Läst på sistone: tre gånger svenskt

Det har varit en hel del ljudböcker och en hel del svenska författare på sistone.

Jag har fördjupat mig i skandalen med Kulturprofilen ur två olika synvinklar och läst en prisbelönt svensk ”historisk” roman.

Två av böckerna fick 5/5 stjärnor av mig så fortsätt läsa för finfina boktips!

Matilda Gustavsson (2019) Klubben

Skriven av kulturjournalisten som blev den grävande journalisten som avslöjade verkligheten bakom Kulturprofilen och Forum.

Den här boken är hennes berättelse samtidigt som andras röster, bland annat offrens, vävs in på ett smidigt och gripande sätt.

Jag höll andan när jag lyssnade igenom den här, jag ville inte missa ett ord, inte en enda detalj.

På ett sätt känns det hemskt att människors fruktansvärda upplevelser och en mans odrägliga beteende blir föremål för mitt intresse, å andra sidan är den här boken ett levande bevis på hur ingen ligger säkert då det kommer till manipulation, övergrepp och maktutövande.

Välskriven, väluppbyggd och viktig. Läs!

Katarina Frostenson (2019) K

Myntet har två sidor och i andan av att ta del av flera människors perspektiv på samma händelser ville jag genast läsa den här efter Klubben.

Frostenson kombinerar olika genrer och tar in element från religion, konst- och litteraturhistoria och lyrik för att i en dagboks/reflektionsliknande text redogöra för vad som hände med Kulturprofilen och henne efter att den avslöjande artikeln publicerades.

Å ena sidan är jag lite besviken över att boken sist och slutligen inte handlade så mycket om just #metoo och Svenska Akademien.

Å andra sidan vet jag inte vad jag skulle tänka ifall boken mer explicit hade behandlat de händelserna, för allt som nämns om det nu görs i en avfärdande, arrogant ton som dessvärre underminerar trovärdigheten.

Hmm, svårt att säga vad jag tänker om denna. Läs den gärna själv för att skapa din uppfattning.

Niklas Natt och Dag (2017) 1793

Pärmbilden är intetsägande och allt jag hade läst om boken innan gjorde mig föga imponerad.

Så fel ens första antagande kan vara ibland.

Det här är en bok som måste upplevas, helst i form av ljudbok, för att kunna begripas.

Ramberättelsen: år 1973. Ett förskräckligt mord som två män beslutar sig för att försöka lösa. Olika människors berättelser leder historien framåt och svaret till vad som har hänt blir sakta uppenbart.

Den här boken är ryslig och för mig var den lite kämpig att komma in i, men när jag väl hade fått upp takten ville jag inte sluta lyssna.

Jag har redan börjat på uppföljaren, 1794, och det säger väldigt mycket! Väldigt läsvärd!

Blev du taggad på att läsa någon av ovanstående?

Har du redan läst? Vad tyckte du isåfall?

Det Trump aldrig sade

Sofie Staras ledare och kolumner i Österbottens Tidning utmanar mig.

De är vassa och tankeväckande — precis som goda ledartexter och kolumner ska vara.

Idag (24.9.2019) skriver Stara under rubriken Det överkörda samtalet (länk här — endast för prenumeranter) och jag kan varmt rekommendera den.

Hon diskuterar att samtalsklimatet idag är hårt, hårdare än på länge, och lyfter fram Facebook som en orsak till det här. Sociala medier gör oss avdomnade för vad som är okej och inte okej att säga, för på sociala medier vågar vi säga vad som helst om vem som helst. Också om det mest privata.

Jag kan inte annat än instämma.

Det är en tuff tid att vara en konflikträdd människa som mest vill att allas åsikter ska få bli a) hörda b) respekterade och c) aldrig idiotstämplade.

För det är alldeles för lätt att dumförklara någon utan att aldrig ta ett nyfiket steg närmare i strävan efter att lära sig mer.

Det är lättare att se världen i svartvitt istället för i de många skiftande nyanserna. Det är lättare att en gång ha valt en åsikt och sedan aldrig revidera den (och ändå alltid låta omvärlden veta av ens åsikt närhelst någon frågar. Eller inte frågar).

Det är mycket svårare att våga ändra sig, erkänna att man hade fel, medge att saker och ting är mycket mer komplexa än man förut hade trott.

De gånger jag har haft samtal där olika åsikter inte har utgjort ett hot utan snarare en spännande krydda har varit de mest värdefulla samtalen jag har upplevt. Det sorgliga är att när jag upplever sådana samtal tänker jag “vad sällsynt”.

Let’s make samtalsklimaten great again! sade aldrig USA:s ledare Trump, men det gör däremot ledarskribenten Sofie Stara. Det gör också Mindy Joy.

Och låt oss samtidigt göra vänliga samtalsmiljöer mindre sällsynta.

Lagom är nog

Vi försöker.

Vi sköter våra jobb så väl vi kan, är artiga mot kassapersonalen, klär oss enligt väder, mode men försöker ändå upprätthålla en personlig stil, en egen touch på det mainstreama.

Vi handlar närproducerad mat för bonden behövs och slentrianmässigt äter vi vår frukostgröt för charmen med tarmen. Vi går våra motionsrundor, väljer trapporna och cyklar till jobbet ibland. Kolesterolet, ni vet.

Vi för våra barn på dagis, våra hundar på hunddagis och hämtar dem igen efter utfört värv.

Vi breder ut våra liv som en för liten klick smör på en för stor macka och hoppas att ingen, allra minst vi själva, märker hur ofta det torra bröder växer i munnen, fastnar i halsen.

För blir vi medvetna om det kräver vi mer, mer, mer av oss själva. Mer än vi har. Väldigt mycket mer än vi orkar.

Vi är obekanta för ordet lagom; dess innebörd har aldrig bekommit oss. Dess lagar har aldrig härskat över oss.

Vi är barn av vår tid och kan inget annat.

Men idag tänker jag på ordet lagom. Och jag tänker, att just idag får det vara bra nog.

Kanske (alla) andra dagar också.

En lagom på biblioteket.

Texten kan ses som en pastisch på Fredrik Backmans författarskap. Särskilt Björnstad som jag läser (för andra gången) just nu.

Tack Fredrik för att du väcker till skrivlust och eftertanke.

Läst på sistone: böcker som levererar

Jag har drabbats av bokflyt och bok efter bok som jag plockar upp fullkomligen levererar.

Vad har jag läst då?

Jo, jag har bland annat läst om en av vår samtids största utmaningar, terrorism, skildrat på en gripande individnivå. Jag har läst en rättegångsroman som har blivit en storsuccé som serie på Netflix och så har jag läst en bok som talas om i den svenska komediserien Solsidan.

Nyfiken på vilka böcker jag talar om? Fortsätt läsa det här inlägget.

Kamila Shamsie (2018/2019) Vår älskade

För några år sedan, när terrorattackerna nådde Paris, London och Sverige tänkte jag ”jag undrar när det här kommer att börja skildras i skönlitteraturen”. För det vet vi, att skönlitteraturen vågar gå dit det gör ont och vrida åt vid samhällets smärtpunkter.

Det gör den här boken delvis, men så finkänsligt och skickligt.

Vi lär känna tre syskon: Aneeka, Isma och deras bror Parvaiz. Brodern börjar röra sig i islamistiska kretsar med stark terrorkoppling vilket givetvis gör systrarna bortom oroliga. Av en händelse får systrarna personlig kontakt med sonen till en mäktig politiker och plötsligt är hela Englands ögon på just de här tre syskonen.

Jag kan inte säga att den känns trovärdig alltigenom, men det är absolut en gripande berättelse som vågar lyfta upp den här problematiken på ett humant och lättfattligt sätt.

Malin Persson Giolito (2016) Störst av allt

Många har sett serien, men inte lika många har läst boken.

Maja sitter på golvet i ett klassrum. Runt omkring henne ligger hennes medstuderande, hennes vänner. Det är blod överallt men blodet är inte hennes, det kommer från hennes döda klasskamrater. Hennes fingeravtryck hittas på ett av mordvapnen och följaktligen häktas hon för mord och mordförsök.

Under hela tiden vet jag som läsare inte om hon verkligen är så hemsk som åklagaren vill framställa henne. Om det ens var hon som gjorde det?

Jag har läst några rättegångsromaner tidigare, men aldrig riktigt fastnat för genren. Det är de tekniska redogörelserna, de återkommande mönstren och repetitiva språket som gör mig led.

Men den här! Jag bokstavligen slukade den i ett nafs och längtar redan efter mer.

Precis som alltid tycker jag att alla som gillade serien ska ge boken en chans, för ofta brukar ju boken vara bättre. Jag har bara sett ett avsnitt av Netflix serien men vågar ändå säga: läs boken!

Orhan Pamuk (2002/1998) Mitt namn är Röd

Den här stötte jag på via min Goddreads-app (vilken grej!)

Boken utspelar sig i Konstantinopel under 1500-talet och kretsar kring så kallade miniatyrmålare som tillsammans gör illustrationer i en bok åt Sultanen. En av miniatyrmålarna blir mördad under processens gång, och boken blir ett mordmysterium.

Samtidigt är det en kärlekshistoria då tolv år av frånvaro äntligen avbryts, och Shekure och Kara äntligen återser varandra. Men kan kärleken övervinna försvunna makar, mordmisstänksamhet och också samhällets normer?

Det här är en märklig bok, jag kan inte säga annat.

Berättelsen förtäljes ur olika människors, men också föremåls, illustrationers, färgers och djurs perspektiv. Dessutom är det en väldigt rik resa i konst i Mellanöstern under renässanstiden. Jag hade hela noll kunskap om det tidigare.

Lärorikt, märkligt men väldigt läsvärt!

Skillnaden i det pyttelilla

Det är måndag och jag är löjligt glad över efterdyningarna av helgens täta regn.

Gräset har fullkomligt exploderat i grönhet och häcken utanför vårt fönster har knoppat till sig och frodats gott under de gynnsamma väderförhållandena. Sammantaget blir det en enorm förändring men jag ser ju, att gräsmattan består av enskilda strån, att häcken egentligen bara är en massa små blad.

Kanske det är en romantiserande, naiv Mindy som talar, men allt det här får mig inse vikten i det lilla. Hur mycket det lilla faktiskt kan göra.

Inte alls osökt kopplar jag ihop den här tanken med klimatförändringarna och mitt eget sopsorterande.

Vissa tycker det är absurt och onödigt att jag prompt ska sortera bioavfall, plast, kartong, tidningar, metall, glas och brännbart separat och att jag nästan ser rött om något som går att återvinnas ligger i den intetsägande och go-to ”brännbart” soppåsen.

Vissa säger att det är fullkomligt onödigt att jag knaprar lös plasten från kartongen på min nya tandbortsförpackning, några kanske rentav kallar det för hårklyveri, för vi i Finland är ändå förhållandevis miljövänliga medan andra länder med sämre avfallshantering och klimatpolitik är “de riktiga bovarna”.

Vissa säger att det inte är någon skillnad vad jag gör, för det här är en långt större problematik.

Och kanske de har rätt.

Och kanske min envetna sopsortering endast är ett fåfängt försök att stilla ett ont samvete, för jag vet att jag gör mycket annat som miljön inte alls tackar för.

Men jag vill ändå.

Jag vill inte förkasta det lilla bara för att större saker också kan göras. Jag vill inte göra inget bara för att jag vet att många, långt större makter än mig, måste göra något, mycket. 

För jag ser ju på min grönskande gräsmatta och på min blommande häck att det pytte, pyttelilla också gör skillnad. Och jag vill inte förkasta det.

Du är så duktig

Igår deltog jag i Akademiforum. Det var författarkväll med Elin Willows och Heidi Hakala. Två starka debutanter. Temat för kvällen var “Sprickor i livet” och kvällen hade inte bara ett poetiskt namn utan det fanns rejält med “asiaa” (substans) i det som sades och diskuterades.

Det handlade om duktighet, trötthet, vårt galna hamsterhjul till samhälle.
Det handlade om motvikt, passivitet, att välja att inte dras med i samma hamsterhjul.

Två berättelser som i mångt och mycket är sina motsatser. Men samtidigt två berättelser om en ung kvinnas tillvaro i det samhälle som är vårt.

I något skede före kvällen hann jag tänka: behöver vi verkligen ännu en bok om duktighetsfällor och prestationsprinsessor? För det kändes som att det har varit en boom som kanske redan har nått sin topp i sociala medier och litteraturen.

Men jag fick svälja mitt högmod och krasst inse: så länge det finns kvinnor och män (tre fjärdedelar av alla som drabbas av utmattning är kvinnor — men det händer förstås också män) som i tysthet lider av att leva på ett sätt som inte är hållbart behöver vi prata om det. Vi måste prata om det.

Utmattning är inte en modefluga, det är en snart en folksjukdom. Duktighetsfällan är inte något som slutar existera bara för att dess förekomst i sociala medier minskar. Det ironiska är att de som är utmattade sällan vet om det själv, utan tillskriver sig en mängd andra sjukdomar innan dom inser att det faktiskt är själen som behöver en paus.

Så det var med glädje jag fick med mig hem ett signerat exemplar av Hakalas debut Bara lite till. Elin Willows bok Inlandet har jag redan läst och om ni inte har gjort det ska ni göra det. Den är en utmärkt bok för att få en motvikt till hetsigt livstempo.

Kvinnorna i mitt liv

Det finns en bok av Liza Marklund som heter Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Låt det sjunka in en sekund.

I min Bibel står det inget om den här platsen, så det må nu vara hur det vill med sanningshalten i titeln. Men platsens faktiska existens är ovidkommande i sammanhanget, för tvivelsutan är det en talande titel. Det är ett slagkraftigt uttryck som lämnar mig ... inte mållös, men fåordig, trots att mycket kan sägas om hur kvinnor behandlar varandra då de gör det som värst.

Jag vill inte gå in på den rivalitet som kan uppstå kvinnor emellan. Jag vill inte skriva om den outtalade konkurrensen och de många implicita reglerna. Nej, jag vill inte göra det, för uppriktigt sagt är jag utled dem, och ett sådant inlägg skulle vara bortom deprimerande läsning.

Istället vill jag tala om några fantastiska kvinnor jag har i mitt liv, både privat och yrkesmässigt. Jag vill berätta om kvinnor som pushar, uppmuntrar och hejar. Jag vill berätta om Entreprenören som jag nyss har utnämnt till min personliga mentor. Entreprenören driven av drömmar som hon förverkligar steg för steg samtidigt som hon hjälper andra att göra detsamma.

Låt mig få nämna Ledaren som är så generös med komplimanger och uppmuntrande ord, och som alltid talar om andra människor med positiva epitet. Låt mig få tala om Mamman som är mamma till långt fler barn än hennes biologiska, men inte nog med det; hon är också föreståndare och kreativ ledare, före detta politiker och what not.

Alla de här, och många fler. 

Foto: syster Ebba Åström

Kvinnor. Låt oss heja på varandra, unna varandra och glädjas med varandra.
Människor. Låt oss heja på varandra, unna varandra och glädjas med varandra.