Mitt sista år som 20-nånting inleds starkt med ett spännande seminarium och donuts!
(Innan det förstås kaffe och sång på säng och en Molly som var mer än lovligt ivrig över att öppna mina paket).
Mitt tjugonionde år äntrar jag med mycket tillförsikt, fötterna stadigt rotade och följande ledord:
Det handlar om förväntningar. Allt, allt, allt (från förväntningar på födelsedagsprogram, julaftnar, resor, träffar med vänner/familj, dejter) handlar om att vara medveten om förväntningar. I någon mån handlar det om att kommunicera dem åt centrala aktörer, men i de flesta fall bara om att själv reglera dem så att de är rimliga i förhållande till vad man är med om.
Kommunikation is key. Detta är kanske min viktigaste lärdom under hela livet. Ja, livet. Jag har slutat utgå ifrån att människor - oavsett hur nära de är och hur väl de borde känna mig - vet vad jag tänker om jag inte yttrar det högt. Att göra det är stundvis jobbigt och inte alltid kul men alltid värt det.
Det mesta går över. Jag tackar erfarenheterna som förälder åt en baby/barn för denna livsvisdom. En riiiktigt jobbig babyperiod gick alltid över förr eller senare, oftast på någon vecka. En utmanande tid i livet är också lika övergående. Det mesta är övergående, det gäller bara att hålla i och hålla ut.
Relationer sköter inte sig själv. Om jag vill hålla kontakt och hålla liv i relatilnerna med vissa människor är det upp till mig att hålla dem vid liv: att ta kontakt, höra av mig, besöka, ringas. Visst är relationer ömsesidoga och visst hänger det på den andra parten också, men jag kan inte ansvara för någon annan än mig själv. (Vilket för mig till nästa punkt)
Jag kan bara styra mig själv. Om jag så att säga har mitt bord rent (har varit uppriktig, välvillig och transparent) kan jag inte rå för hur andra reagerar. Ser jag till att mina intentioner är goda och att jag handlar i välvilja har jag gjort mitt och resten är upp till andra.
Detta var fem reflektioner som jag har lärt mig och tar med mig in i mitt tjugonionde levnadsår!