Läst på sistone: tre finlandssvenska nyheter

Det är rena rama julafton på den finlandssvenska bokscenen just nu!

Massor av härliga, både debuterande och erfarna, finlandssvenska författare har kommit ut med en mängd fina boknyheter under de senaste månaderna.

På sistone har jag läst Annika Luthers skrämmande samhällsaktuella roman De sista entusiasterna som handlar om ett livshotande virus. Jag har läst Merete Mazzarellas essäsamling Skulle vi alla kunna samsas? och Ann-Luise Bertells historiska släktkrönika Heiman.

Jag gillade dem alla (helt ojävigt!) så fortsätt läsa för recension.

Annika Luther (2019) De sista entusiasterna

Boksoundtrack: Povel Ramel & Wenche Myhre i “De sista entusiasterna” (en riktig öronmask!)

När coronaviruset ännu var ett avlägset virus i Asien och södra Europa tog jag mig an den här, helt ovetande om vad som komma skulle.

Boken utspelar sig i Helsingfors och till stor del på ett universitet. En forskare dör i sviterna av ett märkligt virus som snabbt sprider sig.

Det är inte utan rysningskänslor i ryggraden som jag läste den här. Det stora varvas med det lilla på ett trovärdigt sätt, och det är både samhälle och universitetspolitik som får sig en känga.

Jag har haft ett lite problematiskt förhållande till Luthers böcker tidigare.

Ofta börjar de starkt men dalar lite mot slutet och lämnar mig med en känsla av “den var bra men något fattades”. I den här boken lutar jag mot att det kan vara någon slags avrundning som jag inte upplever att Luther får till.

Ändå enormt aktuell och bra.

Merete Mazzarella (2020) Skulle vi alla kunna samsas?

Jag diggar Mazzarella.

Hon har ett så vasst öga för vår samtid samtidigt som inte dröjer vid samhällskritiken utan sträcker sig framåt, längre, bortom.

Den här essäsamlingen behandlar vår samtids tunga frågor såsom privatliv, massövervakning, klimatsituationen, nationalism och digitalisering — områden som är maffiga och som lätt orsakar antingen splittring eller uttråkning.

Mazzarella behandlar ändå dessa områden med värme och varvar de breda penseldragen med glimtar och detaljer ur sitt eget liv vilket gör det personligt och lättillgängligt på samma gång.

Håller jag med i precis allt? Nej, men det är lätt att tycka om boken i alla fall för det är allt annat än predikande och “ett sätt är rätt sätt”-tänk i den här.

Ögonöppnande och tankeväckande!

Ann-Luise Bertell (2020) Heiman

Den här romanen handlar om Elof som växer upp i det tidiga 1900-talets Finland.

Den handlar om krigen, jordbruket, de egna ägorna (=heiman), dåliga tider och det emotionellt kyliga klimatet under nämnda tidpunkt.

Likt Vänd om min längtan är kapitlen också i den här korta och behandlar Elofs hela livshistoria i fläckar, ögonblick.

Jag irriterade mig inledningsvis på de korta kapitlen. Jag upplevde att de störde läs- och berättelseflytet.

Först när jag gav mig själv generöst med sammanhållen tid för att sträckläsa boken upplevde jag en kontakt med både huvudpersonen Elof och de andra karaktärerna i boken. Och först då kom jag att verkligen uppskatta och leva mig in i handlingen och den österbottniska byn som målas fram.

Du kanske, likt jag själv, tänker: har vi inte redan läst vår beskärda del av dessa släktkrönikor från krigstida Finland?

Efteråt är svaret: nej, det har vi uppenbarligen inte.

Februariböcker 2020

I februari har jag haft en gratismånad ljudbokstjänst och det har jag fullkomligt älskat.

Jag som har haft ett avigt förhållande till ljudböcker (för att jag ofta somnar eller blir försjunken i egna fantasier) har funnit, att så länge jag håller mig sysselsatt med till exempel hushållsysslor eller med en rask promenad kan jag lyssna i timmar.

Världens bästa grej är att diska långsamt och lyssna på ljudbok!

Här kommer en snabb överblick över mina februariböcker, varsågoda.

Håkan Nesser (2002) Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Är Håkan Nesser författaren med de mest udda boktitlarna? Svar ja. Det till trots är nästan alla hans böcker helt i min smak. Så också denna.

Sally Rooney (2019) Normala människor. Läste Rooneys debutroman i januari och fortsatte med den här i februari. Gillade helt okej men tyckte ännu bättre om Samtal med vänner.

Christel Sundqvist (2016) Vonne och Marie. Häftigt att läsa en roman som inte bara utspelar sig i min stad utan till och med på min arbetsplats (trots att det inte är explicit uttalat). Boken handlar väldigt lite om relationen mellan just Vonne och Marie men påminner om Heidi Hakalas bok Bara lite till fast med en huvudperson i medelåldern.

Matilda Gustavsson (2019) Klubben. SÅ intressant läsning om journalisten som grävde i Kulturprofilen och Forums verksamhet. Recension här.

Niklas Natt och Dag (2017) 1793. Den här förvånade mig över hur bra den var. En annorlunda och läsvärd historisk deckare. Recension här.

Monica Borg-Sunabacka (2019) 1918. En ungdomsroman om det turbulenta året 1918 i Finland. Fungerar bra för läsare i åldern 9-15. Häftigt att läsa om hur de riksomfattande händelserna utspelade sig i grannstaden Jakobstad.

Katarina Frostenson (2019) K. Också den här om Kulturprofilen och Forum men ur ett helt annat perspektiv, nämligen ur Kulturprofilens frus. Recension här.

Malin Kivelä (2019) Hjärtat. Lågmält och hjärtskärande om ett nyfött barn med en hjärtsjukdom. Maktlösheten och bergochdalbanan av känslor blev påtaglig. Läsvärd.

Mikael Niemi (2017) Koka Björn. Månadens bokklubbsbok. Också den här en historisk deckare men den här gången med prosten, vetenskapsmannen och botanikern Lars Levi Laestadius i huvudrollen. En härlig Sherlock Holmes och Watson-känsla över denna.

Rosanna Fellman (2019) Strömsöborna. Debutdiktsamlingen av den här Jakobstadsbördiga författaren. Dikterna är kvicka, uppenbarligen påverkade av spoken word-traditionen. Samhällskritiskt, vasst och onådigt. Jag gillar.

Elisabeth Acevedo (2018) The Poet X. Den här blev jag rekommenderad av min amerikanska vän. Prosalyriskt om att vara ung amerikan med Dominikanskt ursprung. Om hur människans ramar och gränser kan kväva och om emancipation och strävan efter frigörelse.

Niklas Natt och Dag (2019) 1794. Del två i den här Bellman Noir-serien. Började bättre än föregångaren 1793 trots att det tog ett tag att förstå varför boken inleddes med ett så långt avstick. Också den här läsvärd!

Fatima Bremmer (2017) Ett jävla solsken. En av de bästa böckerna i februari. Jag hade ingen aning om vem Ester Blenda Nordström var, men allt jag inte visste att jag ville veta om henne fick jag veta. Ett äventyr, välskrivet och väluppbyggt. Jag är så fasincerad och imponerad! LÄS!

Matthew Walker (2017/2018) Sömngåtan. Oerhört fascinerande om sömnforskning. Aldrig har något så vanligt blivit så spännande. På ett sätt livsomvälvande för mig.

Marie Lu (2011/2013) Legend. Året 2020 är uppenbarligen året jag läser dystopiska ungdomsromaner. Väldigt lik Hungerspelen fastän jag inte föll lika uppenbart för den här. Ändå spännande intrig — jag kommer absolut att läsa de övriga böckerna.

Vilken bok blev du nyfiken på att bekanta dig med?

Bokåret 2019

Det är den sista dagen på 2019.

Eftersom jag redan har gjort en summering av årtiondet 2010 tänkte jag inte ägna mer inlägg åt liknande.

Istället vill jag ägna det här inlägget åt min favorit: böckerna.

Förra året beslöt jag att börja fotografera pärmbilder på de böcker jag läser, och slutresultatet blev ett härligt maffigt bokgalleri och samma sak ville jag göra i år.

Inledningsvis kan jag säga att jag är uppriktigt förvånad över den mängd böcker jag har haft möjligheten att läsa i år: jag landade på en siffra på 130 böcker!

Det är långt mer än jag själv hade tänkt eller ens kunnat ana med mitt mål på 100 böcker.

Jag har läst enormt mycket bra grejer det här året. Till min stora glädje har jag läst en hel del ungdomslitteratur vilket hittills har varit en bristvara i mitt läsförråd. Jag har också läst böcker av författare från andra världsdelar är Europa och Nordamerika vilket jag strävade efter under 2019.

Så, bästa läsare, här är mitt färgsprakande bokår 2019, varsågoda!

Min bästa bok i år? Lätt: alla böcker av Carlos Ruiz Zafón. Börja med Vindens skugga och sen är du fast!

Hittar du någon som du blir nyfiken på?

Recension på samtliga böcker hittar du
på min Goodreadsprofil

Fyra gånger fyra - en boklista

Det börjar bli dags att sammanfatta bokåret 2019.

Jag lovar att publicera hela mitt bokår 2019 på samma sätt som jag gjorde 2018 men ännu hinner jag läsa några böcker innan det är dags för det.

Mina fingrar kliar ändå att få sammanfatta bokåret 2019 på något vis, och det vill jag göra i list-format (älskar listor). Nämligen fyra böcker i fyra kategorier:

Jag listar böcker som …
— har varit bäst i år
— jag fick kämpa med att läsa klart
— rörde mig till tårar
— är perfekta gåvotips

Håll i er för nu kör vi!

Böcker som har varit bäst i år

Det var inte helt lätt att välja mina favoriter från i år — jag har läst för mycket bra! Jag har många andra på den här listan också men får nöja mig med ett urval.

På min goodreads-app märker jag att jag är relativt generös med att ge böcker fem av fem stjärnor: hela 25 böcker böcker har kammat hem full pott i år.

Betyder det att jag är för snäll med mina vitsord eller att jag helt enkelt läser många bra böcker? Vem vet…

Här är fyra fina i varje fall:

Böcker som jag fick kämpa med att läsa klart

Det här kanske verkar lite osympatiskt men faktumet att jag kämpade med dessa säger inte nödvändigtvis något om författarna eller böckerna utan kanske mer om mig själv och min läsupplevelse.

Sist och slutligen är läsning inte en avskild del av verkligheten, och ibland matchar livet inte boken som läses.

Och i andan av “all publicitet är bra publicitet” vågar jag ändå lista fyra böcker som jag kämpade med. Nämligen:

Böcker som rörde mig till tårar

… på ett bra sätt.

Att jag blir rörd är kanske ingen bedrift i sig men det säger ändå väldigt mycket om språket, känslan och innehållet i en bok.

Här är fyra böcker som fick mig att torka en tår eller tjugo:

Böcker som är perfekta gåvotips

Det är förstås lite ambitiöst att hävda att just de här böckerna är perfekta gåvor. Många frågor uppstår ju då: åt vem? i vilken ålder? med vilka preferenser? vid vilket tillfälle?

På grund av dessa frågor tänker jag också motivera mina val nedan.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover blir en fin gåva åt någon som gillar självbiografier. De korta kapitlen, det flytande språket och det dramatiska livsödet får också den ovana läsaren att vilja bläddra vidare och vidare.

Björnstad av Fredrik Backman passar för alla över 14-ish år och uppåt. Min äldre lillebror läste den här helt frivilligt och lånade genast hem del två i samma serie. Det handlar om ishockey men egentligen om så mycket mer.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson är en bok som blir en perfekt gåva åt någon som gärna läser böcker med en hel del spänning men utan blod och hemskheter i överflöd.

Kärlekens väg av Alain de Botton lämpar sig som gåva åt alla som inleder eller lever i seriösa parförhållanden. Den bästa äktenskapsrådgivningsboken jag har läst — dessutom i romanformat!

Vilka böcker skulle du placera på dina motsvarande listor i år?

Läst på sistone: tre gånger finländskt

Det har varit mycket finländskt på mitt nattygsbord på sistone.

Jag har läst på båda inhemska språken och tematiskt har det handlat om vad som är friskt vs. sjukt (och vem som är frisk vs. sjuk), om tro och tvivel och om berättelserna väggarna skulle berätta om de kunde tala.

Fortsätt läsa för tre finländska boktips!

Ellen Strömberg (2019) Klåda

Rebecka jobbar på ett hem för dementa. Eller gjorde det, i alla fall. I boken blir det uppenbart att hon inte längre jobbar på grund av någon händelse som kretsar kring någon som heter Helena. Istället är Rebecka ensam hemma om dagarna medan sambon Mikael jobbar. Men egentligen är hon inte ensam, hon umgås med den eviga klådan. Hon kliar och kliar och kliar.

Precis som i Jaga Vatten och andra texter jag har läst av Strömberg är också hennes andra roman språkligt utsökt och oerhört välsmakande. Beskrivningarna är målande och stundvis effektfullt obehagliga (riktigt sådär grimasera-av-äckel-för-sig-själv-obehagliga).

Jag gillade greppet med klådan som symbol för … välj av följande alternativ: det outtalade? det tabubelagda? det smärtsamma? det sjuka? men i slutändan tog den symbolen över lite väl mycket i min smak.

Essi Ihonen (2018) Ainoa Taivas

Finurligt nog heter huvudkaraktären i boken Aino. Läsaren får följa med Aino som lever i ett gammallaestadianskt hem med traditioner som har gått i arv från generation till generation. Hon dras mellan tro och tvivel, önskan om att vara till lags och viljan att vara självständig. Hennes kamp är djupt allmänmänsklig.

Litteratur är bäst när den lyfter upp hittills tigande röster och belyser perspektiv ur nya synvinklar. Det gör den här boken. Den är rätt långsam och odramatisk till sin struktur men berörande med sitt viktiga tema. Romanen är skriven på en väldigt lättillgänglig finska men jag misstänker ändå att många vackra meningar gick mig förbi.

Onekligen kom jag att tänka på den fantastiska boken Taivaslaulu av Pauliina Rauhala när jag läste den här, och i jämförelse med den kommer Ainoa Taivas på en definitiv andra plats. Men å andra sidan är Taivaslaulu en av de bästa romanerna jag har läst på finska.

Matilda Gyllenberg (2019) Det lungsjuka huset

Den här lyssnade jag på som ljudbok och det var ljuvligt att höra klingande finlandssvenska i mina öron. Det var en bjärt kontrast till mycket av den rikssvenska litteratur jag lyssnar till.

Den här boken har förmågan att trollbinda mig med språket och den psykologiska spänningen från sid ett.

I centrum för boken är en kvinna (namnet oklart?) som flyttar in i ett husbolag med sin man och dotter (som i boken endast kallas Persikopastej eller PP … suck).

Dåtid och nutid flätas samman och resonerar med varandra när kvinnan börjar nysta i husbolagets förflutna och lär känna människorna som bor där. Många frågor väcks hos huvudkaraktären, och hos mig, under läsningens gång vilket driver storyn och mig som läsare framåt.

Det finns en mängd fina formuleringar men tyvärr också en del klyschor. Att dottern kallas Persikopastejen irriterade mig mer än jag var medveten om under läsningens gång. Men det oaktat var det ändå en oerhört välskriven och skickligt uppbyggd roman som jag varmt rekommenderar!

Läst på sistone: kvinnans verklighet

Mina senast lästa böcker har kommit att handla en hel del om kvinnor och deras verklighet.

Jag dristar mig till att säga värklighet.

Två av böckerna är boknyheter från den här hösten, den tredje är en rätt ny översatt bok som kom ut för några år sedan.

Fortsätt läsa för finfina boktips!

David Lagercrantz (2019) Hon som måste dö

Den sista delen i Milleniumserien med Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist i spetsen.

Jag, och så många andra, har med spänning och nyfikenhet följt med de fascinerande och mångbottnade karaktärerna i den här serien och äntligen är vår väntan på den sista delen över.

I den här sjätte boken i serien är en hemlös mans märkliga död starten till ett svindlande mysterium bland högt uppsatta politiker där konspirationsteorier och skandaler flödar. Lisbeth Salander är hotad och ständigt i rörelse. Hon vill göra upp med det förflutna men förvånas över oväntad sentimentalitet.

Jag lyfter på hatten åt David Lagercrantz imponerande arbete med att ta över där Stieg Larsson slutade. Det var minsann inga små skor att fylla. Emellertid upplevde jag att den här berättelsen forcerades till ett slut, det kändes avhugget och avsnoppat.

Jag gillar emellertid hur Lagercrantz, precis som Larsson gjorde, väver ihop det stora med det lilla i ett intrikat mönster som (oftast) känns trovärdigt.

Mitt avsked med Salander och Blomkvist var inte ledsamt men lite vemodigt förstås.

Monika Fagerholm (2019) Vem dödade Bambi?

Lika suggestivt som alltid målar Fagerholm upp en trovärdig finlandssvenks småstad (vad annars?) där yttre fokus ligget på ett brutalt våldtäktsfall som tystas ned, men läsare vet att fokus i verkligheten ligger på de mellanmänskliga relationerna och de träffsäkra psykologiska analyserna. Det gör det alltid när Fagerholm skriver.

Saga-Lill och hennes vän Emmy är de kvinnliga huvudkaraktärerna, trots att förvånande men välkommet mycket också handlar om några jämnåriga unga män i boken. Teman som behandlas är kvinnlighet, sexualitet, svartsjuka och psykiskt illamående och jag inser när jag skriver det här att det är väldigt mycket fokus på unga vuxnas värklighet.

Språket i boken är kompakt och fullt av intertexter, hashtaggar och flashbacks i typiskt Fagerholmskt manér. Det här är ändå en av de mer lättillgängliga av Fagerholms romaner.

Kanske därför något för dig som är ny för författarskapet?

Jaqueline Woodson (2014/2018) brun flicka drömmer

Lyssnade som ljudbok i en fin översättning av Athena Farrokzhad och det var ett lysande val.

På vaggande prosalyrik målas en detaljrik värld upp som både sorgligt och lyckligtvis nog har varit Woodsons egen uppväxt i ett Amerika ännu till stor del präglat av segregation och rasism.

Trots att språket är vaggande till sin form är innehållet sylvasst. Den dolda men uppenbara kritiken lämnar mig med en känsla av rättfärdigad förargelse och skam. Ändå är språket inte moraliserande eller anklagande, vilket gör det hela en njutning att läsa.

Jag hade också gärna haft den fysiska boken parallellt för att se hur orden ligger på sidorna. Men av alla ljudböcker jag har lyssnat på är det här en av de bästa att ta till sig auditivt. Farrokzhads stämma och egna författarskap och politiska aktivitet gör henne till en utmärkt uppläsare av verket.

Läs!

Läst på sistone: den jag är, den du vill jag ska vara

Hösten är i full gång (säger jag och konstatera att det är 20 grader och full sol ute.

Men min höstläsning är i alla fall i full gång. Jag blandar frisk nytt och gammalt, modern litteratur och klassiker om vartannat precis som man ska. De tre senaste böckerna jag har läst kan väl sägas hantera konflikten mellan den jag är och den du vill att jag ska vara.

Kanske.

Jag har läst finlandssvenska Adrian Pereras bok Mamma. Karin Boyes klassiska dystopi Kallocain och Kristofer Ahlströms bok Hjärtat är bara en muskel. Fortsätt läsa för att höra var jag tycker om dem.

Och som alltid: inga spoilers!

Adrian Perera (2019) Mamma

Jag fullkomligen älskade Pereras diktsamling white monkey och visst lyfter hans roman också upp en hel del samma teman som präglade diktsamlingen (invandring, acklimatisering, samhällsskillnader för att nämna några).

Den här boken är spännande till sitt språk. Fyra olika språk blandas fritt med varandra, och den tålmodiga läsaren (inte jag) kan fördjupa sin förståelse genom att läsa översatta flerspråkiga partier längst bak.

Jag tyckte emellertid att det fanns en charm i att läsa boken utan att faktiskt förstå precis allt, för det är så mänsklig kommunikation fungerar i verkligheten. Kanske det också är så att komma från ett annat land och febrilt ta till alla lingvistiska resurser för att bli förstådd.

Bokens “skräck-” eller “spänningsinslag” har varit något som har delat många recensenter. Också jag sällar mig till dem som anser att boken hade varit nog i sig själv, att de mystiska inslagen kunde ha lämnats bort. Men å andra sidan var det en rätt fräsch twist.

En fin bok! Läs!

Karin Boye (1940) Kallocain

Jag kan inte förstå att jag har levt hela mitt liv som en bokslukare utan att ha läst denna. Den har legat länge på min “pinsamt att jag ännu inte har läst den här …”-lista.

Nåväl. Nu är den läst. Jag gillar!

Föreställ dig ett serum som, när det sprutas in i blodomloppet, gör det omöjligt för dig att säga annat än sanningen. Föreställ dig det här sanningsserumet i en tid av sträng statlig kontroll och ingen mänsklig frihet. Där har du premisserna för boken.

Visst är boken bra, jag kan inte påstå annat. Ändå krävde den en hel del av min koncentration, och så fort jag började skumläsa för mycket tappade jag fotfästet. När jag läser så brukar det vanligtvis betyda att boken är lite mer komplext uppbyggd, och jag hade därför lite svårt med den här. Jag hade behövt vara mer skärpt!

Men jag är glad att jag läste den!

Kristofer Ahlström (2017) Hjärtat är bara en muskel

Från sid ett var jag gripen av den här.

Scenariot: ett par är i en bilolycka. Den ena överlever, den andra inte. Det går inte att inte bli berörd. Jag gillade den här alltså från början.

Men den utvecklades i en riktning jag inte alls hade väntat mig. Av någon anledning hade jag tänkt att den skulle vara idyllisk, romantisk och berätta en historia om den utlimata kärleken. Men den förvånade mig i sin banalitet, sitt vardagslunk. Med sina smutskläder, tomma kylskåp. Vardag.

Å andra sidan; kanske just det trovärdigt vardagliga gör allting mycket mer tragiskt.

Jag gillade den ändå, trots att den inte var precis som jag trodde till en början.

Bokhösten 2019: mina höjdpunkter

Jaja hörni!

Höst betyder mängder av nya boksläpp och julklappstips från bokförlagen. Här har jag samlat de höstböcker som jag ser mest fram emot. Låt er inspireras!

Bilderna hämtade från Bokförlaget Forum och Albert Bonniers Förlag

Stefan Ahnhem X sätt att dö är den femte boken i den oerhört fängslande serien om Fabian Risk. Jag har med stor hängivenhet följt med Ahnhems författarskap och ser verkligen fram emot att läsa den här en ruggig höstkväll!

Jonas Bonnier Knutby. Jag har tidigare skrivit inlägg på temat sekter och sett en mängd dokumentärer om Knutbydramat. Jag är med andra ord väldigt förväntansfull över att få läsa en romanversion om vad som hände i Philadelphiaförsamlingen i Knutby under tidigt 2000-tal. Jag gillar verkligen den skönlitterära approachen, eftersom jag tycker att epiken förmår nå djupare än kalla fakta.

Bilderna hämtade från Förlaget

Adrian Perera Mamma. Jag läste Pereras debut white monkey och blev såld med en gång. Därför är mina förväntningar inför romandebuten minst sagt skyhöga. En vass skildring av samhälle, familj och migration ur ett barns perspektiv utlovas. Det är bäddat för succé.

Monika Fagerholm Vem dödade Bambi? Monika Fagerholm är en av de författare som har gäckat mig mest under hela min tid som läsare. Få författare skriver lika suggestivt, skildrar människosjälen lika träffsäkert och beskriver vårt spruckna samhälle lika ödmjukt som väl. Den här boken lär bland annat handla om kvinnlig vänskap och söndriga familjer. Egentligen är det ingen skillnad. You had me at Fagerholm.

Bilderna hämtade från Förlaget

Nora Hämäläinen Är Trump postmodern Det här är lite av ett wild card i min bokhöst. Men när essän utlovar belysa vårt samhälle idag, med fokus på Trump och begreppet sanning, med utgångspunkt i filosofiska tänkare såsom Derrida och Foucault (som jag läste om i romanen Språkets sjunde funktion) blir jag väldigt intresserad. Plus att jag vill läsa mer i genren essä, för essäer kan vara mästerverk när de är välskrivna.

Kaj Korkea-aho & Ted Forsström ZOO! #3 Kärlek plz Atlas och hans vänner i skolan får mig att skratta högt flera gånger per sida. Illustrationerna, de knasiga listorna och den dråpliga men ändå väldigt träffsäkra skildringen av tonåringarnas vardag är allt jag behöver för att troget vilja fortsätta, fortsätta läsa de här böckerna.

Tomas Sjödin Lita på att det ljusnar Ja den här är så ”ny” att den knappt finns. I alla fall inte på bild. Men får vi tro Dagen så är en av mina favoritförfattare på gång med en ny bok som borde komma ut i höst. Vi får hålla ögonen öppna!

Läst på sistone: det sjuka i mig

När är en människa normal?

När är en människa "frisk" enligt alla biologiska, psykologiska, sociala, medicinska och andra termer? De böcker jag på sistone har läst har, mer eller mindre medvetet, behandlat människans hälsa på olika sätt.

Är det en långsökt parallell mellan de här böckerna? Kanske det.

Men läs dem gärna för att själv utforska om det kan stämma.

Audur Ava Ólafsdóttir (2017) Ärr

Den här boken blev jag tipsad om av mina kolleger, så tack för det!

Har du läst Fredrik Backmans En man som heter Ove och fattat tycke för det vackert vemodiga i den, så gillar du troligtvis den här också. Den handlar om medelåldersmannen Jónas som är less på sitt liv. Nej, inte ens less utan helt enkelt likgiltig. Han beslutar sig för vad han ska göra och åker bort till en av världens farligaste platser.

Jag sitter med telefonkameran och mitt citathäfte i högsta hugg när jag läser den här för den kryllar av utsökta citat och stilistiska finesser som definitivt gör författaren värdig Nordiska rådets litteraturpris. Jag blir tagen och rörd.

Så värd att läsas.

Carina Karlsson (2019) Märket

Det här var en bok vars omslag inte direkt tilltalade mig, och som jag därför lite motvilligt plockade upp och påbörjade.

Jag är rätt så bra på att bortse från böckers pärmbilder när jag läser, och tur är väl det, för den här läste jag på bara två sittningar!

Innehållet är så intressant att jag inte förmådde sluta. Boken handlar nämligen om något så spännande som häxjakter på Åland under 1600-talet; om hur kvinnor "hipp som happ" blev anklagade för trolldom och för att vara "trollkonor".

Boken belyser olika former av förtryck och är således förargelseväckande. Hade jag sett tv-serien How to make a murderer hade jag säkert sett en mängd likheter med den här, för ett återkommande fenomen är: om du blir pressad, får höra och tvingas säga något tillräckligt ofta börjar du till sist själv också tro på det.

Läskigt? Javisst.
Bra läsning? Absolut!

Christian Unge (2019) Går genom vatten, går genom eld

En hederlig sjukhusberättelse lockar väl allt som oftast?

Det här är del ett i en utlovad serie om läkaren Tekla vid det påhittade Nobelsjukhuset. Tekla är en oerhört skicklig akutläkare, men trots att hon lyckas väl proffesionellt har hon det inte alldeles för lätt på det privata planet. Ett förmodat terrordåd utspelar sig i staden, och Tekla blir indragen i ett drama hon absolut inte vill vara inblandad i.

En anekdot om när jag läste den här: jag satt uppkrupen i soffan och flämtade, vred mig och suckade högt om vartannat tills min Samuel frågade: “hur mår du!?”

Grejen var bara att jag var så medryckt i berättelsen att jag bara var tvungen att leva mig in i det med hela kroppen. I det här avseendet är boken närmast filmisk i sin dramaturgi — det är snabba vändningar och hög puls — ibland, ironiskt nog, ingen puls alls — som gäller.

Passar särskilt för läsaren med låg tristresströskel.