Jag har 8 arbetsdagar kvar.
Känslan just nu är trött, tung men också lite vemodig över att lämna jobbet.
Och jag är så tacksam att det just en sådan här kombination av känslor som jag bär med mig när jag snart ska avrunda för den här gången. För denna kombination av känslor är diametralt olik förra gången jag blev föräldraledig för mer än två år sedan.
Då var jag ytbränd (mitt eget begrepp på en utbrändhet som inte har gått så djupt utan endast bränt ytan), modfälld och saknade tro på min förmåga att sköta mitt jobb. Jag hade höga målsättningar för vad jag ville åstadkomma innan jag blev föräldraledig och kände mig misslyckad när jag inte levde upp till dessa.
Jag sov inte, oroade mig mycket, led av foglossning och en ihållande huvudvärk. Jag var nedstämd och drog mig tillbaka. Jag mådde helt enkelt inte bra och blev sjukskriven drygt 1,5 månad innan jag blev föräldraledig.
Nu är min situation en helt annan.
Om jag bara hade haft den fysiska orken och förmågan att sitta stilla så mycket som mitt jobb tyvärr kräver hade jag säkert kunnat jobba länge till. Jag är väldigt motiverad när det gäller mitt jobb och har en tydlig riktning om vart jag är på väg med min avhandling.
Det är nästan så att det känns tråkigt att sätta avhandlingen på paus när jag har kommit igång så väl och har ett skönt flyt på.
Samtidigt vet jag att jag måste unna mig en lugnare tid innan vi får barn. Det är viktigt att hinna landa och både praktiskt och mentalt förbereda mig för sånt som gäller förlossning och babyvardag.
Men jag mårar på ännu i åtta arbetsdagar och det går bra, faktiskt. Trött och tung är jag, men jag mår bra. Jättebra.
