Läsning lär mig mycket.
Då syftar jag inte enbart på de lärdomar jag får av innehållet i de böcker jag läser, nej, redan aktiviteten i sig själv har mycket att lära mig.
Jag tänkte här dela med mig av två lärdomar som min egen läsning har gett mig:
Skärmar och böcker
I vår tid av informationstäta flöden och snabba svajpanden kan läsningen kännas som en oerhört låååångsam aktivitet. Det är den också ibland.
Visst kan det kännas skönt att hänga hjärnan på hatthyllan och skrolla flöden eller slötitta på Netflix ibland; det känns ofta som en mycket mer lågtröskelaktivitet för en överfull hjärna.
Ändå tror jag vi gör vår hjärna en björntjänst om vi gång på gång väljer skärmen framför boken för att det känns mindre kravfyllt.
Jag tror att vi mer eller mindre aktivt måste välja bort skärmen — och varför inte då välja den analoga boken eller ljudboken istället?
Ta dig över läströskeln
Med total avsaknad av empirisk bevisning vill jag påstå att det vanligtvis tar tio minuter att komma in i en bok.
Då menar jag tio minuter totalt ostörd och sammanhängande läsning.
För vanligtvis brukar mina första minuter av en lässession präglas av att jag kommer på att jag måste hänga upp tvätt, att jag fryser om fötterna och är enormt törstig. Och alla de här tankarna leder till handling vilket gör att min läsning inte alls är ostörd och enhetligt.
Men när jag kommer till det skedet att jag har fått läsa tio minuter utan att ha tankarna (eller kroppen) på annat håll — då börjar det minsann gå undan! Då kan jag läsa hur länge som helst!
För en ovan eller mindre rutinerad läsare kanske den här tröskeln till en början är högre. Det kanske krävs upp till trettio minuter enhetlig läsning innan kropp och knopp kommer till ro och kan njuta av det.
Men ack! känslan av läsflyt. Det är värt alla minuter.