sårbarhet

Foglossning i hjärtat

Jag har varit extremt blödig på sistone.

Det är egentligen föga förvånande: jag är den första att medge att jag är lättrörd och känslig överlag, men särskilt och osedvanligt så nu under slutskedet av denna graviditet.

Men jag har märkt och känt av denna blödighet mer än vanligt under de senaste veckorna.

Det räcker med att jag ser på Molly, till exempel när hon sitter för sig själv och läser en bok som mitt hjärta svämmar över. Eller när hon går hand i hand med pappaSamuel till bilen för att åka in till dagis om morgnarna. Eller när hon säger något av sina roliga uttryck som har blivit insideskämt och standarduttryck i vår familj.

Det är stolthet, sårbarhet, kärlek, glädje, rädsla, tacksamhet och allt på samma gång. Alla dessa känslor som jag inte vet vad jag ska göra av med (men som oftast kommer ut som tårar).

Jag har upplevt denna ökade känslighet som foglossning i hjärtat.

Foglossningens syfte under en graviditet är ju att mjuka upp och luckra upp benen och lederna i bäckenet så att babyn kan tränga igenom under förlossningen.

Foglossning i hjärtat är när hjärtat luckras upp för att få plats med ännu ett litet liv att älska.

För jag har funderat en del på hur (om?) mitt hjärta faktiskt kan inrymma den kärlek som ett till barn innebär. Kommer jag att kunna älska mitt andra barn lika mycket som mitt första? Kommer kärleken att vara lika stark eller kommer den nuvarande kärleken till Molly att divideras och fördelas lika mellan Molly och hennes lillebror? Eller ännu värre: fördelas olika mellan barnen?

Över detta har jag funderat.

Samtidigt har jag ju hört mamma efter mamma vittna om att det är en naturlig farhåga men egentligen aldrig är ett problem: kärleken divideras inte, den multipliceras.

Men för det behöver hjärtat rum; hjärtat behöver rum att svälla och växa och inrymma ett litet liv.

Därför har mitt hjärta foglossning just nu.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hur vi tar det

För några år sedan introducerade min samtalsterapeut uttrycket och tankesättet:

Det är inte hur man har det,
utan hur man tar det

Och uttrycket har dröjt kvar i mig.

Vid första anblick kan uttrycket låta lite irriterande klämkäckt. Lite i stil med “det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder” eller “är glaset halvfullt eller halvtomt?” och så vidare.

Men ju mer jag har reflekterat över uttrycket inser jag hur sant det är.

För ibland har mina omständigheter till det yttre varit riktigt bra men jag har lidit av en inre stress och inte alls varit förnöjd med tillvaron. Ibland har till och med något i grunden väldigt positivt varit en källa till obalans eller oro hos mig.

Andra gånger har mina yttre omständigheter varit uppochner men jag har kunnat vila mitt i stormen.

Och just därför är uttrycket så bra.

Det här uttrycket har vi börjat använda bland mina vänner, för det är ett bra sätt att nå bortom detdär ytskrapet i tillvaron. Hur vi tar det är en fråga som vill mer än ett platt “hur går det”.

Att berätta hur man har det är inte alltid svårt, men att berätta hur man tar det – alltså hur man faktiskt mår i sina omständigheter – är en helt annan femma. Det krävs mod och sårbarhet att svara på den frågan.

Hur har du det och hur tar du det?
Vågar du ställa dig själv den frågan idag?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det outtalade

Jag är väldigt nyfiken av mig.

Men samtidigt väldigt rädd för att uppfattas som att jag snokar.

Närhelst ett samtal tar en vändning mot en mer känslig, möjligtvis intim, nivå är mina känselsprötar på helspänn och jag avvaktar, avvaktar, avvaktar i väntan på tillstånd att få träda närmare.

Ibland kommer ett uppenbart tillstånd. Ibland hänger det outtalade bara i luften och jag fortsätter att avvakta i väntan på en antydan, en skiftning i atmosfären.

För skiftningen är rent fysisk: när vi närmar oss det outtalade blir tonen en helt annan, luften blir tätare, avstånden kortare.

Att träda in i det outtalades rum är inte något man gör i en handvändning; åtminstone för mig är det ett enormt steg att gå från att prata väder och lunchlista till att prata värderingar, relationer och tro.

Människor som över ett glas mjölk och en tallrik potatismos med korv friskt och utan förbehåll frågar sitt lunchsällskap: “varför är du vegetarian?” eller “varför är du gift?” har jag alltid sett på med lika delar förundran och förskräckelse.

mindyjoy1-blogg.jpg

Jag skulle själv aldrig tänka tanken att i en helt vanlig samtalston, utan destomera förtroende för personen, fråga något så personligt.

Och det är på gott och ont.

För min enorma respekt för människors gränser och integritet kan också uppfattas som ointresse, likgiltighet. Det är ju inte rimligtvis det jag vill signalera åt mina medmänniskor.

Och dessutom kan det vara att min medmänniska faktiskt väntar på att någon ska fråga så att de inte själva är tvungna att ta upp ämnet.

Ibland är det befriande att öppet tala om det som så uppenbart hänger i luften men inte blir omtalat.

Så jag balanserar mellan att å ena sidan respektera andra människors gränser och att å andra sidan förstå när det outtalade måste påtalas — och när frågan “varför” kanske är det enda som behövs.

Hur gör du? Frågar du alltid din medmänniska när du är nyfiken över något?

Avvaktar du hellre i väntan på att din medmänniska öppnar upp självmant?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vägen till sårbarhet

Det finns olika sätt att hantera sin sårbarhet på.

Den går att förtränga, tysta ner om man vill. Den går att lyssna till och bejaka också.

I min erfarenhet finns det egentligen inga genvägar till sårbarheten, inte då det gäller sårbarhet i våra samtal; det enda sättet att nå ett sårbart samtalsklimat är att visa på sin egen sårbarhet eller försiktigt ställa frågor som pockar på andras.

Sårbarhet smittar av sig, sårbarhet föder sårbarhet.

Men med det sagt bör det ändå sägas att det är skitskrämmande att initiera till ett sårbart samtal. Riskerna är många, belöningarna ändå desto fler.

DSC00430.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sågad och manglad

Den vetenskapliga branschen är kanske inte känd för att erbjuda en barmhärtig arbetsmiljö.

Under mina två år inom branschen har jag varit oerhört bortskämd då jag enbart har fått konstruktiv och vänligt formulerad kritik, omgetts av uppmuntrande och välmenande kolleger och mest rör mig i didaktiskt medvetna kontexter.

Det är kanske logiskt eftersom fältet jag rör mig i uttryckligen forskar i sådant som bland annat pedagogiskt ledarskap, skrivhandledning och hur människan på bästa sätt tar emot respons i sina lärprocesser.

Jag erkänner att jag har tagit det här för givet; för det här blev smärtsamt uppenbart för mig när jag idag kolliderade med en annan bransch, ett helt annat tänk.

I grund och botten var allt välmenat. När jag hade djupandats, pratat av mig och låtit min initiala drabbning av affekt övergå kunde jag på något plan förstå det.

Jag tror inte det var meningen att jag skulle känna mig sågad och manglad. Jag tror faktiskt inte det, men det var precis så jag kände mig.

Jag jobbar med att få skinn på näsan jag vet att jag behöver mer av det.

Men sist och slutligen vill jag inte det. Jag vill inte sträva efter hårdhet för jag tror att vi behöver mjukhet, mildhet och mer medkännande i den här hårda världen.

Att jag skulle överge den sårbarhet och istället tuffa till mitt veka hjärta skulle vara precis motsatsen till det jag egentligen vill, gå stick i stäv med de värderingar jag står för.

Jag är lite sågad och manglad och kommer att slicka mina sår ett tag.

Men hellre det än obrydd och förhärdad.

37E3973E-2C97-41F4-B47A-289DF0AC3F64.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Livsförändringar efter utmattning, del I

I vintras var jag genomtrött och sjukskriven i tre månader.

Det är inte något jag gärna skyltar med men inte heller något jag skäms över.

Jag var ändå lyckligtvis inte totalt slutkörd; jag brukar säga att jag inte gick in i väggen men jag kunde känna väggens närvaro varje gång jag andades ut.

Lyckligtvis sökte (och fick) jag hjälp väldigt tidigt och började snabbt må bättre. Idag mår jag bra. Riktigt bra, faktiskt.

För min del tror jag att mitt tillfrisknande dels berodde på att jag inte hade hunnit bränna ut mig helt och hållet, dels att jag var mån om att direkt börja ändra min livsstil till något mer hållbart.

Här vill jag berätta om vilka livsförändringar just jag gjorde.

Kom ändå ihåg att det inte finns ett “one size fits all”-sätt utan var och en måste hitta det som fungerar för just en själv. Sådana här inlägg kan också lätt låta alldeles för optimistiska och banalt ”gör så här så blir du frisk”. Jag beklagar om det gör det, för det är inte alls min mening.

Kanske, bara kanske, kan mina förändringar ändå ge riktning åt dig som är bara för trött.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Jag började…

VÄRNA OM RUTINER
Det första jag gjorde var att se till att jag hade regelbundna tider för mat, sömn och väckning (tänk dagis). Månaderna av sena nätter, tidiga morgnar och orutinerat matintag hade tagit ut sin rätt och jag började med att se till att få ordning på de här områden.

UNNA MIG DET JAG TYCKER OM
För mig innebar det att läsa en mängd skönlitteratur, skriva dagbok och blogg, ta naturpromenader, lyssna på poddar och dricka te med vänner. Aktiv återhämtning kallas det. Så viktigt.

MOTIONERA
Till en början kändes det fel att kombinera sjukskrivning med frekvent gymträning. Över huvud taget kände jag skam över att vistas utanför vårt hem — “jag är ju sjukskriven då borde jag inte ens synas utanför mitt hem” tänkte jag naivt.

Men faktum är att den regelbundna pulshöjande träningen, de friska promenaderna och den medvetna muskelkonditionen gjorde att jag fick så mycket ork och energi. Det är kanske en av de enskilt viktigaste förändringarna jag gjorde.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

SÄNKA TRÖSKELN
Jag bad perfektionisten i mig att hålla mun och sänkte tröskeln på vad jag ”bör” åstadkomma varje dag, på hur städat jag behöver ha det och på hur välformulerade mina blogginlägg ska vara för att kunna publiceras.

FÖRDJUPA MIN RELATION MED MIG SJÄLV
Jag började lyssna på poddar, läsa bloggar och låna böcker om personlighet och hade insikt efter insikt om hur jag och de personlighetstyper jag resonerar med fungerar.

HA NÅGOT ATT SE FRAM EMOT
Att min sjukskrivning råkade infalla samtidigt som vi köpte radhuslägenhet var samtidigt udda men också välkommet, för det gav mig något att se fram emot. Jag fick energi av att rensa skåp och sälja på loppis, planera inredning, tapeter och målfärg. Några resor, konserter och andra också mindre händelser som jag såg fram emot gav mig mycket glädje.

Jag tror på inget sätt att det här är ett vattentätt recept på hur man tillfrisknar efter utmattning. Men jag vet att det här är en del av vad jag gjorde och att det uppenbarligen fungerade för mig.

Håll utkik efter del II.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Vilka livsförändringar har du gjort efter utmattning eller annan utmaning?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mindre kritiskt

Så jag är inte den mest okritiska person jag känner.

Kanske är jag miljöskadad (akademiker är fantastisk bra på att hitta den frånvarande å-pricken i en i övrigt utmärkt artikel) eller kanske det bara ligger i min natur (min starka ettavinge, enneagramfans will know) men jag märker att jag automatiskt skannar efter fel och brister.

Inte ändå hos människor.

Nej, jag älskar människan och hennes sprickor och förespråkar sårbarhet i en idealiserad perfektionistvärld. Men däremot i texter, evenemang, tal och sånt.

Det är en hemskt osympatisk egenskap och jag är den första att medge det, men framför allt resulterar det i en väldigt jobbig hållning till livet; om fokus ligger på att hitta bristerna är det svårt att njuta av det som faktiskt är välfungerande, smidigt, väl gjort.

Så jag jobbar hårt med mig själv. Forcerar mig att gå bortom mina kritiska ögon och se med nåd på min omgivning och på mig själv (jag är ändå min egen värsta kritiker).

För jag tror att jag gör mig själv en enorm tjänst genom att förhålla mig till världen och mig själv mindre kritiskt. Mer nådefullt.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den mänskliga faktorn

Det finns gånger då ens tillkortakommanden blir smärtsamt uppenbara.

För det mesta känns det som att det går att dölja skavanker, korrigera brister och försköna verkligheten så pass mycket att våra medmänniskor, men kanske allra mest vi själva, kan leva med dem.

Men ibland är alla försök att ställa till världen till rätta lönlösa. Istället är det bara att inse sin egen bristfällighet och acceptera det som en del av den mänskliga faktorn.

Det är vanligtvis den faktorn som jag uppskattar att se mest hos andra människor.

Inte för att jag gottar mig i andra människors skavanker, utan för att jag älskar att se att människor vara mänskliga. Människor som aldrig går in i glasdörrar, glömmer bort att betala en räkning eller struntar i att bädda sängen skrämmer mig.

Jag älskar den mänskliga faktorn. Hos andra.

Men jag föraktar den i mig själv. Jag kräver mer av mig själv än jag kräver av andra då det kommer till hur mycket rum, hur mycket synlighet den mänskliga faktorn får ha i mig.

Och idag.

Idag hann den mänskliga faktorn upp mig. Och det är väl helt okej, sist och slutligen. Jag är människa. Samtidigt bara människa, samtidigt allt vad det innebär att vara människa.

Också den mänskliga faktorn.

DSC01632.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den yttersta paradoxen

Jag finner en märklig tjusning i det motstridiga.

När ytterligheter möts, kanske kolliderar, men inte nödvändigtvis. Ytterligheterna kan också smälta samman, ingjutas i varandra eller bara rätt ut sagt kollidera.

Den vackraste av alla paradoxer jag vet, är att vara stark och sårbar. Samtidigt.

Stark sårbarhet.

Hur ser den ut?

För mig är stark sårbarhet ett blottlagt hjärta, inga hämningar, inga stötdämpare.

Det är rått men absolut vackert.

IMG_6093.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skonad från livet

Jag, tillsammans med många andra, har ofta fått höra att det är bättre att förvänta sig litet, så blir man inte besviken.

En väldigt mänsklig tanke som inte alls är dum egentligen. Vår, får jag kalla det, oförväntan blir en slags buffert, en bubbelplast, runtom oss som förhoppningsvis dämpar livets hårda stötar och gör oss mera smärttåliga.

Det är alltså inte alls en så dum tanke.

Men det sättet att tänka innebär också att vi på något sätt hela tiden förväntar oss, i alla fall förbereder oss för, smärta.

Och då plötsligt är tanken inte alls lika lockande längre.

För om vi lever våra liv, alltjämt bara väntande på nästa knytnävsslag, tycker jag att vi kan fråga oss om vi alls lever. Om vi lever våra liv i ständig mental krisberedskap — går det ens att tala om ett liv? Eller åtminstone ett gott liv?

Kanske.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men inte för mig.

Jag vill inte missunna mig själv glädje fastän jag vet att den kan vara flyktig. Jag vill inte sluta hoppas, bara för att det alltid finns en risk att jag blir besviken. Jag vill inte leva ett halvt liv bara för att minimera min träffyta inför livets nyckfulla kast.

Nej, jag vill tillåta mig att uppleva alla känslor, dalar och toppar i det som kallas livet. För det är just det som är livet.

Och ingen enda är skonad från livets nycker. Ingen enda.

Men det ser jag ändå inte som en orsak att sätta mina känslor på mute. Eller som fantastiska Elisabeth Ehrnrooth så kärnfullt uttryckte det:

But I won’t apologize
for the
size of my heart
— Elisabeth Ehrnrooth "Where does the love go"
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.