Som bara ett barn kan

Den här höstterminen har jag haft den stora förmånen att få dansa tillsammans med härliga barn i olika åldrar.

Trots att jag har träffat de här barnen i arbetets tecken har de här barnen på många sätt varit en regelbunden reality check för mig. Jag har kommit till träningarna, ibland upp i varv, ibland med en hektisk dag i bagaget eller ibland bekymrad över något. Men i de här barnens närvaro blir jag närvarande i det viktiga nuet. I mötet med de här barnen kan jag släppa halvtänkta tankar och planer, och istället njuta av dansens glädje med små dansare.

Jag tycker att vi vuxna i många anseenden kan ta efter barn. Barn är frågvisa och nyfikna. De ställer frågor som: Varför har du ett plåster där? Varför var du borta förra veckan? Hur har du fått det där ärret?

 Barn har inte anpassat sig till de implicita konventionerna för social interaktion. Nej barn frågar och frågar utan betänketid. Men de frågar inte för att vara elaka, snarare tvärtom. Om barn ser någon som har ett blåmärke blåser de på det, så att smärtan ska försvinna. De frågar för att de vill väl (och för att plåster är häftigt).

Och jag tycker att vi vuxna kan ta efter barnen i det här avseendet. Fråga mera, bry oss om. Jag tror att vi vuxna har respekterat varandras privatliv så till den grad att vi har fjärmat oss från varandra; vår strävan efter att ge respekt har blivit något som närmast kan liknas vid likgiltighet. Vi tror att vi gör våra medmänniskor en tjänst när vi undviker tabuämnen, skippar kontroversiella frågor eller tar stora omvägar kring människor som smärtar. Vi avfärdar allt som inte är lättsamt, och tänker ”det angår ändå inte mig” när det ofta är det sista som den lidande människan behöver.

Det går utan att sägas, att det definitivt finns en gräns för vad vi kan fråga. Men jag tror att vi kan fråga mycket mer, så länge vi tänker på hur vi ställer våra frågor; det är stor skillnad på en fråga ställd med en baktanke, och en fråga ställd med omtanke.

 Min bror och jag. 1994.

Min bror och jag. 1994.

När vi vuxna ser att någon smärtar frågar vi: hur mår du? När någon har varit frånvarande frågar vi: var har du varit? För det gör barnen.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.