Summera månaden

I min bullet journal har jag för vana att få till ett propert avslut på varje månad.

Innan jag börjar rita och skissa upp följande månad ser jag till att använda en sida åt att summera föregående månad.

Jag brukar göra det utifrån rubrikerna: vad hände, vad lästes, vad kändes och vad lärdes.

För det är skrämmande hur mycket jag hinner glömma bort under några veckor. Och att vid årets slut försöka minnas vad som har hänt under hela året (inte bara dom riktigt stora händelserna) är ibland hopplöst svårt.

Därför har jag sett det som väldigt värdefullt att kontinuerligt stanna upp innan jag går vidare.

Jag tänkte även för sakens skull summera min augustimånad utifrån mina bullet journal-rubriker här på bloggen också:

Vad hände?
– Jag började jobba igen efter en skön semester
– Jag höll min första kurs som universitetslärare och det var riktigt kul
– Jag firade min lillebror Ottos konfirmation
– Jag hade spelningar fyra lördagar i rad
– Vår låt Fear deltog på Vegatoppen (och går ännu att rösta på, här)
– Jag firade examensfest och tvåårskalas
– Jag firade min lillebror Elis student
– Jag fick tre recensionsexemplar att läsa

Vad lästes?
– Jag läste förhållandevis lite på grund av att jag började jobba igen och återanpassar mig till vardag och rutin
– Favorit i augusti: Får jag följa med dig hem av Marie Aubert
(Imorgon kommer mina augustiböcker i ett eget inlägg)

Vad kändes?
– Glädje och mycket energi över att vara tillbaka på jobb
– Hype och glädjerus av att stå på scen med härligt festfolk som publik
– Lite irritation över att rutinerna som inte genast rullar på som normalt
– Mycket trötthet till följd av programspäckade veckor och helger

Vad lärdes?
– Jag fick lära mig att långsamt återgå till rutiner efter semester
– Jag fick lära mig olika saker i förhållande till att vara universitetslärare (dessutom under distanstider)
– Jag fick öva mig i att vara snäll med mig själv

Ungefär så här ser det ut i min bullet journal. Små, korta anteckningar som ändå blir ett sätt att avrunda en månad innan jag börjar på en ny.

Så bra grej!

Helt uppenbart inte från detta år.

De måste inte

Ack mitt ingrodda ryggmärgsbehov av att vara omtyckt.

(Och ja, det är väl på ett sätt en självklarhet för vem strävar väl medvetet efter att vara ogillad?? Men ändå)

Idag var jag tvungen att beslutsamt sätta ner foten i ett sammanhang.

Det var obekvämt för mig av ett flertal orsaker. De viktigaste orsakerna är att jag:

a) ogillar konflikter
b) ogillar att ge andra människor orsak att inte gilla mig

Men varför, egentligen, är jag så upptagen med att folk ska tycka gott om mig? Varför är jag mest i hela världen oskick om jag tror att någon hyser agg mot mig, är irriterad på mig eller tycker jag är jobbig som person.

Eller ens en bråkdel av ovanstående?

Min egen syn på mig själv är ju att jag är vänlig, trevlig, tillmötesgående, positiv.

En enda människas eventuella negativa känslor gentemot mig ska ju inte behöva rubba min grundton och min sömn? Eller?

Det som irriterar mig i hela den här tanken är att jag förstår att det här är en del av ett större problem.

Livet, samhället, patriarkatet och allt det där.

Jag förstår att det här handlar om hur jag som flicka, och senare även kvinna, har blivit fostrad av ett helt samhälle att sträva efter att vara till lags, sitta tyst och inte vara till besvär.

Men UGH jag är trött på att niga och tiga.

De måste inte tycka om mig. Inte egentligen. Jag har mängder av kärleksfulla, osjälviska människor som gör det. Utan förbehåll.

Så de (vem sjutton de nu egentligen är) behöver inte göra det.

Jag får sätta ner en fot och vara beslutsam (dessutom gör jag det alltid i stor respekt och aldrig utan orsak) när det behövs. Och de måste inte gilla det, de måste inte tycka om mig för det.

Men jag måste göra det.

Om inte annat så för mig själv.

Våra bubblor

Jag är uppvuxen på landet i Österbotten.

Utan att medvetet vilja förstärka några stereotypier om österbottningar kan jag med handen på hjärtat erkänna att jag levde mina 18 första år i en oerhört trygg och familjär bubbla.

Bubblan sprack, det brukar den oftast göra förr eller senare, och jag insåg att det sätt som jag upplevt världen och levt i världen inte alls är på samma sätt som resten av världen.

Det var en sund och viktig insikt som jag först tog emot med chock och fasa.

Numera välkomnar jag tillfällen att få mina växande bubblor spräckta för det ger perspektiv och tvingar mig att ständigt ifrågasätta mina.

I dessa virustider märker jag också av bubblor.

Och jag blev särskilt medveten om dem när vi anlände till Lappland efter flera dagar fyllda med liv och flöden bestående av gapande tomma butikshyllor, en krypande oro i människor och en rådvillhet i oss själva.

Här i Lappland märker jag inte alls av detta.

Här lunkar livet på i vanlig takt. Visst finns det fler handspritsflaskor utspridda här och var, men hade jag inte vetat om vad som är på gång i världen så hade Lappland definitivt inte avslöjat det för mig.

Är det bra eller dåligt?

Jag vet faktiskt inte, men det är i alla fall hoppfullt på något vis.

Det vittnar om att det finns ett liv både före, under och efter Coronaviruset.

Vi har ingen aning

Jag hade inte skött mig ansvarsfullt.

Den där gången för snart tio år sedan när jag hade lovat att göra något och sedan inte hade kunnat stå fast vid mitt ord. Det var väldigt olikt mig, och jag tror att det precis därför sved så mycket (för mig, för andra) — för jag var den trofasta, den man kunde lita på.

Nej, den gången förmådde jag inte stå fast vid mitt ord och det ledde till en besvärlig, generande situation för honom, jag beaktade det i min konsekvensanalys men valde att ändå.

Jag vet att han blev besviken, kanske till och med sårad. Men jag tror ändå att om han hade hört de bakomliggande orsakerna till varför jag helt enkelt inte hade kunnat ställa upp, så hade han förstått.

Om jag hade berättat om den verklighet jag levde i, en bisarr värld där religiös manipulation och psykologiskt förtryck var dagliga ingredienser, hade han förstått att jag var tvungen att välja bort något för att hålla huvudet över vattenytan.

Jag sade bara nej då, och berättade inte mer än så.

Jag har inte berättat ännu heller, och ser ingen poäng med att göra det nu när mycket vatten har flutit under broarna.

Men den här erfarenheten gör mig ödmjuk för andras nej, gränser och självbevarelsehandlingar. Också fastän det ibland svider för mig.

Vi förstår inte alltid. Kanske det är lika bra så. Men vi kan alltid lära oss att respektera.

För sist och slutligen har vi ingen aning om vad våra medmänniskor genomlider. Vi har ingen aning.

Det vill jag alltid, alltid komma ihåg.

Mindre kritiskt

Så jag är inte den mest okritiska person jag känner.

Kanske är jag miljöskadad (akademiker är fantastisk bra på att hitta den frånvarande å-pricken i en i övrigt utmärkt artikel) eller kanske det bara ligger i min natur (min starka ettavinge, enneagramfans will know) men jag märker att jag automatiskt skannar efter fel och brister.

Inte ändå hos människor.

Nej, jag älskar människan och hennes sprickor och förespråkar sårbarhet i en idealiserad perfektionistvärld. Men däremot i texter, evenemang, tal och sånt.

Det är en hemskt osympatisk egenskap och jag är den första att medge det, men framför allt resulterar det i en väldigt jobbig hållning till livet; om fokus ligger på att hitta bristerna är det svårt att njuta av det som faktiskt är välfungerande, smidigt, väl gjort.

Så jag jobbar hårt med mig själv. Forcerar mig att gå bortom mina kritiska ögon och se med nåd på min omgivning och på mig själv (jag är ändå min egen värsta kritiker).

För jag tror att jag gör mig själv en enorm tjänst genom att förhålla mig till världen och mig själv mindre kritiskt. Mer nådefullt.

Medhårs, mothårs

Allt har sin tid. 

Att våga pusha och utmana sig själv har sin tid. Att vara mild och varsam mot sig själv har sin tid.  

Ibland är det ganska lätt att veta när just vad har sin tid.

Under cirkelträningen vågade jag stryka mothårs och köra en spurt trots att mjölksyran brann i låren.

Och sen igen: den här vintern har jag strukit medhårs rejält och tillåtit mig själv att vila kropp och själ.

Alla gånger är det emellertid inte lika lätt att veta vilket är det bästa sättet att bemöta sig själv på. Det är långt ifrån svartvitt.

Nåd är att ha människor i ens närhet som märker när det är dags för en varm famn, och när det är tid för en uppmuntrande puff i ryggen.

Nåd är att också få pröva, kanske falla och ändå känna att det okej.

Inte längre ensam

Psykologi har alltid intresserat mig. Vem intresserar det inte, egentligen?

Särskilt psykologin bakom personligheter finner jag spännande. Hur häftigt är det väl inte att lära känna sig själv och sina medmänniskor bättre?

Som en följd av det här har jag funnit ett nöje i att göra olika personlighetstest under åren.

Allt från “Vilken Disneyfigur är du?” till lite mer vetenskapliga test såsom Myers Briggs eller 16 personalities. Nu är jag långt ifrån expert inom området, och jag har förstått att också det här sättet att se på personligheter i 16 kategorier uppfattas som snävt, förenklat eller pseudovetenskapligt i vissa kretsar.

Men än sen, tänker jag, om syftet är att lära känna sig själv bättre och förstå hur andra tänker och fungerar. Jag tror dessutom att personligheter är så komplext att det inte finns ett enda sätt att kategorisera människor på, för då borde kategorierna vara lika många som människorna på jorden.

Det enda jag vet är att sedan jag gjorde testet och fick reda på min personlighetstyp har så många bitar fallit på plats.

För jag har ofta sett på mig själv med en dömande blick. Jag har inte förstått hur jag kan bete mig som jag gör ibland. Under en stor del av mitt liv har jag känt mig oerhört missförstådd och bara väldigt, väldigt ensam.

Men när jag gjorde testet och läste beskrivningen av den personlighetstyp jag närmast hör till insåg jag — jag är inte ensam! Det finns andra som känner precis på samma sätt som jag! Det finns en hel community på nätet som kämpar med samma saker och har likadana utmaningar.

Det här sättet att se på personligheter har gjort mig nådig mot mig själv, och då struntar jag blankt i om det är pseudeovetenskap eller inte.

Vilken personlighetstyp är du?

Sanningar om introverta: introduktion

Jag fortsätter på min serie "Sanningar och lögner om introverta" och har glädjen att presentera del 1 i avdelningen Sanningar om introverta.

Nå. Det är ju alltid lite halvfarligt att tala om eviga sanningar då det gäller människor. Människor är alldeles för individuella och unika för att vara förevigt stämplade och definitivt kategoriserade. Men låt mig i alla fall få tala om typiska drag. Ett typiskt drag för introverta är följande:

Introverta personer upplever den omgivande världen till stor del inom sig själv.

Jag är inte en sådan som syns och hörs mest i alla sammanhang. Det betyder inte att jag är osocial och sitter i ett hörn och isolerar mig själv (se lögner om introverta del 1). Näpp!

Däremot följer jag med vad som händer runt omkring mig. Väldigt noggrant. Jag observerar min omgivning och känner in den. Jag ser, tänker, reflekterar.

Att göra det här i ett trångt rum med mycket folk och med mycket ljud blir lätt överstimulerande. 

Det innebär att jag efter en kväll med många nya impulser, nya bekantskaper och mycket ljud kan vara nöjd men väldigt, väldigt trött. Och då måste jag få tid för mig själv för att smälta och processa allt jag har varit med om. Sortera och reda ut nya tankar, känslor och impulser.

Precis som att jag behöver städa upp lite i hjärnan för att ha ordning och reda, och för att sedan orka igen.

Foto: Syster Ebba Åström

Utforska dig själv

Dagens rubrik låter lite som ett temanummer om sexuell kompetens i lågstadiets fnissframkallande Kamratposten. 

Jag kan garantera att det här blogginlägget inte tar en sådan vändning idag. 

Snarare vill jag lyfta fram glädjen i att lära känna sig själv. En resa, är det för mig, att fördjupa insikten i vem jag är.

Jag är ofta ett stort frågetecken för mig själv. Jag tycker att jag kan reagera märkligt, häftigt och... fel, i olika sammanhang.

Med tiden har jag lärt mig att visa nåd åt mig själv. Förståelse med mitt oförståeliga.

Men underbart är det när något ibland klarnar. Ett frågtecken retas ut, en pusselbit faller på plats.

Tänk vad häftigt! Av alla människor jag har hängt med under min livstid, har jag hängt mest med mig själv.

Att jag ändå, fortfarande efter tjugofyra år förvånar, förbryllar och förundrar mig själv är häftigt. Inte för att jag är exceptionellt speciell eller anmärkningsvärd. Utan för att jag, precis som varenda människa, är en komplex och unik sammansättning till människa. 

Det är fascinerande den här resan, att utforska sig själv. 

Foto av bästa syster Ebba

Vad funderar du på, Mindy?

... frågar Facebook mig varje gång jag loggar in, och jag har kommit att gilla den där frågan i det där sammanhanget.

För facebook, och vilka sociala medier som helst för övrigt, är väldigt aktivitetsfokuserade. Det som görs ska dokumenteras, eller pics or it didn't happen som det också heter.

Men i den här aktivitetsfokuserade tiden behöver jag någon som frågar vad jag funderar på. För det styr mina tankar bortom det fysiskt, konkreta, och tar mig genast till djupare nivåer.

Jag har aldrig egentligen skrivit åt "Facebook" vad jag funderar på, men nästan varje gång när jag loggar in stannar jag upp och försöker sätta fingret på vad jag skulle svara på den frågan. 

Och däri ligger paradoxen: jag loggade in för att få kontakt med andra, men genom det får jag kontakt med mig själv.

Mycket kan sägas om Facebook, inte minst sen hela soppan med Cambridge Analytica och övertramp vad gäller värnandet om människors integritet, men att de frågar mig vad jag funderar på istället för vad jag gör —

det gillar jag.

Bild från Åland 2013. Foto: Ebba Åström