Själarnas ö

Ibland när man läser eller ser på tv kan man trösta sig med att tänka "Det här har inte hänt på riktigt". I andra fall går det inte alls. Till exempel i Johanna Holmströms senaste roman Själarnas ö.

Romanen är baserad på den verkliga händelsen om Kristina som dränkte sina barn i Aura å i slutet på 1800-talet. Hon skickas till ett dårhus på ön med det vackra namnet, Själö - därav titeln. På Själö får läsaren bekanta sig med flera andra intagna genom åren, och på det här sättet bilda sig en uppfattning om hur mentalvården såg ut för lite mer än etthundra år sedan.

 Vi kan alla ignorera dammigheten på grönväxten.

Vi kan alla ignorera dammigheten på grönväxten.

Jag hade gärna lärt känna Kristina bättre, få veta hennes innersta tankar och se hennes inre utveckling genom åren. Det var förvisso intressant att lära känna olika karaktärer, men det var fram för allt Kristina som trollband mig från sida ett.

Det är en tankeväckande roman. Efter att jag läst ut boken försjunker jag in i tankar om vilka stora utmaningar mentalvården innefattar. Jag försjunker i tankar på vem som är frisk och vem som inte är det, och vem som har rätt att avgöra någons mentala hälsa - och på så sätt ha makt över liv, kanske död. Jag tänker också på hur långt mentalvården har kommit; i boken bestäms den mentala hälsan bland annat utifrån huvudform, kroppslighet och kön. 

sjalarnaso-blogg.jpg


Historiska romaner med ett alltjämt lika aktuellt tema är de som lever längst, och de som i mitt tycke också är bäst. Den här romanen har verkligen samhällsrelevans, bara för någon dag sedan läste jag den här artikeln på svenska yle om mentalvård. Romanen tilltalar den som vill ha en djupare och tankeväckande läsning, men den tilltalar också lustlästaren som inte kräver mer än en god story.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.