Det är en märklig tid i mitt liv just nu.
Inte bara på grund av den härjande pandemin utan även för att jag om några veckor ska få en helt ny roll i livet då jag ska bli mamma.
Det är märkligt främst på grund av att jag på ett konceptuellt plan förstår att det kommer att vara en av de största förändringarna i livet.
Trots att jag totalt saknar erfarenhet av det så begriper jag ju att det på ett fundamentalt sätt kommer att förändra mitt liv.
Allt detta har jag fått höra av andra människor rätt ofta på sistone och allt detta kan jag på något teoretiskt plan förstå redan nu.
Men i skrivande stund är sig allt precis som förr. Allting är sig likt och därför är den här tiden så märklig.
För jag tror att människan i de flesta fall inte är medveten om vilka händelser eller tidpunkter som är avgörande för ens liv.
I de flesta fall vet vi inte att den tid vi lever nu, levde då eller får uppleva om någon vecka kommer att stöpa om livet i en eller annan mening.
Människan är i ett avseende efterklok, och förmår ofta först i efterhand konstatera att ”ja det där var en ordentlig vändpunkt i mitt liv”.
Väldigt sällan är vi på förhand förberedda på att en sådan förändring kommer att ske. I detta fall flera månader på förhand!
Men nu är jag det och det känns märkligt. Hur ska jag förbereda mig för detta stora nya? Hur ska jag kunna ta in att mitt liv vilken dag som helast kommer att förändras i grunden?
Trots att jag är medveten om det kan jag ju inte det egentligen göra något åt det nu.
Och därför är den här tiden bland det märkligaste jag har upplevt.
Vi står mitt i en härjande pandemi och jag ska snart få uppleva en enorm livsomställning.
Allt är som förr, inget är sig likt.
Helt galet. Galet spännande. Galet häftigt.
Trots denna existentiella medvetenhet gör jag rätt basic grejer. Läser en del, vilar mycket. Livets kontraster. Glad påsk!