Det värsta och bästa

Kreativt skapande är min bästa vän och värsta plåga

Många är orden som kan användas för att beskriva den kreativa processen. Arbetet kan vara präglat av ebb och flyt, det kan liknas vid förstoppning eller diarré (ta mig inte bokstavligt nu, läsare), det kan påminna om en bergochdalbana eller så kan den kanske liknas vid antingen en total frånvaro av idéer eller en kulspruta i idéväg.

I dag upplevde jag en sällsynt form av kreativt krystande (inte alls refererande till en eventuell alternativ profylxametod) men när jag i dag började planera koreografier stod det helt still. Jag tvivlade på mig själv och min kompetens, jag var osäker på val av låt och jag förkastade temat för numret. Jag ifrågasatte allt i dansväg och det är en värdelös utgångspunkt att börja skapa utifrån.

I femton minuter svävade jag i osäkerhetens rum, men sedan lossnade det. Och samtliga tre dansnummer gick rejält framåt och fick ett ordentligt lyft. Det initiala kämpandet till trots är jag nöjd, och nu med produkten i hand är jag till och med alldeles uppjagad över dagens produktion! 

Jag fungerar sällan så att jag kan trycka på en invärtes knapp och aktivera kreativiteten. Men precis som med mycket annat behöver jag ge det lite tid till en början, och när jag så småningom kommit in processen börjar det flyta på. Och ofta är gångerna jag har upplevt verklig flow. Lika många är gångerna då jag har upplevt konstnärlig torka och oflyt. Som tur är båda delarna alldeles naturliga i den kreativa processen.

 En sällan skådad spegelselfie. Never happens to me.

En sällan skådad spegelselfie. Never happens to me.

Tur är det att kreativiteten fyller så många funktioner och är så enormt belönande när det väl fungerar, annars vore det endast en enda pina. 

Hur är det med dig då? Känner du igen dig i det här? Hur ser ditt flyt och oflyt ut? Vad gör du för att komma ur ett kreativt oflyt?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.