Det autentiska mötet

Jag hör det hända hela tiden; i intervjuer, i radion och överallt där mänsklig interaktion äger rum. Jag gör det själv ibland, och blir lika irriterad på mig själv varenda gång. Det jag talar om: att ställa en fråga till en annan person, bara för att själv få besvara den. Låt oss för enkelhetens skull kalla det här för själviska frågor.

Lärare gör det här väldigt ofta; tanken är väl att ett påstående får en mer pedagogisk natur om den klär sig i en frågedräkt. Och tanken är ju god och det är tanken som räknas och så vidare, och så vidare. Men hur ofta är inte hela grejen med lärarens fråga, att till syvende och sist få besvara den själv och på så sätt leverera det "rätta" svaret. Hur ofta lyssnar läraren in vad eleven faktiskt säger? Eller ännu hellre; tillåter det att skaka om ens egen uppfattning, om det vill sig.

 Två av mina fina vänner på vandringsutflykt hösten 2017. 

Två av mina fina vänner på vandringsutflykt hösten 2017. 

Jag bekymrar mig för vad det här, att ställa själviska frågor, gör med det autentiska mötet. Om jag ställer en fråga av dig, bara för att jag själv vill besvara den - vad händer med det genuina åsiktsutbytet? 

Hur går det med mitt lyssnande, om jag bara väntar på att du ska vara färdig, så att jag ska få dra mitt eget resonemang? När får det uppriktiga intresset för vad du har att säga, rum och plats i min självupptagna tillvaro?

Min kloka far har lärt mig hur viktigt det är att ge den andre rum att prata. För att göra det här bör vi skapa en fysisk och mental miljö, som visar att det finns ett sådant rum just här, just nu. Ett sätt att göra det på är att ställa de där genuina frågorna av intresse. Hur har du det? Vad tycker du om det här? 

Inte för att vi ivrigt vill att den andre ska ställa samma fråga i gengäld, utan för att vi vill skapa kontakt och dela liv. Vi vill ge rum för det autentiska mötet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.