Själens stötdämpare

Cykeln är mitt fordon.

Jag gillar att cykla, gör det gärna, och föredrar att cykla än att åka bil. Nå, till följd av det här, har jag inte kunnat undgå att märka vilken skillnad snön har på mitt cyklande.

Utöver förväntade resultat av snö — som att det är halt, lite farligare, mer bökigt och mycket tyngre än utan — har jag märkt en positiv effekt också. Snön är stötdämpande.

Alla trottoarkanter och kullerstenar är så mycket behagligare och lättare att ta sig över, när ett lager av snö täcker marken. Kanterna blir mjukare, stötarna mildare. Och att cykla på kompakt, snötäckt mark är ju nästan ljudlöst. Oerhört behagligt för öronen, för själen.

När mörkret ligger som tyngst över oss nordbor, virar vintern in oss i ett mjukt vintertäcke för att ta bort hårdheten som i övrigt råder.

Med risk för att låta som en naturromantiker vågar jag fråga:
är det inte precis just det, som vi borde göra med oss själva under vintern?

Vara nådiga och milda med oss själva, när det i övrigt är så mörkt och kargt.

Bild från vintern 2017/18 då isen var tjock tjock. Va int orolig mamm!

Kroppen talar

Min favorit finländska artist är Anna Puu. Hon är aktuell med låten Keho Puhuu (Kroppen talar). Utöver att det är en oerhört skön låt att dansa till så är det också en låttext värd namnet.

Foto: min Ebba så klart

Ja det är en fascinerande låt. Och jag fastnar för det där med att kroppen talar. För jag kan inte annat än hålla med.

Låten har blivit särskilt aktuell för mig just nu i och med att jag är med i ett program som ska träna min förmåga att uppfatta min kropps signaler. Helt enkelt bli bättre på att lägga märke till, men fram för allt agera, när min kropp säger stopp.

För det är ett tråkigt faktum att människan som egentligen borde uppsöka en psykiater istället uppsöker hälsovården på grund av en sömnsvårigheter, ryggproblem eller bara en odefinierbar smärta i den kropp som själen huserar i.

Det är synd att människan tenderar att hellre söka hjälp för det som är fysiskt, synligt, kroppsligt — medan de psykiska, själsliga besvären gömmer sig under skamtäcket. Själens skamskrubb.

Hjärnan kan säga: “Du orkar, du orkar”. Den kan vagga in en i en falsk trygghet: “Det är bara jag som är överkänslig — säkert är det inte så farligt”. Eller, för att låna Heidi Hakalas ord: “Bara lite till”.

Men till skillnad från psyket kan kroppen inte ljuga.

Vår kropp bedrar oss inte i första hand. Den är faktiskt ganska dålig på att ljuga. Och därför tränar jag mig i min förmåga att lyssna på vad min kropp säger.

Och hoppas att jag därmed blir bättre på att säga stopp.

Håller du med?

Tror du att om vi blir bättre på att lyssna på vår kropp, är vi också mer känsliga för hur vårt psyke och vår själ mår?

Har du erfarenheter av det här? Dela med dig!

Katharsis

Ett av de vackrast klingande orden jag vet är grekiskans katharsis.

Ursprungligen kommer begreppet från Aristoteles som menade att tragedin (genren tragedi i teatern), har en själsligt renande effekt på människan. När huvudpersonens lidande på scenen är som störst kan det framkalla en reaktion av medlidande i publiken. Och det här medlidandet blir en slags moralisk rensning, katharsis.

Med andra ord: när människan ser hur tragiskt livet kan vara, rensar det bort tankarna på allt oväsentligt. Tragedin skärper människans fokus.

Jag har i mitt liv blivit enormt skonad från lidande, och jag erkänner att jag ofta invaggas i en falsk trygghet, ett förgivettagande av mitt livs goda och vackra. Ibland, när jag ser en omskakande och rörande film, kan jag uppleva en känsla av katharsis. Ett slags uppvaknande, en påminnelse om livets viktiga. Men den känslan varar oftast en kväll, inte mer.

För det är förhållandevis trygga omständigheter, att se människans lidande på en scen eller en skärm. Det är något helt annat att se människans lidande på nära håll. Och än mer så, att själv uppleva det på nära håll.

De få gånger som mitt liv har legat i turbulens, och de stunder då det som jag har tagit för givet plötsligt har varit omöjligt att tygla, sand mellan fingrarna, har jag upplevt katharsis. Och det är ett sunt uppvaknande.

Men jag tänker: varför måste livet skakas om i grundvalarna innan människan förmår se bortom all ytlighet? Varför måste rädslan för allt som går att förlora döva ens öron, innan människan förmår höra bortom allt sorl och sus?

Och kan människan bli bättre på att träna tacksamhet, varje dag — inte enbart när hon har upplevt katharsis?

Kan jag det?
Kan du?

Foto: Min bästa syster Ebba

Det var sista gången!

Att lägga ut sig, liksom konstnärligt, språkligt eller intellektuellt, gör mig förmodlingen till en av historiens mest ambivalenta och volatila person.

Jag inleder ofta starkt med mycket självförtroende. Jag erbjuder mina tjänster och jobbar ivrigt och i ett skönt flow. Senare, när jag presenterar min produkt eller min tanke, gör jag det med ett kryddmått övermod och ofta en enorm stolthet. Tänker: ”det här blev så bra”.

Ibland är det också precis så bra.

Andra gånger blir jag totalt sågad. Förnärmad och missförstådd drar jag in svansen mellan benen och vaggar mig i bitter sorg och tänker: det här var sista gången.

Det här var sista gången jag blottar mig själv, mina förmågor och oförmågor på det här sättet. Jag tänker aldrig mer ställa mig på skottlinjen och låta andra skjuta ner mina idéer, mina produkter, mitt bidrag igen. Aldrig! Aldrig igen!

Känner ni igen er i den här förtvivlan? 

*** 

Vid det här laget av min text vill ni som läsare säkert ha uppmuntrande pepp och hejaheja rop och inspirational quotes om hur viktigt det är att våga igen. Men sorry, jag tror den åsnebryggan uteblir idag.

Det enda jag vet, är att tiden är förvånansvärt nådig då det kommer till de här skrubbsåren. För när nästa tillfälle till att blotta mig och min kapacitet ges, har jag glömt bort alla arga löften svurna i affekt.

Och det enda jag hoppas, är att mina skrubbsår för varje gång blöder lite mindre, och att huden för varje gång blir lite tjockare. Bara lite.

Det som bara vi kan

För ett tag sen skrev jag om en stressdefinition som har varit väldigt tankeväckande för mig. En stress som inte uppkommer så mycket av de yttre omständigheterna som den inre osäkerheten på vad som ska göras, när det ska göras och hur det ska göras.

Emedan jag fortfarande tror helt och fullt på den stressdefinitionen, är jag också fullt medveten om att det finns en påtaglig stress som till stor del är beroende av yttre omständigheter. Jag själv har inte upplevt den här stressen, men jag har sett den. Du har säkert sett den, ja vi vore blinda om vi inte hade sett den.

Den.
Den där stressen som uppstår till följd av att projekt på projekt läggs på; nya ansvarsuppgifter läggs till och arbetsbilden breddas utan att något för den skull minskas eller tas bort. Kanske barn, huslån, försäkringar, räkningar, renoveringar, arbetsresor och övrigt samhälleligt engagemang också ingår i ekvationen. Den omöjliga ekvationen. Den omänskliga ekvationen.

Mitt hjärta gråter över de slutkörda. De utbrända, genomtrötta, tappert kämpande men alldeles för urlakade själar därute. De som för länge sedan borde ha klivit av det galna hamsterhjul vi kallar samhällstempo. Men visst är det svårt att förstå när nog är nog. Att nog är nog.

Allt det här i kombination med prestationskrav och orimliga förväntningar på den egna orken, och väggen kan vara ett snart faktum.

Foto av Fotografsystern Ebba.

Vi kan kanske inte förändra samhällstempot. Jag vill tro att det går, men i väntan på. Om vi inte kan förändra hela samhället kan vi ju bara gå till oss själva. Jag tror att vi aldrig kan vara lyhörda nog för det egna tempot. Vi kan aldrig vara känsliga nog för signaler från den egna orken. Aldrig tillräckligt måna om våra kära, om oss själva.

Det är bara vi själva som kan tacka nej till att anta nya uppgifter. Det är bara vi själva som kan uppmuntra andra till att ta det lugnt, att inte svara på mejlet genast, att ta sin tid. Vi kan, om vi vill, starta en vänligt sinnad protest mot det hetsiga och uppskruvade tempot. Vi kan, om vi vill.

Men det är bara vi, som kan det.

Lov att förändras

Jag inledde en ny säsong av en av mina favorit tv-serier, och märkte att jag blev irriterad på att karaktärerna var nya, storyn hade ändrats och att inget var som det brukade. Jag saknade det gamla, det trofasta, det invanda. Jag tjurade över att serieskaparna hade ändrat min favorit serie.

Och jag förebrådde förändringen.

En förändring förutsätter att omgivningen också förändras och anpassas till det nya. När en person i en familj inleder psykoterapi, bearbetar och gör upp med sitt förflutna och stegvis förändras kan det skapar konflikter i familjen. Det tar tid att vänja sig vid det nya. Den nya.

Foto av Sofia Ylimäki Photography

All förändring är inte av godo. Det bör nämnas. Men nästan all förändring, bra eller dålig, känns motig i början. Det gör det nästan alltid innan den förändrade - och den förändrades omgivning - förstår och accepterar det nya.

En sund förändring jag kommer att tänka på är att presterarens och people pleaserns förmåga att säga nej efter åratal av ett ihållande ja till allt och alla. Om du är van vid att jag allt som oftast tackar ja till vad helst du vill mig, blir du högst sannolik paff, förvånad - kanske lite sur, till och med - om jag en dag säger nej. 

Förändring skapar friktion. Förändring skaver.

Fastän det skaver tycker jag att förändring är bland det mest ödmjuka vi kan göra. Vi erkänner att vi är stadda i utveckling, att vi inte på långt när är färdigutvecklade. Att vi är på väg, alltid på väg. Och det är väl.

Men hur bra är jag på att acceptera förändring? Hur väl ger jag mina medmänniskor chansen att utvecklas? Hur ofta har jag bidragit till att skapa en miljö som uttrycker lov att förändras?

Ger väl ger du lov till förändring?

Foto av Sofia Ylimäki Photography