Bokrecension: Isabel Allende "Violeta"

Alltså vilken läsresa denna roman var!

Jag var helt betagen av denna och den fick mig båda att fnissa och gråta. En solklar femma!

Romanen är skriven som ett långt brev av Violeta till sitt barnbarn Camilo.

Violeta föddes under brinnande pandemi år 1920, och dör hundra år senare, mitt under en annan brinnande pandemi. Under bokens gång tar vi del av hennes liv: männen, vännerna, familjen.

Jag uppskattade romanen för den öppnade upp mina ögon för Sydamerika och Chile; dess historia, politiska situation och de turbulenta händelser som har skakat om landet och kontinenten.

Språket var utsökt och den varma berättarstilen fångade mig från första stund. Violeta delar med sig av sitt decennium långa perspektiv på livet, kärleken, åldrandet, kroppen, sorgen, människan och jag suger åt mig av varenda ord.

Få ting provocerar mig lika mycket som människor som säger ”jag läser inte romaner för då *lär* jag mig inget”. Med all respekt kan du som någonsin har yttrat det kan med fördel plocka upp denna bok och långsamt äta upp dina ord. ;)

Det här är en bok som långsamt men säkert får en att komma att älska huvudpersonen Violeta och människorna i hennes liv.

En bok att ryckas med i, helt enkelt.
Strålande bra.

Du kommer att älska ”Violeta” om du:
» uppskattar gripande livsöden
» vill att romaner får vara allmänbildande
» gillar att leva in dig i berättelser

Mitt betyg: 5/5

Omslaget är såå fint och nu är jag väldigt ivrig över att ta mig an ”Andarns hus” av samma författare!

Läs denna!

Lägger du till den på läslistan? Har du redan läst – vad tyckte du?

Böcker även här

Jag frågade mina följare på Instagram hur de dokumenterar sin läsning och fick av kloka Malins bokbblogg kommentaren att fördelen med att publicera recensioner på en blogg är att den är sökbar.

Eftersom jag har denna blogg men inte alltid aktivt publicerar något på den har jag därför bestämt mig för att även publicera mina bokrecensioner här i framtiden.

Så nu får jag än en gång leva upp till mitt gamla bloggnamn “böcker och betraktelser”. Mycket böcker men även samma, vanliga inlägg som passar under underrubriken “betraktelser” också.

Detta är ett hett tips för dig som vill bli boktipsad men som inte har instagram eller facebook (eller vill slippa slöskrollandet som de programmen ofta medför).

Jag hoppas få inspirera just DIG till läsning!

Bra nog

Sjukstuga tär på krafterna.

Lyckligtvis har vi vuxna hållit oss på benen och kommit undan endast med tillfällig kaktushals, men de små liven våra – ack vad sjuka de har varit.

Samuel har jobbat på som vanligt under dessa dagar och att ensam ha hand om två febersjuka, gnälliga och trötta barn är enormt tärande.

Det har varit en hel del skärmtid för den äldre. Det har blivit en hel del uppvärmd mat (och samma rätt i dagarna fem). Det har varit alarmerande lite utomhusvistelse och fullständigt försummande av rutiner under dessa många, långa dagar.

Jag har inte orkat vara mitt bästa jag under alla dagar, men jag hoppas och tror att jag ändå har varit bra nog.

Jag övar mig på att acceptera bra nog i mitt föräldraskap.

Från dagens byggnadsinspektion. Utomhusvistelse efter en vecka inomhus. Livet (och frisk luft) återvände.

Ordning på livet

Jag brukar säga åt Samuel att mitt liv är en enda lång to do-lista.

Det är sagt med glimten i ögat men ändå skrämmande mycket sanning.

Jag har märkt att jag tar mig an mitt liv på liknande sätt som en projektledare. En projektledare som är hemskt dålig på att delegera och tänker att jag ska göra allting själv.

Varje månad tar jag mig själv på ett projektmöte på ett mysigt café. Där sitter jag i timmar och går igenom alla mina pågående “projekt” (bland annat jultablå, bokklubb, bokinstagram, The Haralds-album, spelningar, jobb, projekt där hemma osv.) och skriver ner och uppdaterar allt som är aktuellt.

Efter det bryter jag ner projekten till veckor: varje vecka har jag särskilda fokusområden. Förra veckan hade jag som mål att rensa i alla köksskåp. Denna veckans mål var att rensa garderoben och fixa grejer till mitt instagramkonto (men barnen har varit riktigt sjuka så i verkligheten har jag varit i ett överlevnadsmode och bara tagit mig igenom dagen).

Och sen bryter jag ner det på daglig nivå. Att vara hemma med barn är krävande i sig så det är sist och slutligen inte många timmar som jag har till förfogande och därför försöker jag vara rasande effektiv när jag kan.

Precis just nu sitter på jag på mitt stamfik, på min stammis-plats, och har fått ordning på livet efter en hel vecka inomhus med sjuklingarna. Nu har jag ordning på livet igen.

Mitt 2023

Vi är redan inne i 2024 men jag vill i alla fall sammanfatta mitt 2023, om inte annat så för min egen del.

Denna lista hämtade jag från Michaela Fornis blogg från 2021.

Gjorde du något 2023 som du aldrig gjort förut?

Säkert många saker men upplevde en störtförlossning och blev tvåbarnsmamma hör väl till det jag kommer ihåg bäst.

Vad var din största framgång 2023?

Att jag fick hålla releasekonsert i Karleby och Vasa, att min andra avhandlingsartikel blev publicerad med beröm och att jag blev tvåbarnsmamma.

Och på ett personligt plan?

Jag märker att jag gärna vill svara samma sak på allt men det har präglat år 2023 mest av allt: att bli och vara tvåbarnsmamma.

Vilka platser besökte du?

Umeå, Helsingfors och Åbo.

Bästa dagen på året?

Den femtonde juni. Måns hade fötts på natten och dagen efter bara myste vi på BB. Och jag fick äntligen äta min efterlängtade påse med lösgodis!

Vad gjorde du på midsommar?

Vi firade midsommar hemma och väldigt lugnt i år eftersom jag var nyförlöst och Måns drygt en vecka gammal. Vi fick besök av både min och Samuels familj i olika vändor och så grillade vi god, god mat.

Vilken var den bästa festen?
Bah! Inte många fester i år men en riktigt fin konferensmiddag på Strampen hade jag innan jag blev mammaledig. Jag var höggravid och sjöng och dansade med klackarna i taket tillsammans med The Haralds. Det var säkert en syn. Jag hade sån muskelvärk dagen efter!

Bästa köpet?

Vi köpte en begagnad syskonvagn i mars och jag är så glad att vi gjorde det. Vi stod i valet och kvalet gällande huruvida vi skulle behöva en eller inte. Det är otaliga gånger som jag under året har varit tacksam över att vi valde att köra med syskonvagn!

Bästa matupplevelsen?

I slutet av året hade jag förmånen att äta en sexrätters julmiddag på Fröj med goda vänner. En upplevelse minsann!

2023-stilen?

Mina hemmajeans och en randig långärm i valfri färgkombination! Tidlöst ju!

Gjorde någonting dig riktigt glad?

En massa saker! Molly började prata väldigt mycket i början av året, jag och Samuel var på tumisresa till Helsingfors, jag stortrivdes på jobbet, var ivrig och förväntansfull inför att få baby, fick en helt underbar liten och frisk son, många av minner goda vänner fick barn, jultablåplanering, bokklubbar, familj, böcker, mycket! 💛

Och ledsen?

Det har varit tufft för mig att bli tvåbarnsmamma, och det har förvånat Samuel och mig hur slitsamt det har varit. Vi har haft våra svackor under året men känner äntligen att vi är på det torra, som tur.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Det här året har definitivt inneburit flest upp- och nedgångar än många tidigare år så det korta svaret är väl ledsnare, men lyckligtvis har det gått i vågor och aldrig pågått länge.

Något oväntat som hände?

Hmm, jag är väldigt planerande av mig så sällan sker något riktigt oväntat.. säkert något i mindre skala men inget jag kommer på nu.

Vad önskar du att du gjort mer?

Haft fler spelningar med The Haralds så länge vi var på samma ort.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Vänta så länge på att måla vår vardagsrumsvägg. Haha, oj nej vilket dåligt svar men överlag är jag rätt nöjd med vad jag gjorde och inte gjorde under förra året.

Årets låtar?

Här måste jag ändå dra hemåt och svara låtar från The Haralds debutalbum Memories.

Favoritserie?

Jag ser sällan på serier så jag är knappast rätt person att gå till för att få ett vettigt svar på det senaste i serieväg. Men under året såg jag bland annat ”Anatomy of a scandal” vilken jag tyckte om.

Bästa filmen?

Barbie!

Bästa boken du läste i år?

”Jävla karlar” av Andrev Walden. Hands down.

Vad gjorde du på din födelsedag?

Fick frukost och sång på säng, bjöd mina kollegor på donuts på vårt lilla seminarium, jobbade och åt sushi på kvällen.

Är det något du saknade år 2023 som du vill ha år 2024?

Massor. I liten och stor skala. I den mindre ändan vill jag ha ordning och reda i olika skåp och skrymslen här hemma. I den större ändan vill jag ha mer stabilitet i tvåbarnsföräldraskapet.

Julen som introvert

Jag är snart trettio år och har i en tredjedel av mitt liv vetat om att jag är introvert.

Efter att jag fick denna insikt ägnade jag mycket tid åt att läsa på om introversion och att faktiskt lära känna mig själv på djupet.

Hur löjligt det än må låta var denna insikt överväldigande och skakade om mig i grundvalarna riktigt rejält. Jag påbörjade då en ödmjuk resa mot att skala av alla (andras) föreställningar om vem jag är och istället nyfiket närma mig själv på mina egna villkor.

Nu, tio år senare, skulle man kanske tycka att jag borde ha hittat vattentäta strategier för att hantera livets olika situationer och för att leva med min introversion på smidiga, sömlösa sätt.

Och visst. Jag har absolut hittat en mängd goda strategier; faktumet att jag är medveten om mina gränser och mina behov hjälper mig att parera och förutse orkesnivåer och laddningstid.

Men så kommer julen.
Och med den har jag ännu inte hittat några sunda strategier.

För julen är i sin kärna extrovert.

Julen är högsäsongen för familjemiddar, släktträffar och umgänge med folk från alla världens hörn. Det är fint och värdefullt på väldigt många sätt.

Samtidigt, som introvert, blir det intensivt och för mig personligen alldeles för mycket.

Det är nu fjärde januari och jag är fortfarande inte återställd efter att under för många dagar har tänjt på mina gränser och mina orkesnivåer och helt enkelt inte återhämtat mig mellan varven.

Hur gör man julen som introvert?
Om svar anhålles, tack.

Med vänlig hälsning,
Jultrött introvert

Statusuppdatering

Hej och hej!

Här händer inte mycket men nu som då hinner jag med en statusuppdatering. Här kommer den.

Vi hann bli friska och så blev vi sjuka igen, men nu börjar vi åter en gång vara ute på andra sidan av förkylningsträsket.

Dagarna har varit långa men veckorna har gått fort och nu är vi redan halvvägs inne i årets sista månad.

Måns är 6 månader precis idag och jag kan inte säga det utan att halvt tappa hakan. Sex månader!? Redan!? Det var ju bara någon vecka sedan värkarna startade och jag halvt om halvt födde honom på riksåttan. Nu drar han sig fram, äter alla måltider och sitter nästan stadigt i matstolen.

Molly är en så fin storasyster och jag kan, utan att överdriva, ha henne att mata gröt åt Måns utan att behöva ingripa (det är hur klottigt som helst men mina klott-trösklar är numera rätt höga). Hon är extreeemt taggad på jul, särskilt eftersom hon med skräckblandad förtjusning har pratat om tomten åtminstone en gång i veckan ända sedan förra julen.

Jag är taggad på jultablån här i Vasa, följt av julfirande i Norra Österbotten. Följt av pappaledighet med Samuel och jullov med hela familjen. Att inleda ett nytt år känns också nådefullt och skönt.

Senare ska jag återkomma med en översikt på året 2023 och tankar inför det nya året.

Men just nu laddar jag upp inför julen och önskar dig en riktigt fin jul!

En dröm

Nu är det snart ett år sedan Jenny tog kontakt med mig och frågade om jag vill vara med och planera en jultablå i Vasa.

Hela året har vi träffats och planerat, funderat och nu är det snart dags.

Jag brukar beskriva mig som en projektälskare – jag älskar att starta upp och förverkliga nya projekt av olika slag och därför har detta varit en dröm för mig. Ända sedan jag själv aktivt deltog i olika jultablåer i Karleby på 00-talet har jag drömt om att själv få vara med och planera en jultablå och se den ta form i verkligheten.

År 2019 skapade jag en Spotify spellista med låtar som jag tänkte att kunde vara med.

Nästa veckas lördag, den 23.12 kl. 18.00 är det dags. Skådeplatsen är Trefaldighetskyrkan i hjärtat av Vasa. Ni är varmt välkomna dit.

Inte dagsformen

Att i princip ägna två veckor på 75 kvadratmeter på två vuxna, två barn och en innekatt är rätt slitsamt. Det gjorde vi när vi var sjuka här för någon vecka sedan och det var inte att rekommendera.

Tålamodet, ack den varan som stundvis är så flyktig till sin (min) natur, tröt alldeles för ofta och i kombination med ett barn i en härligt intensiv ålder på 2,5 var den ofta förflugen redan innan lunch.

Skammen över min korta stubin, min korta ton och mitt korta tålamod med mina barn lade sig som en blöt filt över min syn på mig själv. Scenarion då jag helt enkelt inte orkade förklara pedagogiskt, vänta ut mitt barn eller bejaka nuet speglades upp för mitt inre i en oändlig loop av tillkortakommanden.

Enter mammasamvetet.

Samtidigt: ingen människa är 100 % konsekvent. Ingen människa är alltigenom glad, alltigenom ond, alltigenom tålmodig eller vilken som helst annan egenskap. Så jag försöker intala mig att det är mänskligt att visa olika sidor av mig som människa, som förälder.

Samtidigt, part two: kanske mitt föräldraskap inte bäst avspeglas i en dagsform, eller ens veckoform. Kanske föräldraskapet bäst kan förstås mer övergripande: ur månadsperspektiv, kanske till och med årsperspektiv?

Och när jag tänker så stillas mitt mammasamvete. Åtminstone lite grann. Åtminstone för nu.

Om inte annat kommer en ny dag imorgon.

Beröm i fel riktning

Jag har på mindre än fem dagar, vid två helt fristående tillfällen, lyckats med konststycket att ge alldeles jätterikligt med beröm åt en person

… för något som en annan person har gjort.

Det tycker jag är rätt så skickligt av mig, så jag passar på att berömma mig själv lite i samma veva när jag nu ändå är på gång.

Min initiala reaktion när jag insåg mina blunder är alltid skam. Skam över att ha gett beröm i fel riktning, skam över att inte ha bättre koll, skam över att ha missat större eller mindre detaljer.

Men redan efter en kort stund kan jag skratta åt mig själv och mitt missöde. För jag tänker att det ju aldrig är fel att ge beröm.

Att detta beröm sedan kommer fram till rätt person är ju att föredra, men det skadar ju ingen att få beröm för något som man inte har gjort.

Ska man ta emot något som egentligen tillhör någon annan tar man ju alla gånger helst beröm framom kritik, tänker jag.

Och överlag tycker jag att vi finländare är alldeles för dåliga på att ge beröm överlag. Så därför väljer jag att bortse från att jag gav beröm i fel riktning, och istället fokusera på att fortsätta ge beröm.

Helst i rätt riktning framöver!

Beröm åt min vän H-M som bjöd på så tjusigt dopp när vi hade bokklubb!