Jag fortsätter skriva

Jag var nyfiken på hur jag hade det, vad jag tänkte på och hur jag mådde när jag var lika långt i graviditeten med Molly som jag är nu med baby nr. 2.

Så jag gick till mitt bloggarkiv och fann vad jag sökte efter.

Trots att jag är allt annat än regelbunden i mina uppdateringar är det ändå en sällsynt skatt att ha dokumenterat mina “livsbetraktelser” (som jag envisas med att kalla dem) i denna blogg.

För det är så mycket jag hinner glömma.
Så många detaljer som jag tappar längs vägen

Men lyckligtvis har jag denna blogg där jag dokumenterar en del av allt det.

Och lyckligtvis kan jag återkomma till mina inlägg efter ett tag.

Så jag fortsätter skriva. Inte alltid regelbundet men ändå lite envetet.

Den ger sig inte, den här blogglusten!

Foto: Sofia Ylimäki Photography

För att jag behöver det

Jag har varit ofrivilligt tyst här på bloggen.

Men jag märker ändå att jag ständigt dras tillbaka till skrivandet, till bloggen.

Jag började ju en gång skriva blogg för mig själv, och när jag nu inte har skrivit på ett tag är känslan av att något fattas mig påtaglig.

Jag publicerar för andra men skriver för mig själv.

För att jag mår bra av det. För att det hjälper mig att fokusera och skifta fokus från livets oväsentliga till livets väsentliga.

Jag skriver för att jag behöver det. För att det är mitt bästa sätt att få utlopp för myriader av känslor och tankar.

Jag antar att jag har undvikit att skriva blogg för att jag är i process, och det är lättare att skriva när processen är avslutad och jag har fått rätsida på frågetecknen.

Det är svårare att försöka skriva under processen. Vara ärlig mot mig själv trots att jag inte har alla svar.

Men jag behöver inte ha alla svar. Jag får vara i process, det är helt okej, men jag vill ändå skriva om det.

För att jag behöver det. Helt enkelt.

Foto: Sofia Ylimäki-Photography

En vecka av samskrivning

Den här veckans konstprojekt har varit oerhört givande.

Tänk dig att du står vid sidan om ett torg och iakttar. Skriver ner vad du ser, vad människor på torget gör, vilka sinnesintryck du har, vad du känner i din kropp.

Tänk sedan att en handfull andra personer gör exakt samma sak. Och tänk sedan att få läsa upp vad du har skrivit och höra andra läsa vad de har skrivit.

Det är precis det jag har gjort den här veckan.

Det är en ynnest att få umgås med människor som har en tendens att vilja gå djupare, längre in under ytan. Röra om lite där det skaver, där det är obekvämt men ändå välbehövligt skönt.

En av mina största take away-messages efter veckan är (än en gång) hur våra perspektiv påverkar oss.

Och perspektiv i både rent konkret bemärkelse, som var och hur vi står vid ett torg, men också ur ett mer existentiellt perspektiv, vilken vår bakgrund är och vad vi bär med oss till skrivsituationen.

Det har varit en förmån att få dela texter och liv med begåvade konstnärer den här veckan.

En mening som lika gärna hade kunnat vara något vi hade skrivit under vår samskrivningsvecka. Den här dock skriven av Hannele Mikaela Taivassalo i romanen “I slutet borde jag dö”

Så jag skriver

Den här månaden har mitt blogg och egenskrivande blivit lidande till följd av mitt akademiska jobbskrivande.

Ibland frågar människor mig hur jag orkar läsa så mycket då jag också läser mycket i mitt jobb.

Det har aldrig varit ett problem för mig, för läsning är sist och slutligen avkoppling och verklighetsflykt för mig, trots att jag inte på något sätt är en passiv mottagare när jag läser.

Skrivande, till skillnad från läsning, är däremot en aktiv handling för mig.

Det är inte något jag gör för avkoppling utan något jag gör för att skärpa sinnet, reda ut tankar och reflektera över sådant som jag svävar omkring i en rörig massa. Mina frågetecken rätas ut när jag skriver. Jag hittar mitt fotfäste när jag skriver.

Men den här månaden har jag inte prioriterat mitt skrivande (jag vägrar säga att jag inte har hunnit med skrivande, för jag har en notorisk föreställning om att vi hinner med det vi vill, och om vi inte hinner har vi fel prioriteringar).

Jag har varit lite för trött och haft lite för mycket program på sistone för att ens tänka tanken på att vässa tankarna och pennan. Skrivandet, till skillnad från läsandet, kräver mer. Mycket mer, av mig.

Nu börjar jag så småningom äntra semesterläge, och jag hoppas verkligen att det innebär ett uppsving för mitt skrivande. För sist och slutligen skriver jag inte för någon annan än för mig själv.

Jag behöver det, jag mår bra av det.

Jag skriver, alltså är jag har jag en gång sagt. Det stämmer ännu idag. Det stämmer alltid.

Så jag skriver.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Via skrivande till klarhet

Mitt jobb går väldigt mycket ut på att skriva.

Och skrivande, precis som andra kreativa processer, är väldigt skiftande till sin natur.

Ibland finns det ingenting mer berikande och givande än att skriva, men andra gånger präglas skrivandet av ångestskrik och tandagnisslan.

Och ja ja ja jag vet att det är helt naturligt att skrivprocessen har olika faser av ebb och flyt och jag försöker lära mig att leva med det. Men när ökentorka råder och ordkranen sinar är det väldigt jobbigt.

Väldigt. Jobbigt.

Och ibland läser jag mig till klarhet. Men läsande, till skillnad från skrivandet, är mer passivt och därför behöver jag skriva. Också.

En sak som har varit till enormt stöd för mig är att föra skrivdagbok.

När jag i december ifjol läste Karin Erlandssons Alla orden i mig beslöt jag mig för att börja föra skrivdagbok.

Lagom till att jag inledde min doktorandanställning skapade jag ett dokument som kort och gott heter “Skrivdagbok” och där skriver jag om mitt skrivande och forskande.

Och hör ni, det är världens bästa grej.

För jag är sådan att jag skriver mig själv till klarhet. Alla frågetecken rätas alltid ut förr eller senare när jag skriver mig fram.

När jag skriver i min skrivdagbok får jag klarhet i vad som är oklarheter gällande min forskning, vad som är mina egna rädslor och känslor och vad som inte egentligen är något frågetecken.

När jag skriver i min skrivdagbok klarnar mina tankar och jag återfår skärpan i min egen forskning.

I mitt liv, vill jag nästan påstå.

Dagens tips, alltså: skrivdagbok

Livsförändringar efter utmattning, del II

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om vilka livsstilsförändringar jag gjorde efter att jag förra hösten och vintern led av utmattning.

Egentligen var jag inte riktigt utmattad, snarare ytmattad (ett ord jag har hittat på som beskriver en mildare form av utmattning, jag var inte riktigt utbränd men ytbränd).

Ifall ni inte har läst det inlägget vill jag gärna att ni börjar där (alltså här).

Då får ni med alla disclaimers och lite om bakgrundstanken till det här inlägget.

Om du redan har läst det kommer här nu alltså del två av livsförändringar jag gjorde efter min ytmattning.

Foto: Ebba Åström

Jag började …

VÅGA BERÄTTA
Jag fick slopa alla tankar på att ytbrändheten var min privata lilla hemlighet. Samtidigt fick jag slopa alla föreställningar om att ensam är stark. Jag beslöt från första början att vara öppen och ärlig och på det sättet också ta udden av den dramatik och de rykten som lätt kan börja florera.

GÅ I SAMTALSTERAPI
Av någon anledning känns det här väldigt tabubelagt att nämna; som om det ligger något skamligt över det. Jag tänker snarare att det är en positiv sak att ha någon som tar tid till att lyssna och hjälper mig att utvecklas och reda ut mitt garnnystan.

UPPRÄTTA GRÄNSER
Jag har kämpat mycket med gränssättning i mitt liv och det här var ett nyckelområde för mig at utveckla. Att sätta sunda gränser mellan fritid och jobb, mellan evenemang och vila, mellan att säga ja och säga nej har varit oerhört viktigt för mig.

FÖLJA ETT TRÄNINGSPROGRAM
Jag som har ägnat mig åt lagsport nästan hela livet kände att jag ville ha mål och mening med min gymträning för att orka upprätthålla den. Jag träffade en personlig tränare som gjorde en skräddarsydd träningsplan och jag har aldrig tränat så här mycket och har aldrig varit så motiverad.

TA PAUSER
När jag väl började jobba var jag mån om att ta ordentliga kaffepauser och bensträckare varje timme. Jag skaffade en käpp och de dagar jag enbart sitter på kontoret strävar jag efter att ha käpp- eller annan gymnastik innan varje kaffepaus.

FÖRÄNDRA MITT TANKESÄTT
Utöver att omvärdera min definition på ”sjukskriven” var jag tvungen att förändra mitt synsätt på olika ting, särskilt när jag väl började jobba. Jag försökte byta perspektiv på uttryck som “jag hinner inte” till “det finns tid”. Från ”det här är inte tillräckligt bra” till ”det är bra nog”. Från ”jag kan inte” till “jag kan visst”.

Foto: Ebba Åström

Har du erfarenhet av utmattning eller ytbrändhet?

Hur gjorde du för att komma igen?

Det jag vill skriva om

Det är mycket som snurrar i mina tankar den här tisdagen.

Det enda sättet för mig att reda ut mina tankar på är att skriva av mig.

Men när tankarna susar förbi så snabbt som de gör idag hinner jag inte börja nysta upp, analysera och dra kopplingar som jag älskar att göra. Jag hinner bara skriva ned några lösryckta, oklara tankar.

Så här:

Vår statsminister avgår och regeringen föll. Det är den största nyheten på alla nyhetssajter och den berör mig inte nämnvärt.

PISA 2018-resultaten publicerades idag. Överlag går Finlands resultat i läsande, matematikande och vetenskapande stadigt nedåt, ändå skyltar vi med att vi hänger kvar i toppen. Mest oroväckande var att vi har den största könsskillnaden av alla länder då det kommer till läsning:

flickor läser betydligt bättre och mer än pojkar.

I anslutning till det vill jag skriva om könsnormer, mansideal, humorgruppen KAJ som underbar motvikt. Jag vill skriva om vikten av att ha läsande förebilder; att någon modellerar och visar exempel.

Samtidigt är jag alltjämt kritisk mot själva mätinstrumentet: det ger en väldigt snäv bild av elevernas mångsidiga kompetens och vilka livskunskaper som krävs i det 21:a århundradet.

Jag vill också skriva om God Jul Vasa — projektet som samlar in julklappar till barn och unga i mindre bemedlade familjer i Vasatrakten.

Jag vill skriva om hur gripen jag blev av barnens önskningar, hur rörd jag blir över hela projektet. Jag vill skriva om utanförskap, inklusion och skam. Vikten av tillhörighet och kraften i det lilla.

Men allt är för nära inpå ännu. Det snurrar för fort och det jag vill skriva om idag förmår jag inte skriva om.

Istället skriver jag om vad jag vill skriva om. He får räck.

Att landa i sin introversion

Jag blev bekännande introvert som tjugotreåring.

Sett ur ett livstidsperspektiv är det förhållandevis tidigt: i bästa fall har jag majoriteten av mitt livs år framför mig att lära mig vad det innebär att leva som introvert.

Sett ur ett individuellt och relationellt perspektiv är det ganska sent: jag hade ju redan en rätt så grundad syn på mig själv, jag hade byggt upp mina viktigaste relationer och valt min livsstil rätt så långt.

Att inse att jag var introvert skakade om mitt liv eller åtminstone min självbild rejält. Jag såg på mig själv, mitt beteende, mina relationer och hela min livshistoria ur ett nytt perspektiv, med ett nytt ljus. Det var omskakande.

Varför det, då?

Jo, för att jag hade blivit expert på att behärska (och alldeles ovetande fejka) konsten att vara extrovert. Jag var utmärkt på att mingla, hålla låda, bjuda på mig själv och alltid, alltid vara igång.

Att jag var alldeles dränerad efteråt och kände en inre längtan efter att bara ligga hemma i pyjamas och läsa böcker om fredagkvällarna var något jag effektivt och outröttligt ignorerade.

När jag först hörde om fenomenet introversion fnyste jag och tänkte att det inte berör mig. Det här bottnade i en stor okunskap och en snäv uppfattning om vad introversion innebär.

Jag började emellertid läsa mer, lyssna på poddar och fördjupa mig i ämnet och insåg till min ovilja att jag minsann är introvert. Det här utforskandet ledde så småningom också till en bloggserie: lögner och sanningar om introverta (som jag har glömt bort att uppdatera, sorry!)

Fortfarande jobbar jag med att ständigt uppdatera min egen (och andras) uppfattning om vad introversion är, åtminstone vad det är för mig.

Men jag är glad att jag har landat i min introversion, att jag kan se introversion för dess styrkor och möjligheter och att jag också är väl medveten om vilka gränser det innebär.

Jag är i alla fall igång

Jag är en projektmänniska.

Jag blir aldrig så mycket eld och lågor som när jag kommer på något nytt projekt att dra igång. Och med projekt menar jag allt från att rensa garderoben till att lära mig allt om Antikens filosofer. Det behöver alltså inte vara storartade eller dyra projekt.

Och nu har jag börjat skriva.

På en bok som jag längelänge har velat skriva.

Ännu är jag i förelskelsefasen och tycker det är fantastiskt lätt och roligt. Olika idéer till mitt skrivande dyker upp i tid och otid och jag kan inte undgå att känna en skön känsla av flow.

Jag vet att den här fasen kommer att gå över, jag vet att skrivande är långsamma (plågsamma) processer och att jag med mina många andra projekt knappast kommer att kunna lägga ner så mycket helhjärtad tid på det här som jag skulle vilja.

Jag vet också att jag inte har så diger erfarenhet av skönlitterärt skrivande från förut, att jag har en hel del att lära mig.

Men jag älskar att jag vågar. Att jag lite naivt och ständigt optimistiskt än en gång har kastat mig ut i något nytt, häftigt utan att veta vart det bär av.

För det finns så många som vill men inte vågar. Eller som vill men inte hinner. Som vill men tänker “sen när …” innan de tar tag i saken.

Triggervarning för överoptimist här men: carpe dajm! tänker jag och börjar på nu.

För jag litar på min förmåga att inte bara starta upp projekt utan också slutföra det jag har påbörjat. Sen om det tar fem, tio, femton år innan jag är klar får tiden utvisa, men jag är i alla fall igång!

Ska bara fixa till halsduken först… Foto: Ebba Åström

Skriver mig fram

Jag har tänkt en del på förhållandet mellan att skriva och att leva.

Och att skriva om att leva, som jag gör på min blogg.

Jag reflekterar som känt en hel del över bland annat relationer, personligheter, vila, respekt och gränser här på bloggen och ibland undrar jag om det framstår som att jag har allt på klart. Som om jag har hittat en lösning som jag vill dela med mig på min blogg.

Om det gör det har jag misslyckats fatalt.

För sanningen är den, att det jag skriver här på min blogg är det som upptar enormt mycket av min tid och mina tankar; ofta omhöljt av en mängd frågetecken och mycket undran. Och när jag väl skriver något är det för att pröva den här tanken genom att se den svart på vitt.

Jag försöker så att säga skriva min väg fram, skriva mig till det jag vill uppnå.

Jag har inte allt på klart när det kommer till gränssättning, men jag försöker skriva mig fram till det. Jag vet inte hur man ska balansera jobb och vila på bästa sätt men jag experimenterar mig fram och skriver längs vägen.

När jag personligen kämpar med mellanmänsklig kommunikation processar jag mina tankar genom att skriva ned dem; jag skriver fram det jag vill så att jag i vardagssituationer får träna på att handla i enighet med det.

Det är på många sätt ett trevande, att skriva sig fram. Ett trevande men också ett resande, lärande.

Och just det är bland det bästa jag vet.