Det vackraste jag vet är när en människa vågar visa sin sårbarhet.
Ja, människor kan flexa sina muskler och stoltsera med sina framgångar bäst de vill, men det är när en människa gläntar på dörren till hjärtat och visar på snedstegen, visar på det som sket sig, visar var det smärtar, som jag ser sann styrka.
Det är en andäktig stämning som uppstår när en människa visar sina brister, sår, sin alldeles mänskliga ofullkomlighet. Sin fullkomliga mänsklighet. Fastän det finns en enorm smärta i de här såren tycker jag att det är så vackert. För det är så äkta.
Och hur förunderligt är det väl inte att styrkan ligger i sårbarheten.
Foto: The one and only syster Ebba Åström