Farlig förändring

Mina tankar rör sig mycket inom territoriet förändring.

Kanske är det våren som varje dag märkbart förändrar min omgivning, som får mig att tänka i dessa banor. Kanske är det någon fas jag är i just nu. Jag vet inte.

Men där rör sig mina tankar just nu. Där finner du mig just nu. I förändringens landskap.

Jag behöver bara se mig själv i spegeln för att inse hur mycket jag har förändrats under de senaste åren.

Min självinsikt har blivit djupare och min tillit till min egen förmåga har mognat. Jag har gått från att ha tid och tjänster som kärleksspråk, till att nu kommunicera kärlek i form av gåvor och ord.

Jag har blivit markant bättre på att spela piano och ständigt utvecklar jag min förmåga att uttrycka mig i skrift. Min finska har förbättrats med åren och jag har börjat utmana mig själv mer när jag tränar.

Jag har blivit mer temperamentsfull och fått kortare stubin (en tämligen oroväckande utveckling). Jag har blivit bättre på att köra bil.

Mycket är förstås sig likt; mitt intresse för litteratur, mitt relativt långa hår, min förkärlek för kaffe, salmiak och ordvitsar står kvar. Kanske för alltid. Kanske inte.

Länge, länge var jag rädd förändring. Skydde förändring som pesten.

Nu vet jag bättre.

Kaffi på he. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Kaffi på he. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Rus av lycka

Det började som ett litet pirr i hjärtgropen. En känsla av fjärilar i magen.

Det eskalerade snabbt och exploderade till något som jag finner bästa att beskriva som ett lyckorus. Som en färgglad raket i hela mitt väsen.

En känsla av fullkomlig tacksamhet över det liv som är mitt. Att mitt liv blev precis som det blev, är precis som det är. Fullkomligt i sin ofullkomlighet. Bara mitt, bara mitt.

Till min natur är jag en positiv och förnöjd människa. Jag behöver inte mycket för att känna mig tillfreds och med glad i min tillvaro. Ändå var det här ruset av lycka något utöver den dagliga lyckan och glädjen. Det var mer.

Någon enstaka gång har jag upplevt ett lyckorus tidigare.

Och varje gång blir jag golvad av tacksamhet.

balkongshoot1-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Boktips: om skadliga relationer

En av de samhällsfrågor (och en av mina hjärtefrågor) som lyfts fram i alldeles för liten utsträckning är psykisk misshandel i nära relationer.

Jag tror inte att vi någonsin kan bli kloka nog på de mekanismer och funktioner som präglar ett destruktivt förhållande. Men vem förstår att lära sig mer om det här innan det är för sent? Vem, förutom yrkesmänniskor, läser facklitteratur om något som inte direkt berör dem?

Grejen är ju att ingen vaknar upp en dag och tänker “idag ska jag inleda ett destruktivt förhållande”. Det kommer smygande, det är en långsam process där det udda och giftiga så småningom blir normalt.

Jag kan inte betona det tillräckligt: vi behöver alla lära oss mer om det här.

Och just därför vill jag slå ett slag för skönlitteraturen och lyriken.

Litteraturen är ett kraftigt redskap för att sprida information och göra människor medvetna om psykisk misshandel, som många tror att de är skyddade för och ingen gärna vill erkänna att de är utsatta för.

Jag har läst en del böcker med det här temat under årens lopp och vill här samla fyra böcker som behandlar fenomenet skadliga relationer.

lyriktips-blogg.jpg

Märta Tikkanen (1978) Århundradets kärlekssaga

Den här är ett måste för båda rutinerade och nybörjare till poesiläsare.

Det är, om ni förlåter mitt töntiga uttryck, “lättsmält poesi” som i sin till synes enkla struktur (men vi vet ju att också det enkla är noga eftertänkt) är kärnfullt och kraftigt i sitt budskap. Det känns som att det är skrivet i ett raseri — nästan som att läsa en urladdning i en privat dagbok. Och det bidrar förstås till att det känns oerhört privat men samtidigt väldigt allmängiltigt.

Nedan ett utdrag som ofta brukar citeras:

lyriktips-blogg3.jpg

Tematiskt sett är det här verket förstås mycket, mycket mer än bara en diktsamling om destruktiva relationer.

Det är faktiskt en av mina favoriter i poesiväg, och om du vill ha en mer ingående recension av verket kan du läsa mer om det här.

IMG_4248.jpg

Denise Rudberg (2017) STHLM Queens: Simone

Det här är en bok som jag inte vanligtvis skulle ha läst, om jag inte hade vetat att den handlar om just psykisk misshandel. Till innehåll och stil skulle jag vilja kalla det en bok för unga vuxna och den litterära kvaliteten kanske inte är den bästa.

Men temat är som sagt alltid lika viktigt att lyfta fram och det görs så tydligt i den här boken.

I den här boken får vi följa med hur en relation utvecklas från att till en början vara präglat av passion, kärlek och romantik men för att sakta men säkert leda till ett onormalt kontrollbehov, ogrundad misstänksamhet och osund svartsjuka.

Det är obehagligt realistiskt skildrat vilket gör det enormt trovärdigt.

Passar särskilt för unga eller ovana läsare.

WhatsApp Image 2019-04-22 at 16.50.06.jpeg

Lena Bivner (2018) Helvetet jag kallade kärlek

Den här färska boken har jag alldeles nyss läst ut och jag måste säga att jag är rejält omskakad.

När jag läste den här var jag tvungen att ta regelbundna pauser trots att jag vanligtvis kan sträckläsa i flera timmar. Jag suckade högt, drog efter andan och morrade ljudligt vid ett flertal tillfällen och får helt enkelt konstatera — det här är en bok som väcker mina känslor och forcerar mig till att yttra dem, om än i tomma intet.

Jag brukar ju vanligtvis inte ha mycket till övers för självbiografiska romaner eller autofiktion på grund av att händelseförloppet ofta hamnar i förgrunden på bekostnad av språket och de stilistiska finesserna. Den här var däremot annorlunda; det var inte bara en gripande berättelse utan hade också ett behagligt, flytande och fungerande språk.

Lena Bivner skrev ned traumatiska och jobbiga händelser under tiden som hon levde i en giftig parrelation, och de här händelserna är grunden för den här boken. Just det här faktumet gör att den här boken hamnar under huden på mig.

En bra bok att läsa i en bokcirkel — den får i alla fall mig att vilja diskutera mera.

Läs den!

WhatsApp Image 2019-04-22 at 16.50.06 (1).jpeg

Minna Rissanen (2011) Sieluani et saa

Till sist en bok på det andra inhemska språket.

Den här ville jag ha med i den här listan eftersom den tar fram en aspekt som inte de andra böckerna gör, nämligen den religiösa.

När personlighetsstörning kombineras med religion blir det farligt. Livsfarligt. Och det skildrar Minna Rissanen i den här boken som också den är en självbiografisk berättelser om hennes liv i ett förhållande med en narcissist.

Precis som alla böcker nämnda i det här inlägget är det förskräcklig läsning i det avseende att det stör och berör. Men den här tycker jag att redan på rubriknivå är hoppfull, eftersom rubriken slarvigt kan översättas till “Min själ får du inte — från ett offer för en narssicist, till en överlevare”.

Historien slutar alltså inte med ett offer, utan med en överlevare.

Och det hoppas jag att det gör för alla som är utsatta för psykisk misshandel och destruktiva relationer just idag.

Har du fler tips på böcker som handlar om
destruktiva relationer och psykisk misshandel?

Kommentera gärna nedan, så ökar vi meDvetenheten
sakta men säkert!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Närvarande, här

Jag har försökt vara närvarande den här påskhelgen.

För våra vistelser i våra hemtrakter är få, korta och programfyllda. Och människorna vi vill träffa är många, härliga och värdefulla. Men det är en omöjlig ekvation att hinna, än mer orka, med allt.

Men jag har strävat efter att vara närvarande. Är det inte det vi alltid borde sträva efter? Att inte låta oss försjunka i telefonskrollande och sociala medier-flöden när vi omges av de människor som betyder mest, till och med tiofalt mer än våra halvbekanta some-vänner.

Utöver jakten efter medveten närvaro har jag varit en flitig kyrkobesökare, ätit alldeles för mycket godsaker, läst böcker, påskbastat och bara njutit av långledigheten och kravlösheten.

Det blev en lite annorlunda påsk i år.
Men en bra en, i alla fall.

WhatsApp Image 2019-04-21 at 13.49.15 (1).jpeg
WhatsApp Image 2019-04-21 at 13.49.15.jpeg
IMG_3043.jpg
IMG_3068.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skonad från livet

Jag, tillsammans med många andra, har ofta fått höra att det är bättre att förvänta sig litet, så blir man inte besviken.

En väldigt mänsklig tanke som inte alls är dum egentligen. Vår, får jag kalla det, oförväntan blir en slags buffert, en bubbelplast, runtom oss som förhoppningsvis dämpar livets hårda stötar och gör oss mera smärttåliga.

Det är alltså inte alls en så dum tanke.

Men det sättet att tänka innebär också att vi på något sätt hela tiden förväntar oss, i alla fall förbereder oss för, smärta.

Och då plötsligt är tanken inte alls lika lockande längre.

För om vi lever våra liv, alltjämt bara väntande på nästa knytnävsslag, tycker jag att vi kan fråga oss om vi alls lever. Om vi lever våra liv i ständig mental krisberedskap — går det ens att tala om ett liv? Eller åtminstone ett gott liv?

Kanske.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men inte för mig.

Jag vill inte missunna mig själv glädje fastän jag vet att den kan vara flyktig. Jag vill inte sluta hoppas, bara för att det alltid finns en risk att jag blir besviken. Jag vill inte leva ett halvt liv bara för att minimera min träffyta inför livets nyckfulla kast.

Nej, jag vill tillåta mig att uppleva alla känslor, dalar och toppar i det som kallas livet. För det är just det som är livet.

Och ingen enda är skonad från livets nycker. Ingen enda.

Men det ser jag ändå inte som en orsak att sätta mina känslor på mute. Eller som fantastiska Elisabeth Ehrnrooth så kärnfullt uttryckte det:

But I won’t apologize
for the
size of my heart
— Elisabeth Ehrnrooth "Where does the love go"
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En dag i mitt läsande liv

Gör du något annat än läser? frågade någon mig.

Svaret lät sig vänta, men absolut gör jag det! Se nedan hur varierad min tankeverksamhet är:

En dag i mitt läsande liv.png

Trots att diagrammet ovan överdriver lite grann i humorns syfte finns det väldigt mycket sanning i det — jag får helt enkelt inte nog av böckerna!

Och vad är väl bättre än att slå sig ner på terrassen i detta undersköna vårväder, dricka en kopp kaffe och läsa en bra bok? Inte mycket om du frågar mig.

Gott folk. En vänlig påminnelse:

Böcker är bra.
Böcker är kul.
Läs böcker!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Som du har förändrat mig

Man blir som man umgås, sägs det.

Jag kan inte annat än hålla med.

Vi har varit tillsammans så pass länge nu, min Samuel och jag, att jag har svårt att över huvud taget minnas den Mindy jag var innan oss.

För det är sant, att jag har förändrats mycket. Och det är också sant att en stor del, dock inte enbart, är på grund av vår relation. Vår relation som jag värdesätter så, så högt.

Jag har samlat mina tankar, och vill här skriva ett inlägg om på vilka sätt faktumet vi har förändrat mig.

Mitt sätt att tala.
Jag har aldrig talat fullständig standardsvenska, men jag har aldrig heller pratat så mycket dialekt sen jag började umgås med Sam.

Ord och uttryck som jag aldrig hade hört, ännu mindre använt mig av, förut har smugit sig in i min vokabulär under åren, och nu är uttryck som “Jag har varit med när hararna har pruppat”, “snurro” (i bemärkelsen båtmotor) och interjektionen eller svordomen "ferrgan!” standardfraser.

Min humor
Jag hade en fantastisk humor redan innan jag träffade Samuel, och nu är den väl bara ännu mer superb! Nånej. Men visst har jag med åren anammat en humor som är mer lik Samuels.

Om jag skulle beskriva den skulle det väl vara en ganska öppenhjärtig radio pleppo-humor med en stor gnutta självironi. Men för att vara rättvis tror jag att jag har påverkat Samuels humor mer — han börjar nästan närma sig mina nivåer då det gäller ordvitsar och språklig kreativitet.

Haba-blogg.jpg

Min frispråkighet
Jag har alltid varit en person som vill att alla ska vara nöjda. Det har gjort att jag inte alltid har velat säga min åsikt i rädsla för att den är avvikande eller sårande. Samuel har däremot peppat och pushat mig till att utveckla den här förmågan och idag är jag tusenfalt bättre på det än innan vi träffades.

Mitt intresse för Game of Thrones
Jag hade knappt hört om serien förrän Samuel fick mig att se på den med honom. Och det är jag ju väldigt glad för!

Mina konsumtionsvanor
Tidigare följde jag ordspråket “billig å braa” och köpte klädesplagg och varor utifrån det tankesättet. Men med en ekonom till man lärde jag mig däremot att det ibland, kanske till och med oftast, lönar sig att investera dyrt en gång för att produkten ska hålla längre. Inte illa livsvisdom!

Min förmåga att skryta på mig själv
Jag är uppvuxen i Karleby, och med all respekt och kärlek till min hemstad tror jag starkt att det är jantelagens högsäte. Att säga något så banalt som “Jag är stolt över mig själv” är ord som jag inte yttrade förrän i tjugoårsåldern. Och det är mycket tack vare Samuel.

Jul2018-blogg.jpg

Mitt sätt att se på social interaktion
Min Samuel är en mästare på att lära känna nya människor och på att småprata med folk. Han har lärt mig mycket om människointeraktion, samspel och samarbete. Och det intressanta är att han lär mig det här helt enkelt genom att vara sig själv. Det beundrar jag honom för!

Mina snowboardskills
Jag åkte snowboard innan jag träffade honom, men med hans många tips och våra resor till Lappland har jag definitivt lärt mig en hel del och blivit mycket bättre på att åka. Hur mycket skills vi kan tala om är ändå förhandlingsbart.

Mitt intresse för matlagning
Samuel är en riktig matgeek (dock inte den riktiga Matgeeken) och älskar häftiga grejer i köksväg. Han har bland annat introducerat fenomenen sous vidé och sauteuse till vårt köksförråd och min vokabulär. Idag använder vi bägge flitigt och det är både kul och intressant!

Min förmåga att stå på mig
Jag vet inte hur många gånger Samuel har haft en pepptalk med mig när jag har velat säga nej eller säga ifrån men inte vågat. Vi har fört många, långa diskussioner om det här och trots att jag ännu har mycket att lära mig har jag kommit långt.

Jag tror det är oundivkligt att våra relationer formar oss men så länge det är till det bättre är det gott.

IMG_2841.jpg

På vilket sätt har ditt parförhållande eller dina vänskapsrelationer förändrat dig?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I väntan på vintern

Många, många är vi som har väntat på att vintern ska komma.

Inte då i meteorologisk bemärkelse utan i symbolisk, ska vi säga idiomatisk bemärkelse. Winter is coming är nämligen ett känt uttryck i serien Game of Thrones, vilken har säsongspremiär i natt (!!!)

Jag har väntat i två år på den här dagen och äntligen, äntligen!

Medan andra finländare med bestörtning läste om sannfinländarnas många röster i riksdagsvalet och damlejonens svidande ishockeyförlust i dagens tidning har jag varit mest bestört över nyheten att streamingtjänsten, i vilken Game of Thrones visas, hade totalcrashat.

Nå.

Till skillnad från de två övriga händelserna gick den här åtminstone att åtgärda. De övriga två är det lite värre med.

Under de här två åren, mellan säsong sju och åtta, hann jag med mitt uppdrag att läsa de fem utkomna böckerna i serien i väntan på bok sex och sju. Dessutom har jag också hunnit börja läsa en bok som handlar om själva världen, ätterna, krigen och det förflutna i Westeros med omnejd där serien utspelas.

*Nördvarningsklockorna går heta*

Det är en massiv historia till bok; jag mätte att jag får fyra pocketböcker att rymmas på en sida i den här bjässen. Men det är otroligt intressant!

För några inlägg sedan skrev jag att jag alltid har en bok med mig i väskan, det är däremot aldrig den här.

WhatsApp Image 2019-04-15 at 15.31.04 (3).jpeg
WhatsApp Image 2019-04-15 at 15.31.04.jpeg
WhatsApp Image 2019-04-15 at 15.31.04 (1).jpeg
WhatsApp Image 2019-04-15 at 15.31.04 (2).jpeg

Jag har glädjen att dela säsongsstarten med några andra av mina ivriga Game of Thrones-anhängare till vänner i Vasa.

Jag hoppas på mycket intrigmakande, många oförutsedda händelser, några jump scares och många tappa-hakan-i-ren-förvåning-moments.

Winter is here.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Min konstvärk

Jag har inte hållit i en pensel på nio år.

Och inte ens då gjorde jag det med särskilt stor glädje. Nej, redan i tidig ålder märkte jag att det där med att rita och måla inte hör till mina starkaste sidor.

Så vad gjorde jag med denna lärdom?

Jo, det enda rimliga för en finländare som är slav under jantelagen och ligger under de berömliga prestationernas-ok. Jag gjorde ungefär det enda jag inte borde göra: alltså att undvika allt som har med producerandet av konst att göra, under hela mitt vuxna liv.

Och som en följd av det har jag drabbats av något som jag vill kalla för konstvärk.

En nästan påtaglig, fysik smärta av ångest närhelst jag ska producera något “konstnärligt” som inte innefattar musik, dans eller skrivande utan istället en kritvit canvas, penna, pensel och målfärg.

Konstvärk är ordet.

Tills igår.

Då jag, i all välmening, utsattes för tvång och påtryckningar av min goda vänner som vet allt om min konstvärk. Men som gjorde det enda rätta och sade att jag inte fick balla ur.

Och jag ballade inte ur. Istället gjorde jag det här:

WhatsApp Image 2019-04-14 at 15.49.57.jpeg

Trots att jag inte anser mig kunna producera konst har jag ändå ett öga för det. Och jag ser ju att det här inte är något att hänga på väggen.

Och säkert är det också vad många av er, mina läsare, ser.

Men det ni inte ser är den tröskel som jag steg över när jag åstadkom det här. Det mentala berg jag besteg, det motstånd jag mötte och den kamp jag stred för att producera det här. Och när jag väl gjorde det kändes det bara oerhört befriande och förlösande, som en känsla av fullkomlig flow.

Och det kanske inte betyder mycket.
Det betyder bara allt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kan inte säga annat

Folk frågar oss hur vi trivs i vårt nya hem. 

Ja. 

Jag kan ju inte säga annat än bra. Med eftertryck. Väldigt bra, ovanligt bra.

Över förväntan snabbt har vi, så att säga, bott in oss och börjat känna att det här är vårt hem. Det är så skönt att känna att det här inte är en tillfällig boningsort, någonstans att förvara våra saker och sova om natten utan att det faktiskt är vårt.

Jag trodde jag skulle uppleva någon slags separationsångest eller enorm morkkis över att ha lämnat vår stadslägenhet och närheten till centrum, men jag är endast och enbart glad över att slippa oljudet och brådskan som stadskärnan präglas av.

Jag har växt upp på landet, omgiven av vida åkrar och mycket skog så den här mer rurala miljön passar mig alldeles utmärkt. 

Jag trivs enormt bra i vårt nya hem. 

Nej, jag kan nog inte säga annat. 

Vär inredning följer ännu väldigt långt ”man tager vad man haver”-konceptet. Här ser ni alltså väldigt extemporeinredning med tavlan på mig som barn (kallas även Mindy-Lisa) och min biblioteksbokshylla (trädgårdslåda). Att sånt. 

Vär inredning följer ännu väldigt långt ”man tager vad man haver”-konceptet. Här ser ni alltså väldigt extemporeinredning med tavlan på mig som barn (kallas även Mindy-Lisa) och min biblioteksbokshylla (trädgårdslåda). Att sånt. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.