Det slog mig hur annorlunda min adventstid i vuxen ålder är jämfört med min adventstid som barn.
När jag var i skolåldern var adventstiden en lååång men ändå oerhört förväntansfull väntan på den långsamt annalkande julaftonen.
Ändå var jag aldrig riktigt led de där tjugofyra nätterna för dagarna var full av bland annat övningar för Lucia eller skolans julfestprogram, mys vid julgranen, julkalendern på TV och paketkalender med mina syskon.
Varje dag hade jag stenkoll på hur många nätter det var kvar. Förväntan steg ju närmare dagen kom.
Min adventstid som vuxen är väl lite av det där, men ändå mest vanlig.
Jobb, träning, matlagning, lite julklappsfix förstås. Och en ständig förvåning, kanske smärre chock, över hur få nätter det är kvar till dagen D.
Jag får ständigt påminna mig själv om att julen inte är en känsla, att den inte är avhängig vädret och snömängden och inte heller mitt glöggintag eller mys-vid-julgran-timmar.
Och det är så fint.
Att julen kommer, julen är, helt oavhängig mig och min vardagssituation.