Det som bara vi kan

För ett tag sen skrev jag om en stressdefinition som har varit väldigt tankeväckande för mig. En stress som inte uppkommer så mycket av de yttre omständigheterna som den inre osäkerheten på vad som ska göras, när det ska göras och hur det ska göras.

Emedan jag fortfarande tror helt och fullt på den stressdefinitionen, är jag också fullt medveten om att det finns en påtaglig stress som till stor del är beroende av yttre omständigheter. Jag själv har inte upplevt den här stressen, men jag har sett den. Du har säkert sett den, ja vi vore blinda om vi inte hade sett den.

Den.
Den där stressen som uppstår till följd av att projekt på projekt läggs på; nya ansvarsuppgifter läggs till och arbetsbilden breddas utan att något för den skull minskas eller tas bort. Kanske barn, huslån, försäkringar, räkningar, renoveringar, arbetsresor och övrigt samhälleligt engagemang också ingår i ekvationen. Den omöjliga ekvationen. Den omänskliga ekvationen.

Mitt hjärta gråter över de slutkörda. De utbrända, genomtrötta, tappert kämpande men alldeles för urlakade själar därute. De som för länge sedan borde ha klivit av det galna hamsterhjul vi kallar samhällstempo. Men visst är det svårt att förstå när nog är nog. Att nog är nog.

Allt det här i kombination med prestationskrav och orimliga förväntningar på den egna orken, och väggen kan vara ett snart faktum.

 Foto av Fotografsystern Ebba.

Foto av Fotografsystern Ebba.

Vi kan kanske inte förändra samhällstempot. Jag vill tro att det går, men i väntan på. Om vi inte kan förändra hela samhället kan vi ju bara gå till oss själva. Jag tror att vi aldrig kan vara lyhörda nog för det egna tempot. Vi kan aldrig vara känsliga nog för signaler från den egna orken. Aldrig tillräckligt måna om våra kära, om oss själva.

Det är bara vi själva som kan tacka nej till att anta nya uppgifter. Det är bara vi själva som kan uppmuntra andra till att ta det lugnt, att inte svara på mejlet genast, att ta sin tid. Vi kan, om vi vill, starta en vänligt sinnad protest mot det hetsiga och uppskruvade tempot. Vi kan, om vi vill.

Men det är bara vi, som kan det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.