Jag läste precis klart en bok.
Boken var medioker och huvudkaraktär var väldigt, VÄLDIGT, fyrkantig till sin natur.
Till en början fick denna kantighet mig att fnissa till, men långsamt började jag inse att denna kvinna på många sätt är JAG. Jag är tjugonio år och inser först nu hur otroligt KANTIG jag är.
Att jag lever för att laga listor och beta av dem, helst vill ha samma rutiner varje dag, älskar förutsägbarhet och får skavsår i hjärnan av spontanitet har alltid känts naturligt för mig men jag har aldrig riktigt förstått att alla andra inte nödvändigtvis lever på samma sätt. Jag hade inte heller insett att mitt sätt att leva och verka kanske uppfattas som inrutat, slaviskt eller – precis – kantigt.
Jag tog upp denna häpnadsväckande insikt till diskussion med min kära make och han svarade lugnt “jo men det har jag nog vetat länge”.
Det fanns alltså inget nyhetsvärde alls i den här enorma självinsikten som jag delgav. Han var inte förvånad och uttryckte inte det han sade på ett nedlåtande sätt, faktum är att han inte ens uttryckte det som att det vore en dålig eller icke-eftersträvandsvärd egenskap. Nej, för honom var det var bara en självklarhet. Vatten är vått, solen är varm och Mindy är kantig.
TÄNK hur olika vi kan uppfatta oss själva i jämförelse med hur andra uppfattar oss.
Skrämmande tanke. Fascinerande tanke.
Mera tankar om min kantighet på väg. Jag måste bara processa det lite först.
