någon frågar vad jag har gjort idag är inte skamligt. Det är tecken på självmänsklighet.

Det handlar om att vilja vila
Det är klart att det är möjligt att fylla sina dagar med allt möjligt annat. Men om viljan att vila verkligen finns där, då måste den också prioriteras.

Hur vilar du? Hur hämtar du krafter?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En dag som denna

Glad Runeberg!

Eller hur man nu bör hälsa en dag som denna.

Jo, tack jag har bakat Runebergstårtor i sedvanlig ordning. Mycket krossade mandlar och hasselnötter i min tårta så är jag nöjd. Mitt bästa Runebergs-tips är att klicka ut smeten i kaffemuggar istället för muffinsformar — då får man också den eftertraktade höjden på bakelsen.

Dagen idag har gått i ärendens men ändå långsamhetens tecken.

Jag har funderat på Matti Nykänen, transparens och vikten av att dela liv. Jag har tvättat kläder och vikt ihop minnen. Och jag har förberett på att packa ihop vårt liv inför en trolig flytt.

Lite sådant. Mer senare!

Glad Runeberg!

IMG_0209.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En fröjd för ögat

Jag blir så inspirerad av vackra böcker.

Visst är innehållet det centrala för mig (jag har till och med skrivit ett inlägg om de bästa fula böckerna) men det är något alldeles särskilt när en bok jag umgås med också är en skönhet för ögat.

I ett litteratursamtal berättade en ny vän som jag fick under min Bostonresa att boken Pachinko av Min Jin Lee är en av hennes favoriter.

Det avgjorde saken.

Så fort mitt plan landade i Vasa gick jag utan tvekan och totalt utan förhandsinformation till biblioteket och lånade hem den.

Ack lyckan när jag märkte att den inte bara är bra (är halvvägs som bäst) utan att den samtidigt är en sann fröjd för min estetiska själ.

Jag menar: bara se på den!

Pachinko-blogg.jpg

Så den här skönheten umgås jag med nu för tiden.

Vad läser du för tillfället?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.