Vår bils motor havererade.
Det var något med cylindern och kylarvätskan och trycket – helt ärligt har jag inte helt koll på termerna och läget men den är kaputt.
Det blir en dyr affär att reparera den men det är vårt enda rimliga alternativ och egentligen är det inte något att gräma sig över: sådant kan hända och nu hände det oss.
Men att bo lite utanför centrum med en familj på tre personer i en stad som Vasa gör det inte lätt att vara billös. Det går förstås att ta sig omkring med cykel men det känns lite våghalsigt att göra det utan dubbdäck – särskilt i den årstid som råder nu med blixthalka och snöfåror.
Och särskilt just nu eftersom jag är gravid i vecka 30 och ogärna hänger mig åt fall i olika möjliga och omöjliga ställningar (jag har fullt sjå att hållas på benen som det är).
Så vi behövde hjälp.
Snabbt.
Och vi blev varse om hur obekvämt det är att be om hjälp. För i vår samtid *ska* man inte be om hjälp. Man ska klara sig själv, hitta lösningar, inte vara till besvär. Man ska hellre betala dyra pengar för att något främmande företag fixar och grejar livet åt en men gud förbjude att man ber om hjälp av sin närmaste granne.
Nå, det var precis det senare som vi gjorde.
Och inte bara grannen. Familj, vänner och vem som helst som kan tänkas sträcka ut en hjälpande hand (och bil).
I fjol den här tiden drabbades vi hela familjen av covid och jag känslan av hjälplöshet som jag upplevde då är precis som den är nu.
Det är en ödmjukande erfarenhet att behöva be om hjälp.
Det är en livsviktig erfarenhet att behöva be om hjälp.
Tack till alla er som har hjälpt!
En gammal bild på en liten Mindy.