Jag skriver inte lyrik. Inte vanligtvis. Men jag känner att i år gör jag det. Så med bävan och stor ödmjukhet överlämnar jag följande stycke poesi i era händer.
“det sägs
att det är vackrast när det skymmer
när mörkret så småningom
omfamnar jorden
med sina mjuka
händer
dagen går till vila
vill jag
också
jag säger
att det är vackrast när dagen gryr
när morgonen dagas
och nattens mörker
ger vika
suckande drar sig dagen än
men gäspande når solens strålar oss
ändå
inte än inte än inte än
äntligen
det sägs att det är vackrast när det skymmer
jag säger att det är vackrast när det morgnas
för det är som skymning
men med hopp om
ljuset”