lärarskap

Min lärare

Jag lyssnade på Yle Vega idag.

Vega har en mängd underbara program som jag regelbundet rattar in på. Mina favoritprogram (om än lite i smyg) är programmen där högst vanliga människor får ringa in och uttala sig om något. Folket har rösten, liksom, jag älskar det.

Dagens tema var oerhört intressant.

Temat var nämligen “Min första lärare”.

Jag måste medge att jag endast lyssnade på den första halvtimman av sändningen. Ändå är det anmärkningsvärt.

De som ringde in hade enbart goda berättelser att berätta. Deras möten med sin första lärare var enbart gott, varmt. Jag vet att det också måste finnas berättelser där ute som gör en mörkrädd, men också det talar för samma faktum:

lärare är oerhört viktiga.

Ens första möte med en lärare sätter också tonen för resten av skoltiden. Hur viktigt är det väl inte att detta möte då alltid och helst enbart får vara gott?

Så till alla lärare: ni är så viktiga. Ni gör ett så viktigt jobb. Ni är så värdefulla.

När jag firade att jag hade blivit, just det, lärare. Foto: Ebba Åström

När jag firade att jag hade blivit, just det, lärare. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

De tror att vi är pansar

I vissa yrken får man inte särskilt mycket uppmärksamhet.
I andra yrken desto mer.

Jag tänker på det yrke som jag själv är utbildad till. Jag tänker på alla lärare. Jag tänker på alla som varje dag ställer sig framför en klass, flera klasser. Hur de varje dag utsätter sig för risken att bli kritiserad. Att göra bort sig eller bli offentligt förnedrad.

Läraren ställer sig i skottlinjen.

När jag var mindre förstod jag inte hur sårande det kan vara.
Två dussin elever som smygviskar.
Gör grimaser bakom ryggen eller öppet visar fingret.
Som slänger ur sig osakliga och alldeles för personliga kommentarer om läraren.

Jag trodde att de inte brydde sig.
Tills läraren lämnade klassrummet med tårfyllda ögon.
Så fel jag hade.

De tror att vi är pansar
De tror att vi är ogenomträngligt hårdhudade
När vi ställer oss i skottlinjen
Dag efter dag

De tror att vi är oåtkomligt onåbara
Att offentlig förnedring är en del av vår arbetsbeskrivning
Att hånande är vår makaronilåda

Det trodde i alla fall jag förut.

Lite spydiga kommentarer och barnsliga grimaser får väl gå.
Men ibland fäller någon en kommentar om just det där.
Just det där ömma stället i själen. Den ömma punkten eller tån.
Just det där som får vilken person som helst att lämna klassrummet med tårfyllda ögon.

I skolan pratar man om mobbning, mobbningsförebyggande och antimobbningskampanjer mer än någon annan stans. Oftast handlar mobbningen enbart handlar om mobbning mellan elever, fastän jag tycker mig ha sett en mer öppen diskussion om mobbning mellan lärare på senare tid. Men att elever mobbar lärare? "De är ju bara barn"

Det har förstås med maktrelationen att göra. Relationen lärare-elev är asymmetrisk från första början. Läraren är elevens överordnade. Följaktligen kan eleven inte mobba läraren. 
Så fel vi har.

Jag är lärare.
Men ytterst är jag människa.

Mindre mobbning mer kärlek. Random sten på Vasas gator. Gjorde min dag.

Mindre mobbning mer kärlek. Random sten på Vasas gator. Gjorde min dag.

PS. Jag är inte alls så cynisk mot elever som jag kanske framstår i texten. De facto har jag i största allmänhet endast undervisat alldeles underbara elever. Genomsnälla och hjälpsamma. Som aldrig skulle.

Jag drar saker till sin spets för att make a point. Och för att visa att mobbning inte är acceptabelt. I någon form. Vi som lärare måste tro på våra elever.

Tro gott om dem.

Läs mer om artikeln som inspirerade till detta blogginlägg här

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ord som får dig att blomstra

Jag tror inte vi vet. 

Jag tror inte vi vet hur mycket våra ord kan göra för dem. För barnen, eleverna, ungdomarna. Medmänniskorna, över huvud taget. Hur våra ord kan bygga upp och stärka det som kanske är bräckligt och trevande, eller osäkert och sökande. Hur det att vi ser och bekräftar kan vara avgörande för deras utveckling och deras syn på sig själva. Eller hur det i alla fall kan lysa upp deras hela tillvaro och förgylla deras dag. Jag tror att bekräftande och uppmuntrande ord i sanning kan få människor att blomstra. Modigt, vackert, starkt.

Att jobba med barn och ungdomar ger oändligt många möjligheter till att bekräfta dem. Tyvärr också lika många möjligheter till motsatsen. Jag tror att alla som någonsin har varit elev har upplevt det senare. Och jag hoppas innerligt att alla som någonsin har varit elev också har fått uppleva det tidigare.

De mest värmande ord jag har fått av lärare har varit när de har uppmärksammat och bekräftat mig i ämnen som jag själv har uppfattat mig som svag i. Den där gången när de berömde mig i hur jag hade löst en uppgift i matematik kunde inte ens gravitationen hålla mig nere.

Nej jag tror faktiskt inte vi vet hur våra ord kan få människor att blomstra. För jag tror att om vi visste, skulle vi vara betydligt mer frikostiga och generösa med att strö runt just de här livgivande orden. Och definitivt mer återhållsam med de mindre uppbyggande.

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Stadd i utveckling

Jag skulle lika gärna ha kunnat studera journalistik. Det var faktiskt mitt andrahandsval. Jag skulle också ha kunnat valt att gå språk och ekonomi-linjen, det var inte alls otänkbart. Jag skulle lika gärna ha kunnat studera enbart svenska och litteratur, och göra det till ett självändamål. Men nu valde jag att studera till modersmålslärare, eller svensklärare, som det heter i Sverige. Och jag har funderat på varför valet föll på just lärarskap. Vad är det med det som fascinerar och förundrar mig?

För ett år sedan, under den intensivaste tiden under hela min studietid, utforskade jag lärarskapet på ett sätt som jag aldrig hade gjort förut. Och jag insåg precis varför jag fascineras av lärarskapet, och varför jag nu i mitt jobb nyfiket och hungrigt får lära mig ännu mer, ännu mer. 

Jag fascineras över hur lärarskapet är stadd i utveckling. Hur jag som lärare har möjligheten att förändras och förbättras hela tiden. Om ett nytt upplägg inte alls fungerar, får jag fundera hur jag kan förverkliga det genom att göra det på ett annat sätt - kanske redan följande dag med en annan klass. Jag dras till det dynamiska, det föränderliga och den ständiga utvecklingen. 

Det bästa av allt är att jag får kombinera lärarskapet med ett ämne som jag brinner för - språk och litteratur. Just nu jobbar jag inom forskning inom just det här området, och det är så fascinerande att se vad som är på gång inom fältet. Att jag dessutom får vara delaktig på ett litet hörn är ett sant privilegium. Woah. 

jobbalite-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.