Det var januari år 2019 när S och F köpte lägenheten och flyttade in. Tre månader senare flyttade vi in på samma gata, i samma radhus, bara en lägenhet emellan.
Ytterligare två år senare flyttade M&M in, vägg i vägg med oss.
För oss alla har vistelsen här alltid varit utmätt.
Vi har alla vetat att tiden här har ett bäst före datum. Vi har alltid varit införstådda med att vi inte förevigt kommer att bo så här. Att detta är en svinnande kort tid i vårt liv som vi sannolikt aldrig får uppleva igen.
Men idag, då flyttlasset for iväg med S och F och deras två härliga kids, var dagen då det sjönk in hos mig på allvar.
Jag fylldes av saknad och vemod men mest, ändå, tacksamhet över vår gemensamma tid här.
Det är så mycket liv som har hänt under våra gemensamma år här på Bölebacken.
Kräftskiva (med surströmmingschock), pizzakvällar, terasskaffe, utejumppa, corona-luncher, eftermiddagsfika, födelsedagskalas, marsbaby, aprilbaby, parkhäng, förmiddagslek, kattskötsel, filmkvällar, nyårsfester, soffchill, kvällsfika, sommarbebisar, gårdshäng.
Mest av allt är det så fint att Molly har fått växa upp med grannbarnen, att de har blivit hennes nära vänner - nästan som extrasyskon.
Och att mina barn har fått (och fortsättningsvis får) växa upp med ett nätverk av så många trygga vuxna.
Och bara glädjen i att ha fina vuxna att hänga med vid gungorna, att låna tacokrydda eller en mjölkliter av och kunna samåka med på allehanda äventyr.
Jag är så glad över att nästan på daglig basis ha fått byta några korta ord med S och F, fått se deras barn växa upp, dela liv och uppdateringar i all hast mellan postlådan och husdörren.
Så många fina år, så många fina minnen.
Nu väntar ett nytt kapitel och jag är så, så glad för dem.
Och tacksam över tiden som varit.
Små kids sommaren 2022