långsamhetens lov

Små steg

Jag har nämnt min knäskada i förbigående här på bloggen.

(Parentes av medicinsk art: egentligen är det inte så mycket en knäskada som en bristning i vadmuskeln, men smärtan är i knät och intresseklubben antecknar)

(Och en till parentes: om det är något som jag ogillar att läsa om, skriva om, höra om eller över huvud taget ägna tankar åt så är det människors krämpor och sjukligheter så länge de inte är livshotande.

Så jag ska vinkla det här blogginlägget om mitt knä ur ett annat perspektiv. Inte gnäll om krämpor, jag lovar.)

Så jag har fått ett rehabiliteringsprogram. Övningarna känns ibland nästan löjliga. Inte att jag förlöjligar min proffsiga fysioterapeut eller dennes program, inte alls så.

Men bara eftersom jag vet att jag har gjort övningar mycket mer avancerade och tyngre än de jag nu har i mitt rehab-program.

En övning är till exempel den här: jag ska stå på ett ben, böja mig ner för att nästan sätta mig på en stol.

Nästan sätta mig.

Ni hör.

Men det blir värre: jag kan inte ens sätta mig fastän jag skulle vilja. Smärtgränsen kommer emot och jag mäktar inte.

Jag skulle kunna bli modfälld. Jag har varit rejält modfälld.

Men i något skede insåg jag att det här är mitt läge just nu och det enda jag kan göra är att ta skeden i vacker hand och göra mina nästan-nedsättningar.

Små steg. Bokstavligen.

Det tar plågsamt länge men är det enda rätta sättet för ett långsiktigt helande.

Adjustments.jpeg

I viket område behöver du ta små steg just nu för att få ett bättre, långsiktigt resultat?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Långsamheten

Det enda jag gör den här lördagen är följande:

Ligger på soffan och rör mig endast för att vända sida på kropp eller bok.

Lyssnar på ljudet av snön som ömsom droppar tätt från taket ömsom rasar ned i ursinniga dån.

Bygger pussel och lyssnar på Lady Antebellum eller tidigare nämnda snöläten.

Väntar på att mannen ska komma hem från skidturen, kvällens invigning av pizzastenen och på att bastun långsamt ska värmas upp.

Jag har skadat mitt knä och min immobilitet har tvingat mig att avstå från allt som heter promenader, länkar och träning.

Det är jobbigt i detta vackra väder men jag försöker nöja mig med annat.

Med långsamheten, vilan.

Läser just nu. Med mera.

Läser just nu. Med mera.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte alls en bortkastad dag

Jag är inte precis en morgonmänniska. Ändå tycks jag förebrå mig själv om jag på en vardag stiger upp först efter klockan 7. Precis som att stiga upp klockan 7:30, eller Gud förbjude, 7:45, skulle vara lika med slöseri med viktig tid vilket skulle resultera i en dålig dag.

Jag gillar att ta det lugnt om morgnarna, att läsa tidningen och pyssla med småsaker i lugn och ro innan jag börjar med dagens program. Det här mysandet och pysslandet har emellertid ibland dragit ut på tiden, och ibland märker jag först vid lunchtid att jag inte riktigt har fått gjort det där som jag hade planerat att göra.

I ett viktigt samtal om hur jag kan lägga upp min studier och min tid, sade min samtalspartner hur viktigt det är att inte låta mig själv tänka "Dagen är förstörd" om jag inte lyckats komma igång på morgonen. Bara för att jag inte har gjort något studie- eller jobbrelaterad på förmiddagen betyder inte att jag inte kan besluta mig för att börja klockan 10 och jobba väl då.

Jag tror det är lätt att tänka att en bra dag är bra från sekunden vi slår upp ögonen, tills stunden vi lägger oss om kvällen. Ibland är det så, men oftast inte. Ibland blir dagen vad vi gör den till.

Och vem säger att det inte går att börja göra dagen till något bra först efter klockan 8 eller 10?

nydag1-blogg.jpg

Med de här orden önskar jag er en finfin vecka. Kom ihåg att ingen dag är förstörd bara för att du tog det lite långsamt om morgonen.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.