Vi bor i ett lugnt och barnvänligt område precis utanför Vasa.
Och i samma radhus som oss bor två av våra närmaste vänner och deras familjer. Vi har alltså ett härligt litet kollektiv här i radhuset (och egentligen i hela området då många av våra vänner bor på samma Bölebacke). Jag och min familj bor mitt emellan dessa vänner och vårt hus har därför i något skede skämtsamt refererats till som Mellangården.
Folk frågar ofta hur det är att bo så här och mitt ärliga svar är att det är jättehärligt!
För när som helst när en situation uppstår: sockret tar slut mitt i bakningen, någon behöver akut låna en bil/ett kaffefilter/ett vattenpass/en skruvmejsel etc. eller någon behöver snabbt komma över för att se efter ens tvååring då det blir bråttom till förlossningen (hehe) då finns de där – grannarna.
Och närhelst någon har bakat något i överflöd kan det plinga på dörren och en ljuvligt doftande och rykande varm bit bröd eller korg med bullar kan förgylla ens dag.
Men det bästa, ändå, är att barnen får ha varandra. Det är bara för oss att öppna dörren och släppa ut Molly och så leker hon i timmar med grannbarnen. Och det är ju betydligt roligare för oss föräldrar att ha någon annan vuxen att prata med vid gungorna, sandlådan eller i parken.
Den här tiden är väldigt speciell för vi kommer inte alltid bo så här: vi kommer inte alltid ha den här närheten till våra goda vänner och våra barn kommer inte alltid ha så här tät kontakt med varandra.
Därför värdesätter jag denna tid i livet oerhört mycket. Jag njuter och njuter av att få leva så här just nu i livet.
Bild från förra sommaren.