Stimulerande samtal

Jag vet inte hur det är med er, men jag brukar ibland drabbas av ett enormt sug efter det som jag brukar kalla intellektuella samtal. Hur intelligenta de sist och slutligen är varierar, men de här samtalen är stimulerande och fyllda av personliga reflektioner och tankeexperiment. Det låter oerhört torrt, men i praktiken kan det vara allt från diskussion om religiösa samfund och deras inbördes relationer eller dystopiers samhällskritiska funktion. (Okej jag märker nu att det där inte alls låter särskilt spännande, men tro mig - det är det!).

Då vardagskonversationerna rör sig på den ytliga nivån där samtal om helgplaner, lunchmenyn och vädret är väletablerade (och över huvud taget lämpliga) samtalsämnen, kan jag ibland känna suck och stön och bara längta efter att få grotta ner mig i allehanda resonemang om livets större frågor.

Och jag har funderat på vilka villkoren för de här intellektuella samtalen är, vad som ger upphov till ett sådant här stimulerande samtal och när de här diskussionerna i så fall äger rum. Jag tror personligen att trygghet är den viktigaste grundtonen i alla samtal där djupare samtalsämnen än sopprecept behandlas. En trygghet i att jag får vara vem jag är och uttrycka min åsikt utan att det utgör ett hot mot dig. Om den här grundförutsättningen inte finns kan ett sådant här samtal äga rum. I alla fall inte för min del.

Det här veckoslutet har jag varit alldeles överröst av en mängd intellektuella samtal. Jag är tacksam att jag har sådana människor i mitt liv som ger den här grundtonen av trygghet, som skapar möjligheter för att de här givande och utmanande samtalen att bli till.

Hur är det med dig - känner du också en längtan efter att regelbundet kunna diskutera också mer allvarliga fenomen? Har du personer i ditt liv som du har möjlighet att gå in på djupare samtalsämnen med?

 Kanske min mest dystra bild på den här bloggen någonsin. Bara för att illustrera att alla inte finner ett nöje i att prata om livet större frågor. För somliga är det lika roande som att se på den här gråa bilden på ett höståbo år 2014. Och det kan vara bra att påminna sig om det.

Kanske min mest dystra bild på den här bloggen någonsin. Bara för att illustrera att alla inte finner ett nöje i att prata om livet större frågor. För somliga är det lika roande som att se på den här gråa bilden på ett höståbo år 2014. Och det kan vara bra att påminna sig om det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.