Det där lilla extra

Jag har alltid varit på god fot med vårt lands myndigheter och jag hyser endast respekt för alla som jobbar vid dessa institutioner.

Men det är väl ingen överdrift att säga att det ibland är lite svårt att förstå vad de skriver på sina webbplatser eller i breven till en.

Och de flesta håller väl med mig om att de kan uttala sig lite kryptiskt och byråkratiskt när man väl kontaktar dem för att få hjälp.

Och det är helt förståeligt för att:

1) deras uppgift är sällan att handleda precis just mitt ärende, utan snarare att vägleda mig på deras webbplatser så att jag klarar av det själv

och

2) de som jobbar vid dessa myndigheter är experter på att hitta rätt blanketter och fylla i precis rätt sak på rätt ställe och då är det ibland svårt att föreställa sig att andra människor inte har lika lätt att greppa det lika snabbt

Jag har alltså varit i kontakt med skattemyndigheten idag.

Och helt ärligt var det inte utan lite vånda som jag snällt ställde mig i telefonkön. Jag tycker de här sakerna är svåra och eftersom jag inte alltid ens vet vad jag ska fråga är det inte konstigt att jag inte heller förstår vad de svarar ibland.

Men idag fick jag VÄRLDENS bästa kundservice.

Det var en härlig kvinna i andra änden av luren som tog generöst med tid, vägledde mig steg för steg, förklarade ordentligt, svarade tydligt på mina frågor och lugnade mig när jag blev lite orolig då jag hade missat att rapportera vissa grejer.

Hon var helt enkelt rätt kvinna på rätt plats och det gjorde hela mina dag att få prata med henne.

Och jag tänker: vi kan inte alla jobba med att rent fysiskt rädda människoliv. Men vi kan alla göra vårt allra bästa där vi är och gå den där extra milen för de vi möter.

Underbara, anonyma kvinna som jag fick hjälp av idag – du gjorde det där lilla extra och för det är jag så tacksam.

Människor i blickfånget

Att gå i en stad som inte är ens hem, och att vara på en konferens med 640 andra, ger en mängder av möjligheter att iaktta människor.

Jag har, utöver forskning förstås, även haft människor i blickfånget på sistone.

Jag har iakttagit hur människor reagerar när de blir står framför sagda 640 människor. Jag har iakttagit hur människor reagerar när de helt tappar tråden och får en blackout.

Jag har intresserat iakttagit hur människor beter sig när de är passionerade över något, hur de beter sig när det snöslaskar, när de är irriterade.

Resultatet av mina iakttagelser är att människor beter sig mänskligt.

Flera av mina medmänniskor reagerar på liknande sätt som jag. Andra beter sig på ett för mig helt främmande sätt.

Men ändå på ett alltigenom mänskligt sätt.

Människor slutar aldrig att fascinera mig.

Mätt i själen

Två dop och hinkvis med kaffe senare ligger jag raklång på golvet och är mätt i själen.

Det är rikt, ändå, att ha ett liv fullt av festligheter, småttingar, liv och död och allt däremellan.

Ja, jag är lite slut i hjärnan efter många människomöten och många intryck att smälta men den känslan som dröjer kvar längst är ändå, alltid, tacksamheten.

En fin helg har det varit.

Vackraste dopklänningen från dagens dop av min brorsdotter Noomi Iris Noelle.

Jag och julen

Jag har ett inte helt oproblematiskt förhållande till julen.

Inte till julen i sig eller julens budskap eller något sådant utan snarare de traditioner och förväntningar som omger julen. Firandet, basically.

För å ena sidan är det oerhört trevligt.

Det är underbart att träffa de människor som jag dessvärre ser alldeles för sällan. Det är värdefullt att sitta i kyrkbänken på julafton och sjunga Stilla natt eller vilken psalm som råkar vara sjungas; att få känna sig delaktig i ett större sammanhang. Det värdesätter jag enormt.

Det är rikt att få ha långa lediga dagar med glögg, släkt och konfekt.

Från mina föräldrars hem. Foto: Ebba Åström 2017

Å andra sidan är julen för mig en dränerande tid.

Hur mycket jag än uppskattar att träffa människor long time no see har jag en orkesgräns som kommer emot mycket tidigare än jag själv skulle vilja.

Med pur viljestyrka kanske jag orkar igenom två tre dagar av intensivt program, men vad är kvar av mig efter dessa intensiva dagar? En urlakad Mindy som helst vill ligga i ett stimulifritt rum och djupandas tills jag har återfått livsgnistan.

Det låter hemskt när jag skriver så här. Som att jag på något sätt ogillar människor, att jag endast uthärdar dem.

Det kanske låter så men det är helt fel.

Jag ser det som ett av de största felsluten när det kommer till introversion: att introverta ogillar människor. Det stämmer inte alls. I alla fall inte för mig.

Från Torpet. Foto: Ebba Åström 2017

Det är bara att jag och andra introverta med mig suger i oss mänger av information som vi måste processa.

Ni vet som när en dator har en mängd filer som den ska flytta över till en hårdskiva — den går igenom varje fil för att se att den är intakt, inte innehåller virus och att det inte redan finns dubbletter av filen.

Det är plågsamt långsamma processer och ibland blir det för många filer samtidigt och då uppstår något slags syntax error (förlåt alla IT-bevandrade läsare för eventuella felslut i metaforväg).

Därför blir julen, som är en lång sammanhållen tidsperiod med mycket program, många människomöten och många nya impulser, tyvärr ofta rätt dränerande.

Jag och julen har således ett inte helt oproblematiskt förhållande.

Men vi jobbar på det.

Med min söta “fadderkatt” Misty som ägs av min storebror Max och hans fru Linn. Foto: Ebba Åström 2017

Hur förhåller du dig till julen?

Lever du upp under julhelgen?

har du också ett lite problematiskt förhållande till Julen?

Alla människor

Det här mörkret skyfflar in människorna till sina hus och hem där de sitter bakom lyckta dörrar i väntan på ljusare tider.

Jag är i alla fall skyldig till detta beteende.

Det är nästan obehagligt att röra sig utomhus såvida man inte befinner sig i kärncentrum — man ser ju inga människor! Vasa har blivit en spökstad med dåligt belysning, halkvarning på gatorna och inget ljus den här tiden på året.

Till och med på jobbet tycker jag att de flesta bara sitter på sitt rum eller inte ens är på plats. Jag blev alldeles häpen igår när vi hade korridorkaffe med kanelbullar och plötsligt var kafferummet proppfullt av människor. Vi skrattade, sjöng julsånger och hade allmänt mysigt. Men varifrån kom alla människorna ifrån alldeles plötsligt?

Och mina grannar! Jag har inte sett en endaste granne på flera dagar! Då bor jag ändå i ett radhus omgiven av massvis med folk inom en radie på bara hundra meter!

Varför denna klagovisa? Åtminstone inte för att klaga, nej inte alls därför.

Bara för att konstatera att världen utan människor vore en oerhört fattig, obehaglig och ödslig plats. Ibland vill jag inte se en enda själ, ibland står jag inte ut med människor men nu när frånvaron av människor i mitt liv inte är självvalt får jag konstatera:

Jag tycker om er, alla människor.

En härligt knasig bild på en härlig drös människor i mitt liv. På vår dag för några år sedan. Ack vad glad jag blir av den här bilden!

Med andra

Igår var mitt kök fullt av människor som jag älskar att dela livet med.

Köket fullkomligen svämmade över av goda rätter och högljudda skratt. Hur ofta skrattar vi så mycket i vuxen ålder så att ögonen rinner och magmusklerna ömmar?

Alldeles för sällan.

Mycket finns skrivet och forskat om kökets betydelse och den gemensamma måltiden. En av byggstenarna i en av världens största religioner bygger just på den, den delade måltiden. Och mat är väl en av de mest uppenbara grundvalarna i det kulturella arvet.

Mat blir alltid godast när den lagas tillsammans.

Livet är alltid bäst när det delas med andra.

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Första intryck

Vi har ju nyligen flyttat till ett härligt, lugnt område utanför Vasa.

Och följaktligen har vi ju också fått en mängd nya, fina grannar. Jag brukar vara rätt så bra på att ge goda första intryck, men ibland, vet ni, lyckas det ju inte riktigt helt.

En granne råkade se mig när jag bara snabbt skulle pallra in till vännerna next door. Inget märkligt med det, men grejen var att jag just då låtsades att jag var Tony Sund och hade på mig kepsen bakfram (så där med öronen utskjutande), mina mjukaste byxor och gummistövlar som jag inte hade lagt på ordentligt.

Ja, och så gick jag på ett riktigt slashas number one swag thug life-sätt.

När jag märkte att en dittills okänd granne befann sig på gården vände jag snabbt kepsen rätt väg igen, och grannen trodde jag tog av mig kepsen av ren artighet. 1800-talet ringde och vill ha sina seder tillbaka.

Hå hå.

En annan granne träffade jag för första gången när jag genomsvettig efter cykeltur både till och från gymmet (och givetvis ett gympass däremellan) stövlade in med en frän arom och hojtade “HELLÅ” åt min Samuel. Lite visste jag att en dittills okänd granne också befann sig hemma hos oss.

Hej bara hej nya grannen.

En tredje granne skrämde jag halvt livet ur eftersom hen råkade stå i vår farstu när jag kom in springande och sjungandes (eller vrålandes, det är en tolkningsfråga) på Babblarnas “Här kommer Babba — Ba ba ba ba baa!”.

Henrik Fexeus skulle vända sig i sin grav om han hade någon.

Som tur var tror jag stenhårt på att första intryck går att reparera.

Hoppas stenhårt.

Stenhårt.

Som tur är jag hur charmig som helst när jag väl vill. Foto: Ebba Åström

Det jag egentligen säger

Jag är en språkvetare. Både till utbildning och läggning. 

Jag fascineras och förundras ständigt av språk, och jag har länge haft ett kritiskt öra mot hur jag, vi, använder det. När det kommer till språk bör vi alltid, givetvis, reflektera över vad vi säger. Men lika mycket bör vi ha i åtanke att vi också kommunicerar med det som blir osagt, eller det vi indirekt syftar på.

För ni vet det där att man kallar sin partner, pojkvän, sambo, fru för ”bättre hälft”. Det är ju lite roligt och så där, men när vi tänker på saken är det inte alls lika roligt längre. När jag pratar om ”min bättre hälft” indikerar jag två saker: 1) jag är sämre utan partner och 2) jag är halv utan partner. Jag säger också att det är min grundsyn på människan överlag, att människan utan partner är både sämre och halv. Och hur känns det för den som är ensam? För den som innerligt, innerligt längtar men som ännu inte? För den som inte alls vill? För den som har velat men som glömt? För den som sörjer?

Carola Ekman skrev ett tankeväckande blogginlägg för ett tag sedan, om hur hon råkade höra hur en mamma talade men en vän som inte hade barn. Kontentan av vad den här mamman uttryckte var i princip: ”Du vet inte vad trötthet är innan du får barn”. Det var säkert sagt i en glättig ton. Den här mamman menade säkert absolut inget illa. Och säkert är det som den här mamman sade sant på ett sätt, men att endast föräldrar har tolkningsföreträde till, och patent på, trötthet tror jag att vi är få som skriver under.

Men så här håller jag, vi, på. Uttrycker oss tanklöst och plumpt ibland. Vill väl (för det vill vi väl?) men det blir ändå fel ibland.

Kanske vi kan vända en del av vårt öra inåt och granska vårt eget tal, vad vi egentligen säger.

Och vad det är vi indirekt uttrycker med det vi säger. 

I brist på andrs representativa bilder bjuder jag på en bild på Boston, min tillfälliga hemvist.

Går den extra milen

Få saker berör mitt hjärta som när människor är snälla och fina med varandra.

Jag brukar spendera pinsamt långa sessioner på youtube med sökorden “random act of kindness” och “restore faith in humanity” och liknande. Och precis varje gång slutar det med en bölande Mindy vars hjärta inte kan inrymma den godhet och vänlighet som finns i människor. Som ändå finns i människor.

Det är en hoppfull tanke att det finns människor som gör det där jag själv kanske bara överväger att göra. Att det finns människor som faktiskt går den där extra milen och förändrar världen lite lite för varje steg de tar. Och jag vet att de här människorna inte bara finns på youtube.

Igår hade min mammas kolleger från skolan har ordnat en “Grattis till nya jobbet”-överraskningsfest. De hade ägnat veckor åt planering, fuffens och samplanering med min familj på Blomsterbacken. Hur omtänksamt?

Samma kväll plingade det på vår dörr (skygg som jag är för oväntade pling på dörren vågade jag inte öppna — som tur har jag en Samuel) och in steg två hjärtegoda vänner och kom med vardagsmotivation och pepp och kärlek. Hur fina?

Det är en enorm tröst för mig, att det behövs så lite för att göra så mycket. Och om vi får tro Morgan Freemans karaktär i filmen Evan Almighty är det precis så vi förändrar världen; genom en slumpmässig, vänlig handling i taget.

Två stycken som blev offer för varsin slumpmässig vänlig handling igår. Min mamma och jag ❤

Då blogginläggen uppstår

Jag försökte verkligen. Jag gjorde mitt bästa för att blogga flitigt under min semestermånad i juli, men det märkte jag — och ni — ju att det inte riktigt gick vägen alla dagar.

Ni tänker säkert att jag hade så fullt upp att jag knappt han öppna min dator. Nja, det är inte riktigt hela sanningen. Men då tänker ni att jag var så mycket ute vid stugan eller på någon resa att jag inte ens hade ett internet som orkade publicera blogginlägg. Nej. Inte det heller.

Nu är jag tillbaka på jobb och igår kom jag på hela fem blogginlägg som jag vill skriva. Ja just det — fem blogginlägg! För det är rutin och vardag som frammanar blogginlägg tänker du kanske nu. Men sidu nej!

Nej, jag konstaterade igår: mina blogginlägg uppstår i interaktion, reflektion och kollision med nya impulser. Det är i mötet med andra människor och nya tankesätt som orden kommer till mig. Det är klart att mina livgivande relationer väcker idéer, men det är friktion som genererar blogginlägg.

Och jag är så lyckat lottad som har en sådan arbetsplats som utmanar och stimulerar mitt tänkande!