Dela liv

Den här veckan är en lyxvecka.

Inte för att solen skiner och gatorna är torra.
Inte för att det sista studievitsordet registrerat,
och inte för att jag nu endast väntar på att betyget ska dimpa ner i postlådan.

Inte heller för att jag har fått igång träningsinspirationen efter en lång och seg vinter.
Och inte för att jag har blivit bortskämd med god mat av min mästerkock den här veckan.

Eller ja, samtliga påståenden ovan bidrar definitivt till den här lyxveckan.

Men den största lyxen är att jag två gånger den här veckan får delta i olika konstellationer av människor och dela skratt, bekymmer, utmaningar och glädjeämnen.

Dela liv, helt enkelt.

Det, go' vänner. Det är lyx.

 Mat och vänner i Helsingfors 2016. 

Mat och vänner i Helsingfors 2016. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I brist därpå fruktad

Den här människan är inte precis känd för sin vänlighet. Snarare just precis tvärtom. 

Och jag tänker: är det inte det värsta, det?

Att vara ökänd för bitterhet, hårdhet, brist på sympati, total avsaknad på sinne för det sociala samspelet och att inte ha någon som helst koll på hur man kan säga mindre positiva saker på ett — om inte milt så åtminstone — humant sätt.

Jag kan inte säga hur ogärna jag vill ge ett sådant här intryck av mig själv åt andra. Ni kan inte förstå hur lite jag vill framstå som den tuffa, hårdhudade men ack så hjärtlösa. Det fanns en tid under min tid som fotbollsspelare då jag märkte att några av mina klubbkamrater började anta en mer tuff roll i laget. De började skälla på kamraterna och kunde tjura under en hel match om de inte fick som de ville, och de fick de svagare spelarna att bli nervösa och nästan speloförmögna på grund av bristande självförtroende. 

I ett skede stod jag inför ett vägskäl och tvekade mellan vilken väg jag ville gå. Den tuffa, hårdnackade vägen eller det vänliga, milda.

 Foto på den smällkalla vinterdagen av min bästa systerebba ❤

Foto på den smällkalla vinterdagen av min bästa systerebba ❤

Det lönar sig att vara snäll. Av så otroligt många anledningar. Jag valde medvetet att gå mildhetens väg. Och jag insåg att snäll inte betyder feg. Snäll är inte synonymt med svag och det rimmar inte alls med oföretagsamhet. Jag tror att det går att vara snäll, bestämd och beslutsför. Och en duktig fotbollsspelare och lagkamrat.

Men jag vill sträva efter att vara snäll och smart. För jag vet av egen erfarenhet att snäll har en tendens att luta mot naivitet och ett uppoffrande som går balansgång på utmattningens gräns.

Trots många uppenbara risker med snällhet vill jag ändå sträva efter det. För jag vill inte att folk ska bli avskräckta av att höra mitt namn. Att människor som ser mig får rysningar på grund av hur jag betedde mig mot dem. 

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst. 

— Hjalmar Söderberg i Doktor Glas.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad var det jag sa?

Många är lärdomarna jag har fått av mina föräldrar. Jag har bland annat lärt mig att aldrig röra eluttag med våta händer, hur man ställer upp med hjälp av trappan i matten och hur inflation påverkar ekonomin och slutligen också mitt liv (prisökning på McDonald's sundaes. Yep, mina tonår präglades mycket av glass).

Men vetenskapen vet sedan gammalt att barnet och människan inte enbart lär sig genom det uttalat explicita, utan att det apar efter och lär sig av vad det ser och hör också. Med samma logik lär ju sig barnet och människan också vad man inte ska göra och säga. Frånvaro av något är också en lärdom.

Mina föräldrar har lärt mig, både explicit och implicit att ta ett rejält avstånd från orden: "Vad var det jag sa?". Och med tiden har jag kommit att förstå så väl varför just de orden lönar sig att hålla på flera armlängders avstånd.

För när vi redan ligger. När vi har prövat våra vingar men handlöst fallit mot marken, eller när vi bara ville utforska nya vägar men inser att det ändå innebär en reträtt, då är verkligen de sista orden man vill höra av den självgoda skeptikern: "vad var det jag sa?".

Uppmuntrar det till nytänkande? Uppmuntrar det till att våga prova? Uppmuntrar det till att trotsa jantelagen och gå sin egen väg? Näpp.

Nej usch. Må det uttrycket utrotningshotas.

IMG_1495.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Om än aldrig så kort

Av allt som kunde gå vägen gick inte mycket det. Vi snackar skoskav, signalfel, trasiga pendeltåg och försenade flyg.  

Och när vi väl sågs hade vi endast en dryg timme på oss att gå igenom allt.  

Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk tror att en timme räcker för att catch up samtidigt som man ska äta och berätta precis allt!? 

Det känns som att vi lämnade lite på hälft den här gången. Men som tur är, var vårt avsked endast ett ”på återseende” som väldigt snart förverkligas. Och fastän vår träff var aldrig så kort är jag så tacksam över att ha fått träffa den här härliga storstadsbönan.

 Bild från sommaren 2017.  

Bild från sommaren 2017.  

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det handlar om perspektiv

Flera av mina blogginlägg tillkommer av att jag har sett en händelse äga rum, som i sin tur har satt igång en mängd tankar i mig. Efter en del processande, ofta diskuterande med någon i min omedelbara närhet (Samuel) och testande av formuleringar och uttryck, blir resultatet av allt det här ett blogginlägg som ni som läsare tar del av.

Ofta är de här händelserna som jag ser, processar och slutligen skriver om av mer negativ art. Kanske för att jag tycker det är så enormt viktigt att förhålla sig kritiskt till vad jag ser och hör, och kanske för att jag tror att det är när det svider till lite som vi utvecklas som människor — så är det i alla fall för mig. Men jag har tänkt mycket på det där, att jag inte vill framstå som den eviga kritikern som inte kan se det goda i livet, människan, omvärlden. 

Precis som med så mycket annat tror jag att det handlar om att kunna välja perspektiv. Och att också kunna byta perspektiv väldigt tätt, och till och med se på samma händelse ur olika perspektiv. För sist och slutligen handlar det om att välja vad vi ser. 

Imorse lade jag på mig mina livet är gott-glasögon. Och med ens mindes jag de två personerna på flygplanet som hjälpte mig ställa upp min väska i hatthyllan (short girl problems). Jag hann inte ens be om hjälp förrän de var där med sina hjälpande händer.

Med ens lade jag märke till mannen vid frukosten som slött skrollade på sin telefon. Men så fort hans kollega satte sig vid bordet lade han undan telefonen och inslöt sig i en diskussion med kollegan (och jag hade oförskämt tänkt att han skulle fortsätta skrolla, för han såg verkligen intresserad ut av telefonens innehåll).

Och med ens märkte jag hur personalen vid frukoststället, som hade noterat att solen bländade mig i ansiktet, skruvade ner ett par sköna gardiner framför solen (så att den ändå sipprade igenom, till min stora glädje). Utan att jag hade bett dem göra det.

Jag och mina kritiska ögon kan så lätt bli blind för de här småsakerna som är berömliga och föredömliga och riktigt värmer hjärtat. Därför vill jag lära mig att snabbt kunna växla mellan perspektiv, och till och med anta ett parallellt perspektiv för att ständigt vara uppmärksam på det som kan förbättras, men också det som redan är bra. För annars går jag miste om så mycket gott.

 Och när vi är inne på livets goda. Bild från sommaren 2017. De här typerna — och många som tyvärr inte är med i bilden — ack vad de faller i kategorin  livets goda  ❤

Och när vi är inne på livets goda. Bild från sommaren 2017. De här typerna — och många som tyvärr inte är med i bilden — ack vad de faller i kategorin livets goda ❤

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den mänskliga faktorn

Jag är i en av mina favoritländer. Definitivt i min favoritstad. Och jag överrumplas av hur fantastisk kundservicen är. Jag har enbart och endast fått superb betjäning, i den här staden som jag älskar. 

Och jag sitter och avnjuter mitt livs hamburgare när jag, och hela restaurangen med mig, får ta del av hur en kund skäller ut en person i personalen. Samma person som har betjänat mig med särskild expertis och sällsynt omsorg. Alla som sitter inom en radie på 50 meter hör hur den här mannen (vid det här laget alldeles röd i ansiktet till följd av ropandet) uppenbart är missnöjd på betjäningen. Vi får också förstå att den här personen som tar emot den här utskällningen inte i verkligheten alls är den "skyldige" (om vi nu absolut måste söka en syndabock) utan att det har skett en tabbe i kommunikationskedjan, vilket gör att den här (nu illavarslande rödansiktade) kunden är väldigt, väldigt missnöjd.

Ja, man kan bli alldeles orimligt besviken och frustrerad när någon inte "sköter sitt jobb" (enligt vems mått, förresten?). Man kan bli alldeles omåttligt arg då en människa har glömt eller gjort bort sig, vilket leder till att man som konsument inte får vad man vill ha. Och speciellt frustrerande är det, om det där som man vill ha är några bastuöl som man själv och gänget ska avnjuta under kvällen (yep, det var det utskällningen handlade om). 

Men trots att vi ser rött och är utom oss av ilska måste vi alltid minnas att vi har med människor att göra. Den här personen som stod där, tålmodigt och lugnt och tog emot sylvassa, oförskämda ord, råkar bara i den här specifika kontexten finnas till för din betjäning. Men den här människan är till syvende och sist just det — en människa. Människan har en mänsklig faktor och gör bort sig, glömmer och har sönder saker. Men vi ska kunna tilltala människor, oavsett hur illa dom har klantat till sig, på ett sätt som gör att vi kan se oss själva i spegeln följande morgon. För nästa gång kan det vara ombytta roller.

shamelesselfie-blogg.jpg

Hur är det med dig som jobbar inom kundservice? Blir du ofta utsatt för alldeles orimliga utskällningar? Hur hanterar du det?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Rum för samtal

Jag har tidigare nämnt att jag tycker att vi behöver bereda rum för skönhet idag. Speciellt då samhällstempot är som det är, och de snabba nöjen tar över i förmån för långsamhetens lov. Skönhet är emellertid inte det enda vi medvetet behöver barna väg för, utan jag tror också att det goda samtalet är lite av en utrotningshotad vara.

Det är alldeles för lätt att vardagen flyter på med konversationer som handlar om dagens program och meny, veckans inköpslista och vilka räkningar som bör betalas. De här konversationerna är ju viktiga i och för sig, men representerar det effektivitets- och nyttotänk som jag är lite av en passiv motståndare av. Inte så mycket för att effektivitet är något dåligt i sig, men däremot för att jag tycker det har ett pris. Ett högt pris.

På det personliga planet är effektivitetstänkandet alltså ofta på bekostnad av det goda samtalet. Det samtalet som sträcker sig djupare, ända ner till rötterna. Det där samtalet som tar sig längre än inköpslistor och helgens program. Det där samtalet som leder oss dit vi inte annars går, och som kanske får fungera läkande, helande, där det går fram. 

Men det känns abrupt att gå från "Vad ska vi äta idag?" till "Vad tänker du på då du ligger i sömnlös vånda om nätterna?". Det går inte att nå de nivåerna i en handvändning, utan jag tror att vi behöver beredas ordentligt med tid och sakta värmas upp för att våga gå dit vi inte borde.

Och jag tror att vi behöver signalera att vi också har just det — tid, att erbjuda den som talar. För när vi får ta del av en glimt ur en annan människas. Då stannar tiden upp, och plötsligt har vi all tid i världen.

vintri2-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det är sant

Igår kom jag på mig själv med att utbrista: "Yes! Imorgon får jag åka till jobbet!".

Det är sällan det här händer för jag brukar ofta drabbas av den där melankoliska söndagsångesten om söndagarna.

Men nu hände det sig i varje fall att jag uttryckte det här orden.

Inte för att jag som person är sällsynt positiv som människa som aldrig tycker att måndagsmorgnar är tröga. Men inte heller för att jag i verkligheten tycker det motsatta, och uttrycker de här orden för att psyka mig själv till att ändra uppfattning om den annalkande måndagen.

Och det var definitivt inte ord som uttrycktes i ren sarkasm.

Nej, jag är bara genuint glad över att få fortsätta där jag slutade i fredags. Nu låter jag kanske störande optimistisk och bara för att klargöra; det är klart att mitt förhållande till måndagsmorgnar varierar, och att jag vissa dagar njuter mer och vissa dagar lite mindre. 

Men min grundhållning till mitt arbetet är gott och jag kan njuta av det jag gör, och det är en sann glädje.

flyhigh-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Men närma oss varandra i varje fall

Jag kan inte släppa det; tankarna om hur vi ska förhålla oss till varandra, när vi inte vet hur nära vi får komma. Jag kan inte heller släppa tanken på hur lätt vi kan såra varandra fast vi inte menar det; bara genom oavsiktlig tanklöshet. Jag vet inte var gränserna för din bekvämlighetszon ligger och var pelarna till ditt hjärtas murar står rotade.

Nej, jag kan inte släppa tankarna om det här, och jag har svårt att tro att det finns någon universallösning. Men jag tänker så här: vi kan ju absolut inte veta om vi inte frågar. Jag kan inte veta huruvida du vill berätta om det som smärtar om jag inte tar reda på.

Jag fick en tankeväckande kommentar till mitt tidigare inlägg om det här (läs inlägget via länken ovan) om att det är lättare att öppna upp om man blir tillfrågad. Och jag tycker det stämmer så väl, för jag behöver bara gå till mig själv: jag tycker att det är mycket lättare att prata om mitt livs avigsidor när någon visar genuint intresse för, och äkta omsorg om, mig. En fråga ställd ur ett uppriktigt hjärta är en helt annorlunda fråga än den som är ställd av skvallrig nyfikenhet. Omsorg och respekt är grundläggande egenskaper för att ett närmande över huvud taget ska äga rum, i alla fall för min del.

Att öppna upp på eget bevåg, utan att lyssnaren har visat intresse, är ett stort steg för vem som helst, och för mig känns sådana tillfällen ibland som att jag tränger mig på med mitt hjärtas sorger eller min livssituations utmaning. Därför blir de här ämnena oftast obehandlade om någon annan inte initierar.

balkong1-blogg.jpg

Så därför kommer jag till följande konklusion: kanske vi bör fråga mera. Kanske vi bör närma oss varandra oerhört, oerhört varsamt, men likväl närma oss och inte gå vidsträckta omvägar runt det svåra. Och kanske vi borde initiera mera, våga ställa de där frågorna som ger möjligheten till att nå djupare och som gläntar på hjärtats slutna dörr. Och framför allt borde vi göra det samtidigt som vi ständigt signalera att vi djupt respekterar den andres gränser.

Jag har testat på att initiera mera på sistone, att våga ställa de där frågorna som kanske ligger i luften men som ändå inte behandlas i den dagliga vardagsdiskursen. Min slutsats är att det i allmänhet finns det en vilja hos den som smärtar att få berätta. Och det visar ju att det finns ett behov — ett behov som vi som medmänniskor kan möta. Jag tror att vi alldeles för lätt väljer att förbise den smärtande människan med motiveringen it's none of my business. Men om vi genuint och uppriktigt vill finnas till hands, och den som smärtar verkligen behöver få lätta på bördan — då är det vår business i allra högsta grad.

Vad tror ni? Skulle det här vara ett fruktbart sätt att förhålla oss till varandra? Är vi för försiktiga med att gå "på djupet" med varandra, i överdriven rädsla för att trampa varandra på tårna? Eller är det bra som det är?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Återupptäckten

Jag har återupptäckt bullet journal.

I höstas kärade jag ner mig i den personliga almanackan/dagboken/planeraren och allt-i-allon. Har du glömt var det var nu igen? Läs mitt inlägg om bujo här

Inte så att jag någonsin har slutat att vara förtjust i metoden, men när jag började jobba hade jag parallellt en jobbkalender och en bujo. Det är ju inte optimalt för alla vet vi att arbete och "vanligt liv" verkligen inte lever två skilda världar, utan att de påverkar varandra i allra högsta grad.

I varje fall så tog arbetskalendern över min bujo till stor del, fastän jag fortfarande har uppdaterat bujon varje månad. Men jag märkte med tiden att en jobbkalender kräver så många fler externa anteckningsböcker, post-it lappar och anteckningsblock och det leder till att min information är spridd överallt. Frustration!

 Bild från då jag började med bujo under hösten 2017.

Bild från då jag började med bujo under hösten 2017.

Så nu är jag i en övergångsfas och ämnar totalt överge den traditionella arbetskalendern i förmån för bullet journal. Varför det då? Jo:

Bullet journal ger rum för tankar. I min bujo kan jag samla allt från personliga reflektioner och dagboksinlägg till arbetsrelaterade tankar som dyker upp och som jag hastigt vill skriva ner.

Bullet journal är en enda post-it lapp. Trots att jag är en flitig post-it användare är det mycket smidigare att ha allt på ett ställe. Det är störande när jag befinner mig på våning fyra och snabbt måste få veta vad som står på min lapp i mitt rum. I bujon samlas allt på ett ställe!

I min bullet journal kan jag samla på annat viktigt. Till exempel datum för stipendieansökningar, konferenser eller deadlines. Att ha allt på en enda sida ger en skön och tydlig överblick som hjälper mig att veta hur jag ska disponera min tid.

I min bullet journal ryms också kom ihåg-antecknigar. Sådana där som inte är bundna till ett visst klockslag, utan som snarare är mer allmänna ”kom ihåg” för en vecka eller en dag.

 BIld från det jag skissade ner imorse. Nu kör vi bujo all in!

BIld från det jag skissade ner imorse. Nu kör vi bujo all in!

Min bullet journal samlar minnen. Till skillnad från digitala samlingsplatser som One Note och Google Drive är det här verkligen en härlig minnessamlare. Dessutom är den personlig och väldigt anpassbar. 

 I min bullet journal får jag vara kreativ. Produktivitet och planering i all ära, men som jag skrev i mitt förra inlägg känner jag att starkt behov av att i den här effektiva tidsandan bereda rum för det sköna. Och det gör jag i min bujo. Dessutom är det väldigt rogivande att skapa upplägg och layouter.

Vilka erfarenheter har du av bujo? Eller av vanlig almanacka? Hur fungerar de här olika planeringssätten för dig? 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.