Närhelst det ska skrivas om kärlek blir det lätt klyschor.
Det känns svårt att komma ifrån de fluffiga beskrivningarna och överdrivna, eller åtminstone tillspetsade, kärleksförklaringarna.
Och jag kämpar med att försöka hitta ett språk för att tala om en kärlek som redan börjar vara mogen. Eller i varje fall på god väg. Kärleken som jag upplever den idag.
Och jag hittar inte de vackra och unika orden för att göra det här. Så istället:
Kärlek för mig är att säga: "Du — jag dukar undan" när den andra är genomtrött efter maten. Kärlek för mig är att på förhand klicka på tandkräm på tandborsten åt den andra.
Kärlek kan vara att diska undan stekpannan. Eller att köpa favorityoghurten. Att hämta det där glaset med vatten åt den andra, när båda redan har gått och lagt sig (och det är varmt och skönt under täcket, och kallt och dragigt på vägen till kranen). Att korrekturläsa texten, rätta till skjortan, putsa glasögonen.
På många sätt är kärlek för mig mycket mer... okomplicerad än jag förut trodde.
Vår kärlek ligger oftast inte de där stora, dramatiska orden och handlingarna, utan snarare i de dagliga små valen. Att välja att göra gott; välja godhet och välvilja och således också välja kärlek.
Jag trodde att kärleken skulle växa och bli pompös. Att kärlek ständigt söker sig högre och högre. Som en ståtlig trädkrona som växer utåt och uppåt.
Istället har jag kommit att inse att kärleken blir alltmer ödmjuk och jordnära; den är stabil och växer neråt och djupare. Kärlek, som jag tidigare har tänkt på som trädkronan, kan snarare förstås som rötterna.
Och på alla sätt är det här mycket mer en kärlek som jag kan omfatta. Det är mycket lättare att omvandla en jordnära kärlek till praxis. Den är mer kravlös på alla sätt.
Tack för att du får mig att inse det här mer och mer för varje dag som går. Tack för att vår kärlek inte är guld och grön och skogar utan snarare morgongröt och smutstvätt.
Morgongröt och smutsvätt med guldkant.