Om förra veckan var veckan då jag som doktorand blev sågad och manglad i kvadrat, är det här veckan då man kan säga att ungefär motsatsen inträffade.
Den här veckan fick jag ett erkännande som jag inte hade väntat mig, och utöver att jag blev enormt glad var min andra reaktion enorm förvåning, snudd på skam. “Hur sjutton hände det här mig? Jag har inte gjort något för att förtjäna det här. Det måste vara något fel” tänkte jag.
För jag kan inte undgå att ibland känna att jag har halkat på en banan och kommit in på den här banan (där fick ni en liten homograf, varsågoda). Men jag vet att det är en bana jag väldigt gärna vill vara på.
Min väg in och genom den här branschen har hittills på många sätt känts naturlig och okomplicerad; dörrar har öppnats för mig och jag har tacksamt gått igenom dem. Saker och ting har löst sig till min stora glädje.
Men känslan av att vara oförtjänt är min ständiga följeslagare.
Den här känslan kulminerade i och med erkännandet jag fick den här veckan och jag har försökt hantera situationen sedan dess. Så jag gjorde det jag gör bäst. Jag läste och försökte begripa.
Jag läste den här artikeln av forskarna bakom fenomenet bluffsyndrom (imposter phenomenon) och förstod att den här känslan av att vara oförtjänt inte är ett problem som endast rör mig — det här är ett utbrett fenomen som många, många (oftast) kvinnor upplever.
Jag jobbar på att tro på att jag både kan och att jag förtjänar, men bluffsyndromet har klibbat sig fast i mig som en sugkopp med undertryck.
